Det kanske mest ironiska med min övergång till SD från Centerpartiet för snart över 6 månader sedan var framförallt två saker, dels Federleys uttalande om att jag genomgått någon större personlighetsförändring, trots att jag under hela min period även i det partiet som sedan 1999, i föreläsningar, böcker och andra arbeten lyft precis samma problematik. Men då applåderades den snarare, mer beroende på plattformen jag lyfte problematiken från mer än den faktiska problematiken. En problematik som erkänns högt och brett inom fyra väggar – C utgör absolut inget undantag – men som aldrig vågas erkännas utanför. Det finns endast ett parti som gör. Det finns rätt många människor inom de flesta partier, V & Fi utgör möjligen undantaget, som helt håller med SD inom fyra väggar men stannar kvar i ett parti för den egna säkerheten kombinerat med tryggheten. Finns ingen som, exempelvis, ansett det vara helt åt helvete – rent av direkt rasistiskt – att inte få eller kunna gifta sig med en svensk man eller kvinna, endast på grund av den orsaken också! Men inte ens det vågas kritiseras utanför väggarna, utan hålls snarare tyst om såvida inte – officiellt – det pekas på “kulturella skillnader”. Men vilken representant utgör man då som frivillig röst och ansikte för ens väljare och medborgare, som “folkvald politiskt aktiv”?

Jag tror att den sammanlagda tiden jag har pratat med Federley under hela mitt liv är max 2.5 timmar på 2.5 år, plus ett foto. Han hade ett 2 år gammalt nummer till mig, visste inte om vart jag -och med vad arbetade inom det egna partier eller ens att jag hade pausat mina sociala medier 6 mån innan. Så “väl” kände vi varandra och han min personlighet. Möjligen var det alteregot “Ursula” som jag pratade med? Men jag hyser respekt för Federley, det är en vettig man och en duktig politiker. Det mest ironiska var ändå Christina Linderholms, C Sthlm, kommentar där hon till SVT sarkastiskt ifrågasätter “vad SD gör för förorten?”, dvs invandrartäta områden. Endast det uttalandet fick mig att skaka på huvudet och det sätter ett avgörande ljus på den frånvaro de själva har en meter utanför centrala Stockholms tullar åt någon riktning. SD har trots allt betydligt mer stöd i många av dessa områden än vad C någonsin haft, likaså närvaro och en identifiering av problemen. Jag undrar om Christina Linderholm själv någon gång har besökt en så pass socialt belastad och segregerad förort i utanförskap som Husby, helt själv, på självaste valdagen?
Mig veterligen var intresset obefintligt av att bege sig en meter utanför Stureplan alla dagar. Det gjordes endast via uppstartade små interna grupper, men kanske är det så att om det finns idéer på papper och ett uttalat engagemang internt så kanske man inte behöver göra mer i verkligheten…?

I verkligheten var det “ingen idé ändå” resonerades det -och oviljan var total! Då kunde man lika gärna blunda för och strunta i dessa områden, men både säga -och intala sig själva veta om dels problemen som existerar, dess orsaker -och hur en s.k. “integrationspolitik” bör se ut. Då blir svaret endast – “ett arbete” – så är allting kart! Dock utgjorde inte minst MP`s Yasri Khan ett levande exempel på att endast “ett arbete” inte är svaret på allt, än minst för att automatiskt leva efter svenska samhällsvärderingar -och identitet. Dvs, integreras i -och/ eller assimileras till det Svenska samhället där vi – oavsett vad resten av världens kulturer, religioner eller samhällen gör – tar både kvinnor och män i hand, exempelvis! Det handlar trots allt inte om vad som står i alla interna mötesprotokoll för “svensk integration”, “integration i Sverige”, “mångkulturen Sverige”, “Sverige mångkulturen” eller vackra ord. Handlingen räknas -och ses, i den syns inte ens C på radarn.
Utan någon som helst närvaro, förankring eller vilja av att finnas i områdena kan man omöljligen heller veta om den problematik som existerar. Vilket är ett svar på deras vidöppna okontrollerade gränser! Det handlar uteslutet snarare om att känna till en verklighet, identifiera dess problematik -och lyfta dessa, hur “obekväma” de än är att lyfta, debattera eller höra!
Vilket b.la. Paula Bieler gör, oavsett hur illa den än rimmar med “hur det ska vara”, låta eller hur man “ska tycka”. Med det också både visar engagemang och vinner respekt!

För att tysta henne, SD och många med henne har alltid etiketter kastats, i samma kast försvarar man då också mycket av det man säger sig vara “emot”. Dvs, segregation, ren rasism, kvinnoförtryck, icke demokratiska värderingar, utanförskap -och parallella samhällen. Problematiken går trots allt åt betydligt fler håll och kan besittas av betydligt fler än endast vita “Svenskar”. Detta vet också betydligt fler om i en hel del områden än vad C och resterande frånvarande partier kanske ens vet om, eller inte vill erkänna. Att som Paula lyfta problematik är trots allt att bry sig! Att blunda för den är raka motsatsen! Oavsett om det så är problematik som berör hela samhället, som uppstått -och tillåtits växa sig så förbluffande stor efter decennier av rödgrönrosa Allians koncentrerande av invandrare och låginkomsttagare till egna områden, utan någon som helst integrationspolitik att (ens våga) tala om! Där radikalisering kallas för “religionsfrihet”, hedersvåld byts ut mot att kvinnoförtryck vara att män sitter mer bredbent än kvinnor  samt mäta avstånden mellan knäskålarna… Inte minst att helt hålla tyst om sexuella masstrakasserier riktade emot svenskfödda flickor samt försvara polisens totala reträtt från en del områden med att det snarare är synd om invånarna, då en del “kommer från diktaturer”…

Det är nästan så att man mår illa av den fega politiska korrekthet som är så kontraproduktiv att det i vissa fall redan är för sent att åtgärda. Sverige utgör b.la. redan något av ett näste för religiöst radikala krafter. Paula Bieler har själv levt i utanförskapsområden och har aldrig slutat bry sig om dessa – inte endast genom att lyfta den problematik som råder, utan även till skillnad från majoriteten av de “etablerade” politikerna som sägs “bry sig”, faktiskt även bege sig ut dit också för att träffa förstagångsväljare – helt själv på självaste valdagen! Då Centerpartiets alla topp-politiker hade fullt upp med att fiska samt säkra sina röster bland folk i områden som redan stötta de och bjöd på kaffe med dopp, åkte Paula ut till ett där hon är anses vara som mest missförstådd och “föraktad”, vilket hon också är till viss utsträckning, precis lika mycket som hyllad och omtyckt! Paula vann i verkligheten också mycket mer respekt -och säkerligen röster!
Av den enkla anledningen att hon brydde sig -och visade det! Hur obekväm verkligheten är var att höra för många förstagångsväljare och boenden så kunde få trots allt säga emot, den enda som snarare skrek emot var en icke hemmahörande i trakterna vänsteraktivist som knappt ens ville höra klart Paulas svar, innan nästa “fråga” skreks ut. På valdagen 2014 tillhörde jag fortfarande C, och precis som samtliga boenden där så vet även jag om den totala frånvaron av “topp-politiken” i våra områden. Paula var den enda rikskända topp-politiker, resterande partier hade lokala representanter på plats – trots att de skriker högst om hur viktiga dessa områden är, hur mycket de bryr sig samt hur mycket SD inte gör det…

Kaplan utgjorde undantaget, jag och han representerade våra dåvarande partier – dock på vår egen bakgård. Vi pratade snarare om hur familjer mår, än representerade något. Jag hade hoppats på att C då skulle skicka deras talesperson, en toppolitiker eller rent av en minister – eller att någon av dessa själva tog sig tiden…? Det var endast Paula Bieler från SD som ansåg Husby vara viktigt samt prioriterat att besöka. Det kanske mest ironiska med att se någon som dels tar för givet, samt självutnämnt tar på sig rollen av att vara ett helt områdes talesperson är att denne själv inte vet eller ser om de han ser sig “tala för” skrattar med denne – eller åt denne. Deras besök i invandrartäta områden tidigare, som slutat i flykt borde om inte annat vara en referens att ha med sig kanske. Jag vet i alla fall inte hur mycket det handlade om områdets och de boendes välmående, samhällsdeltagande samt välmående mer än ihärdiga försök till att slå ner på Paula. Hennes tålamod var bara det imponerande men när hon sedan ville börja – samtala – med förstagångsväljarna i området så var förståelsen en helt annan.

Paula stannade länge, tog sig tid till att förklara, svara och berätta för alla som undrade eller frågade. Vi andra stod som ensamma träd och läste våra egna broschyrer medan hon utgjorde den mest intressanta personen på plats. En stor cirkel runt henne osade blandningar av beundran, osäkerhet, förakt, respekt men framförallt nyfikenhet. Endast närvaron och att hon valde att komma – inte mins på valdagen – cementerade dock respekten hos de flesta runt henne – inklusive min, vänners och bekantas både i det området samt närliggande. Jag kan förstå det vara svårt att förstå för den “etablerade” politikern, just för att okunskapen är lika total som frånvaron. När de väl vill peka på en problematik är det snarare ett skyddande av rädsla för helt obefogade etiketter än ett identifierande. Detta var för två år sedan, snart tre. Men ännu finns samtalen med Paula kvar i minnet hos folk, likaså igenkännandet av vad som sades. Men inte minst, respekten och omsorgen hon visade. Det har lett till att en familj vill bjuda henne på lunch och vad jag aldrig visste då var att jag idag arbetar som Paulas politiska sekreterare. Ett uppdrag som alla gånger känns vara bland det viktigaste då det – äntligen – får utrymmet att dels identifiera problematik men även känna till den! Inte minst, bara det att kunna kalla en spade för att vara en spade, utan att linda in något, ljuga för sig själv eller vilseleda någon om baksidorna av decenniers koncentrerade utanförskap samt “mångkultur” till egna områden.

Respekten för Paula b.la. har för var dag ökat i takt med att få se, uppleva -och arbeta för samma engagemang, identifiering samt närvaro från första dagen jag började arbeta för henne som det jag såg på valdagen. Jag var visserligen ledig på Valborgsmässoafton, som jag firade med Jeanette, Liam och Chantall  på hemma plan i Akalla för 2 dagar sedan. Men arbetet präglade ändå denna kväll starkt nere i byn, där människor från Hjulsta, Akalla, Husby och Tensta årligen samlas. Uppmuntrande hälsningar, tackande, fotografier tillsammans med visade uppskattningar – öppet som viskandes – utgjorde åter samma kvitto på det ironiska i att självutnämnt ta på sig rollen som -och ta för givet vara språkrör för områden och människor… Jämförelsevis med förra året då jag fortfarande representerade C, reagerade ingen. Inga hälsningar skreks eller ropades ut över huvuden på människor för att nå fram eller uttalades tillsammans med en förbipasserande uppskattad “ryggdunkning” till vare sig Federley, Lööf eller – kanske allra minst – Linderholm. Det skedde endast på C-lubben för intern beundran. I Akallaby hälsades det till -och mindes, inte minst, Paula – men även till Partiledaren Jimmie Åkesson, Linus B, Richard J och Mattias K. Anser man detta vara “märkligt” så är man kvar i en röd bubbla av förlegad S monopol.

Kanske ska man omvärdera sin egen definition och den faktiska på vad som är vad, vart människor kommer ifrån och hur såväl dess som vår omvärld ser på saker. Vad är mer självklart och naturligt gällande familj, tradition, nation, stolthet och rötter än vad det är fult, stötande och “hatiskt” utanför Sveriges gränser, men framförallt oerhört smala åsiktskorridor? Många vet knappt ens vilka, exempelvis, C eller dess profiler är! Så min fråga är snarare, mer sorglig än sarkastisk, vad egentligen C och Christina Linderholm “gör för”, vet om eller har för närvaro i segregerade områdens problematik samt dess orsaker?  Då menar jag utöver engagemanget i nya uppstartade interna “arbetsgrupper” och endast på papper? Samt, mer “obekväma” fastän fullt korrekta problembeskrivningar även framför kameran? Likt Paula, b.la – Det är trots allt det som betyder engagemang, att endast säga saker framför kameran som är bekväma och vad andra vill höra är i mina ögon trots allt raka motsatsen till att bry sig. Då kan man omöjligen heller inte arbeta för att dessa medborgare får ett tryggare, demokratisk och öppnare område att leva i.

Område som närmar sig delaktighet, snarare än bygger upp parallella samhällen, till det övriga Svenska samhället där svenska lagar, regler och inte minst värderingar också ska råda!
Exempelvis, skydda såväl barn från att bli gifta, omskurna eller bo med en man som hon giftes bort till i hemlandet, såväl som tjejer och kvinnor från att leva under hedersförtryck. Slå ner på en radikalisering som hindrar folk från att rösta och står för en rak motsats till demokrati snarare än skydda denna under “religionsfrihet”. Precis lika mycket som att slå ner på en öppen och levande rasism av att inte få gifta sig med vem man själv vill! Exempelvis, en svensk man eller kvinna på grund av ingen annan orsak än för att hon/ han är svenskfödd – i Sverige… !

Vem det är som bryr sig mest, gör mest, vill mest -och vet mest är för mig och många fler solklar! Hur kan någon lita på någon som hela tiden stryker medhårs, inte vågar lyfta “obekväma sanningar”, inte vågar kalla en spade för att vara en spade, inte vågar ställa krav, inte vågar kritisera invandrare och omvärldens mer odemokratiska värderingar samt inte vågar tala om typ – i vårt land gäller dessa värderingar, dessa lagar och dessa regler! Detta, för att alla skall trivas och för “allas lika värde”…

Det mest ironiska är att mycket är rena självklarheter för väldigt många i en omvänd ordning gentemot den egna nationen och dess medborgare samt samhälle. Men kan “oacceptabla” värderingar, synsätt & strukturer som befästs -och levts med sedan barnsben snarare lätt bli till accepterade, indirekt skyddade, blundande för eller omdöpta till vara något annat – på grund av hudfärger – så vinns inte direkt respekt i en ny nation för vare sig nationen, dess medborgare -och/ eller samhället, helt tvärtom.

Den vanns däremot gentemot b.la. Paula och SD som – även i områdena, direkt till medborgarna – exempelvis vägrar acceptera, döpa om -och/ eller indirekt skyddar dessa – oavsett hudfärg – i verkligheten och inte endast med vackra ord, interna mötesprotokoll samt vad som står “på pappret”!

Dela & Diskutera:

Då var det dags, årets första men troligen långt ifrån sista skandalrubriker haglar åter över fotbollen, där klubben får stå till svars och be om ursäkt. I samma debatt råder dock direkt raka motsatsen när det kommer till att utöva våldsamheter, hota samt spränga människor i luften är det lika direkt förbjudet att ens tänka tanken att religiösa samfund skall gå ut och ta avstånd, än mindre skriva ett brev där de ber hela landet om ursäkt. Vilket uppenbarligen IFK Göteborg kände sig manade till att göra igår.

Precis som i denna varenda säsongs återkommande debatt som i den kring radikalisering så huggs det på allt riskerar att inte hugga tillbaka så mycket. Det finns inga proportioner, och känns många gånger som att fotbollen i Sverige får bära alla andra samhällsproblem också, men som långt ifrån vågas vare sig kritiseras eller placera ansvaret där det hör hemma. Jag vet inte varför ”rasandet” för knallskott på en svensk arena annars spränger alla proportioner. Ingenting av detta är vare sig nytt eller förvånande, inte heller att spelare som byter lag – inte minst mellan topplagen samt derbylagen – inte är speciellt omtyckta eller välkomnas med rosor. Samma tid förra året skrev jag en debattartikel på precis samma tema – svensk fotboll är inte den Bullerby som vi gärna vill att den ska vara. Inte heller samhället i stort eller religiösa fundamentalister. Vi behandlar fotbollslagen som om de vore dagisfröknar för alla som besöker arenan och direkt ställer dessa till svars för om någon beter sig illa.

Det egna, individuella ansvaret för sina egna handlingar verkar –och har under alla mina år snarare resulterat i ett utnyttjande och en tidig vetskap i livet om att jag själv inte behöver stå till svars – ursäkter och syndabockar finns snabbt åt mig innan jag ens hinner tänka ut en själv.
Ingen säger att inkastade av knallskott mot planen i allmänhet eller emot spelare samt domare i synnerhet är acceptabelt eller ok – någonstans! Verkligen inte. Men återigen – är det IFK Göteborgs fel? Jag frågade Gudrun Schyman som mer eller mindre ansåg detta för också precis ett år sedan – på grund av ett knallskott – om Vänstern eller Fi någonsin, någon gång ens behövt stå till svars för vad individer ur AFA väljer att göra när de slår sönder hela stan? Trots att Fi inte minst anser det vara ”rasism” att å andra sidan förvänta sig religiösa företrädare ta avstånd från vad tros följare gör. Med andra ord – det finns en god ondska och en ond, beroende på vem som bär denna.

Den skuldbördan och ansvaret för vad alla individer väljer att göra verkar endast gälla fotbollen och SD. Samtidigt är begreppen och kunskapen kring huliganism, fotboll och supportar lika stor som okunskapen kring vad som är ”rasism”. Fotboll är –och har alltid varit högljutt, sånger, hoppande, sjungande och rent av skrikande. Nerven som hela den svenska fotbollen lever på –och av är också den nerv av just rivalitetskänsla. Vore det inte för supportar skulle svensk fotboll aldrig vara vad den är idag, rent idrottsmässigt är det en av de tråkigaste ligor i Europa att titta på. Men har supportar i internationell världsklass. Men det är supportar! Proportionerna av att någon kastar in ett knallskott och avbryter en match går inte att försvara lika lite som det går att skuldbelägga vare sig IFK eller fotbollen. Hela den skulden ligger endast hos den personen som kastade knallskottet.

Att det inte är ok är solklart – att det får sådana proportioner som det fått i media och på forum, tveksamt. Jag ställer detta i en direkt relation till den tystnad då av många skribenter och debattörer som idag skriker högt krävande att detta ”måste få ett stopp”, då när en oskyldig DIF supporter faktiskt slogs ihjäl! Proportionerna av ett inkastat knallskott får möjligen om inte än mer, åtminstone lika stora proportioner och ”skandal-artiklar” som när en helt oskyldig supporter mördas av en huligan. Har vi ens lärt oss skillnaderna? Det behöver långt ifrån vara en ”huligan” som hoppar i tunnelbanan, bränner en bengal eller slänger in knallskott – sannolikheten är trots allt, i verkligheten, raka motsatsen.
Är det ett accepterat beteende? Att hoppa i en tunnelbana eller bränna bengaliska eldar är vad supportar gör – att slänga in knallskott mot personer är illa. Men det är inte i närheten av vad det är att slå ihjäl en oskyldig människa på väg till match.

Vad var det egentligen som skedde? En hyllad och älskad fotbollsspelare kom tillbaka till sitt gamla lag, att han inte skulle hälsas på med rosor, vilket alla visste om. Rätt som fel! Någon slängde in ett knallskott emot spelaren, som – med all rätt – blev förbannad och slängde hörnflaggan mot publiken.
Som spelare i ett publikt topplag som IFK kan man ändå tycka att han borde känt till känslorna emot honom och varit större än att vilja slänga saker tillbaka. Man kan välja att lägga fokus på att slå ner på glåpord och knallskott, än att faktiskt sätta på järnhandskarna mot det faktiska och dödligt skadliga våldet? Allt för ofta läggs fokus och skandalrubriker på knallskott, fula ramsor som innehåller svordomar eller könsord samt hoppande och sjungande supportar. Samtidigt tas en större häsnsyn till att en mördare som slår ihjäl en oskyldig supporter bakifrån inte kan sitta så länge i fängelse, för att han då riskerar förlora sitt arbete… Någonstans i Stockholm sitter fyra små barn och en änka och dagligen både kämpar sig fram i tillvaron, chocken kanske har släppt något men mördaren såg till – oavsett uppsåt – att en ensam kvinna nu får böra bördan av att förklara för dessa fyra små barn varför pappa aldrig kom hem ifrån en fotbollsmatch.

Vore alla de som nu skriker ut sina krav om att supportrars tilltag måste stoppas och lägger ansvaret på klubbarna för detta verkligen fotbollsälskare så skulle de skrika ännu högre om varför ett sådant skämt till ”straff” ges någon som mördat oskyldig supporter i fotbollens namn. Ingen har drivit den debatten, ifrågasatt hur det ens kan komma sig att man – återigen – när det handlar om mord i fotbollens namn talar om ”naturliga dödsfall”! Även fast skillnaderna är obeskrivliga på Tonys fall och DIF supporterna, så Tony var en aktiv huligan och själv valde våldet – med andra ord, väl kände till vilka risker som fanns. Risken för att slås ihjäl på väg till en match som supporter är lika obefintlig som den är för en spelare att få ett knallskott kastat emot sig – fastän det sistnämnda skett betydligt oftare under många år.

Att slå ner på just våldsamheter inom fotbollen verkar vara oerhört populärt, debatten och problematiken är densamma som under alla år, där fotbollssverige med fotbollsförbundet som ledare och ”etablerade” politiker alldeles för rädda och okunniga för att ens våga ge sig på den riktiga problematiken. Ungefär som resterande samhället är när det gäller att slå ner på –och emot religiösa våldsyttringar. Problematiken är växande i båda frågor, frågorna är desamma under alla år – endast rösterna byts ut. Den kanske mest märkliga var Gudrun Schyman som fokuserar debatten till att handla om genus-frågor och korvätande på damfotboll. Vad ska klubbarna göra?

Precis som inom Fi, AFA och i stort sett alla läger finns individer som ofta, sällan, ibland eller som inte kan hantera alkoholen väljer att agera våldsamt. Klubbarna har inte något fostrande ansvar för alla människor som säger sig heja på laget. Däremot är det helt klart upp till rättsväsendet att se till att ansvaret för handlingarna både känns och ges. Klubben på sin höjd kan se till att personen aldrig mer är välkommen in till någon arena. Dock en rättfärdigad kritik mot de att inte vika sig för.

Det slängdes in knallskott mot en spelare som blev mer förbannad än vad han blev skadad eller sårad, det var ingen som hoppade in på planen och slog ihjäl spelaren eller domaren. Medier och debattörer skriver att domaren ”chockades allvarligt” av ett knallskott, chocken bestod givetvis av en fullt förståelig rädsla av att det ska ske igen och möjligen en mer obehagskänsla än en allvarlig chock.
Presskonferensen kunde trots allt genomföras, alla kunde samlat prata om matchen skulle fortsätta samt fattade gemensamma beslut om att bryta den.
Om ett knallskott ger en sådan ”allvarlig chock”, vad för typ av chock ger då DIF supporterns familj?

Nu kan man givetvis vinkla detta, gå helt på den moralpanik som så länge har präglat fotbollens supportar, och säga att det är hatiskt. Genom att bryta ner detta till ABC, ha en kunskap om vad som är vad och se vilka andra händelser som utspelar sig både med fara för människors liv samt som lämnat små barn och en änka så förefaller ändå detta knallskott som, ett knallskott. Är det acceptabelt, lämpligt eller lagligt? Absolut inte! Men utan att snacka så mycket mer om detta – grip, lagför och porta från all fotboll! Precis på samma sätt som man skulle gripit, fängslat -och portat den oskyldige DIF supporterns mördare – for life! Han skulle snarare vara glad om han fick något arbete innanför murarna. Men så är inte fallet, han är ute för länge sedan – båda gärningsmännen kommer se fotboll på plats igen. Vem av dessa två är minst välkommen?

Det finns trots allt grader i såväl helvetet som – även – inom den svenska fotbollsproblematiken. Knallskott är inte detsamma som mord, det förtjänar än mindre lika proportionerliga fördömanden som en mördares ynka år (!) för att ha slagit ihjäl en människa. Hänsynstagandet till dennes arbete kanske jag inte ens behöver jämföra med hänsynstagandet till mannens änka och fyra barn…? Men trots det uppenbara hugger vi direkt på allt som knappt kan hugga tillbaka – exempelvis sånger och knallskott.
Detta fall som avbröt matchen är precis lika beklagligt som för ett år sedan, när fotbollen dog – rubriker sågs överallt, på grund av att AIK supportar sjöng en ramsa – ”låt han dö” – för att en Hammarbyspelare låg skadad. Detta innan de visste om hur skadad han var och en ramsa som har sjungits på i stort sett samtliga derbyn sedan de började spelas. Rättfärdigar det något? Nej!
Är det galet olämpligt, fel och omoraliskt – absolut! Är det fotbollens största problem? Utgör det ens ett problem som dels kommer att gå att förändra, dels – egentligen – gör den skada som moralpaniken snarare vill få den utgöra? Absolut inte! Det är inte heller olagligt sjunga det, hur olämpligt det än är.

Så, frågan är när vågar vi angripa de riktiga problemen även inom fotbollssverige, som verkligen utgör ”skandaler” och hot mot idrotten? Exempelvis matchfixning, hot och våld som verkligen skadar och påverkar klubbarnas styrning och beslut samt det faktiska våldet där fruar blir till änkor och barn förlorar sin far – Mer än vad den problematik som gör folk mer förbannade, avbryter matcher pga av rök och huruvida man ”bör” äta sina korvar på herr eller damfotboll?

Återigen, nej – det som skedde Sana och på Ullevi är inte ok eller acceptabelt någonstans.
Ge korrekta konsekvenser från klubbens sida och utdela personligt ansvar från rättsväsendets, om detta är brott som går att lagföra – utan några ursäkter! Punkt! Mer eller allvarligare än så var det inte, ingen kom till skada, avled eller verkade ens ha ”chockats allvarligt”. Ett knallskott kastades in mot planen, igen som det har gjorts vartenda år. Men, det finns grader i helvetet och betydligt värre saker inom fotbollssverige som utgör ett större hot mot idrotten men som inte ens är i närheten av att få dessa proportioner av fördömanden. Inte heller denna händelse vare sig riskerar eller kommer att leda till att ”fotbollen dör” – i Sverige eller någon annanstans.

Dock är det ett faktum att där råden en allt för omfattande existens, liksom i den Svenska skolan, av att det som är olagligt i samhället inte nödvändigtvis behöver vara det inom fotbollens värld. Då talar jag främst om de uteblivna konsekvenserna – vilket i sig har lett till att både fler unga drar sig till destruktiva miljöer samt fler inte tvekar. En annan debatt, som ändå går in i denna är de dubbla måttstockar vi använder oss av i samhällsdebatten.  Planrusningar och knallskott har länge klassats som ”huliganism” och precis som denna gång fött rubriker där ”fotbollen just dog”. Igår, under samma match, rusade en Frölunda spelare in på planen men döms inte ut som någon ”huligan” – endast av den orsaken. Istället små gullas det lite med honom och en förståelse föddes av att de slagit vad – inom laget och sponsorerna…(!) Borde inte dessa samtliga i synnerhet veta bättre? Hade mannen som kastade knallskott varit den som sprang in på planen – även om han också slagit vad med sina vänner – hade huligan varningarna också haglat.

Detta sätter dels fingret på den allmänna synen om vem som endast kan vara en huligan – trots att det år efter år försökt lyftas det vara allt från advokater till andra ”etablerade” i samhället och allra minst arbetslösa förortsungdomar i utanförskap. Men likt många andra debatter så görs en rätt stor skillnad för vad som är vad – helt beroende på vår egen uppfattning om vad som är vad, och inte minst baserat på vem som gör vad! Men om rätt ska vara rätt – Frölunda spelaren skall omedelbart stängas av, ta konsekvenserna för överträdelse och misskött sig precis lika mycket som knallskottsmannen, till viss del även Sana som slängde hörnflaggan mot publiken – oavsett vad man anser själv är det handlingar av våldsamt tilltag på en fotbollsarena – men ändå finns där tydligen skillnad på våld och våld.

Precis på samma sätt som där finns skillnader på skeva värderingar – och människosyner generellt i samhället, beroende på vem, vad och hur!

 

Dela & Diskutera:

Det framhävs, till varje pris konstateras och skriks ut att mångkultur stärker samt utvecklar ett samhälle. Vilket det fullt möjligtvis gör och har gjort i de samhällen där man lyckats att ta det bästa ur alla världar med det egna landets värderingar, kultur, språk, identitet samt lagar och regler som grund. Sverige har aldrig haft den mångkultur som det alltid genom alla år har pekats på både existera samt rättfärdigar vidöppna och okontrollerade gränser. Det mest ironiska av allt är att de som så ofta också skriker allra högst kring Sveriges “mångkultur” väljer själva att inte bo i den. För mångkulturen i Sverige har från dag ett koncentrerats och med åren allt mer isolerats från det svenska samhället, dit samhället snarare har koncentrerat invandrare, flyktingar och låginkomsttagare tillsammans med många av Socialtjänstens brukare. Detta kombinerat med en lika världsunik uppfattning kring vad som är “rasism” och att det skulle vara “rasistiskt” att ställa krav, kritisera, anpassning samt se den Svenska identiteten – sann integration – som grund, i Sverige (!), är bäddat för segregation, utanförskap och parallella samhällen. Precis vad vi har och bara får fler av i landet. Det verkar vara en helt ny vetskap för många att värderingar, synsätt samt kulturella skillnader skiljer sig obeskrivligt i olika delar av världen. Det verkar samtidigt vara en stor gåta för lika många att människor från de delar av världen som står rätt långt ifrån Svenska värderingar, normer och samhällssyner samt både växt upp med, levt med -och är övertygade om ojämförbara strukturella som kulturella skillnaderna inte per automatik blir liberala extremfeminister väl i Sverige.

Med en hand som alltid har tassat mer på tå än alla katter i världen kring het gröt kring -och gentemot att inte vilja “stöta sig” med invandrare -och/ eller flyktingar i en lätt patetisk uppfattning om detta vara “rasism” – oavsett hur mycket de än lever med, agerar, går emot -och står för värderingar som helt går emot det svenska samhällets annars så högt skrikande moral och värderingar, så är det heller inte speciellt konstigt. Det som dock är mer skrämmande och direkt patetiskt är hur det också mer allmänt accepteras vara “rasism”. Jag talar alltså om saker som, exempelvis, kvinnoförtryck, kvinnomisshandel, ren rasism (per dess sanna och verkliga definition), ojämställdhet samt tydliga starka “patriarkala strukturer”. Jag insåg detta tidigt under min uppväxt i ett s.k. “utanförskapsområde”. Men då lärde mig snabbt att också såväl utnyttja som missbruka det. En oftast trakasserande polis kom snart att bli den enda samhällsinstans som fanns representerade i området tillsammans med socialtjänsten.

Alla vackra ord och de allra flesta som förespråkade en mångkultur som dock de själva kunde välja att ta del av -och koppla ifrån när så önskades lyste med sina frånvaro då gentemot detta, som många “extremfeminister” idag lyser med sin frånvaro kring hedersproblematiken. Den koncentrerade, isolerade samt allt segregerade mångkulturens baksidor ville, eller kunde, de inte ens uppfatta. Men dessa var betydligt övervägande fler än den samhällsutvecklande styrka den kan föra med sig – om man integrerar den rätt i samhället. Om man har en “Integrationspolitik” att ens tala om överhuvudtaget, och inte endast en i mina ögon skev feg rädsla samt uppfattning…! Hur vänstern såg samt önskade den var en sak – hur verkligheten slog ut var en helt annan!

“Igår”, under min egen uppväxt stod jag både i livet och i min mentalitet på en helt annan sida av såväl lagen, samhället samt politiken. Den röda hade mer eller mindre gått i ett självklart arv mer än att vara en given egen uppfattning, men tidigt insåg jag också att densamma efter decennier både hade skapat det koncentrerade och segregerade utanförskapet men inte minst, fortsatte i samma spår att utveckla den än mer. Det märkligaste av allt är att i dessa områden – “orten” – är också folket med all rätt som kanske allra stoltast, ser sig som mest självständiga från staten och inte vara en del av -eller beroende av den… Men ändå röstas rött. Vilken dock även nu börjar förändras – den röda politiken har alltid sett -och fortfarande ser oss i invandrartäta utanförskapsområden som “homogena grupper”. Man talar om mångkultur mellan den svenska och “utländska”, man talar om “invandrarna” i förorten och man ser oftast generellt sett invandrartäta områden som ett och samma. Inser den röda politiken, exempelvis, hur obeskrivligt många fler invandrare som kommer ifrån mer konservativa hem, samhällen samt nationer och som skakar på huvudet åt – nästan tar illa upp av – att kallas vara “könsneutral”?

Inser man  hur många som tidigare upplevt religiös extremism som i Sverige tillåts blomma under “religionsfrihet” tillsammans med många andra problem som vi först nu ser kulmen av här (och försiktigt börjar diskutera) på grund av den invandringspolitik samt livrädda “integrationspolitik” vi har?
Inser man hur många invandrare själva som inte förstår hur ett land som Sverige ens kan fundera på att ta in fler invandrare än vad landet klarar av? I mångas ögon, i en hel del av dessa områden med all den problematik som segregerat utanförskap för med sig, så är Sverige och Svenskar extrema – dock inte höger..!

Gårdagens problematik med just exempelvis religiös extremism, hedersrelaterade problem eller större skillnader i värderingar och synsätt från svenska (samhällets), för att inte nämna de ojämförbara skillnaderna i  strukturella som kulturella värderingarna som resulterade i rena rasismen inte minst, var även -och redan då på den tiden “förbjudet” att belysa. Oavsett hur många människor, organisationer, boenden eller föreningar som belyste de växande problemen trycktes snabbt bort som “rasister” eller sådan “propaganda”. Idag, exempelvis, 15-20 år senare ser vi kulmen av det som då – också – kallades vara “rasistiskt” istället för att se problemen och eventuellt kunna förebygga dessa i god tid. För att inte säga, aldrig acceptera i samhället!
Idag handlar det inte längre om “vart vi är på väg”, idag handlar det om att vi redan har hamnat dit vi länge var på väg. Vi har redan utvecklat och tillåtit parallella samhällen få bildats -och som levs under i större utsträckning i flera områden än det svenska.

Vi har redan nått en verklighet där det svenska språket och folket är mer sällsynt – rent av förvånande – att se eller höra i flera områden, likaså synsätt, värderingar och identitet.  Vi har redan nått en verklighet där Sverige “producerar” flest jihadister per capita i världen tillsammans med Jordanien, Tunisien och Belgien. “Svenska terrorister”! En verklighet där religiös extremism fått rejält fotfäste samt även rekryterar, växer ut -och t.om. krigar för sin övertygelse. Idag lever vi i en verklighet där den hedersrelaterade problematiken är precis så utbredd som redan då varnades för. När till och med Fadimes och Pelas öden – i Sverige – inte lyckades slå hål på den kontraproduktiva politiska överkorrekthet som aldrig vågar kritisera invandrare samt andra skeva kulturer eller religioner så vet jag inte vad som kan det, i självaste “jämställdhetens” land som också vill kalla sig vara en “humanitär stormakt”? För många 1:a som 2:a andra generationens invandrare har Sverige istället varit en humanitär stor besvikelse, för att inte nämna Hennes egna söner och döttrar – Svenskfödda!

Likaså varnades det för länge sedan – t.o.m sarkastiskt & ironiskt – för att en dag skulle komma då tjejer/ kvinnor – i Sverige – inte ens skulle kunna gå ut ensamma eller klä sig hur de vill, om det skulle fortsatta i samma spår, antal, koncentration, politiskt överkorrekta lättkränkthet -och inte minst, på detta – en komplett misslyckad, feg och mer frånvarande “integrationspolitik”…
Exempel på några av gårdagens, då, “nyfödda” problem som fick växa, etableras -och blomma ut under ett rödgrönrosa Allians beskydd. Det var varningar som dömdes ut vara “rasism” och snabbt tystades ner. Men som med så mycket annat,  var att se problemen för vad de var – inte utav vilkas hudfärg – med en förhoppning om att det svenska samhället skulle våga se, förhindra och slå ner på lika hårt som i arbetet med övrig “jämställdhet”, “rasism”, “terrorism”, -och “kvinnoförtryck”.

Ingenting kommer att förändras, arvet vi ger till våra barn – nästa generation – Svenkar är kanske då mer olikt Sverige än det Sverige många av oss känner till, vet om, föddes i, flyttade till eller flydde till – i en förhoppning om att undgå detsamma! Idag har människor som en gång i tiden valt att fly till Sverige, flytt härifrån! Extremismen var -och växte sig tydligen än mer radikal och extrem här, än i hemlandet…  Hur förklaras det bort? Å andra sidan, så kanske dem är “- eller var – rasister”…

Kanske är det alla vi som inte uppskattar läget idag eller ser lösningar i vidöppna okontrollerade gränser in till Sverige som är mer “lättkränkta” än den röda (liberala feminist)vänstern som tror men inte vet och som vill ha där för andra, men själva inte (behöva) leva i och/ eller med?

Dela & Diskutera:

I ett blogginlägg skriver Kaziva om ett besök på ett asylboende som, vilket även hon skriver ytterst få i mina ögon – skrämmande naiva Svenskar, journalister samt “etablerade” politiker har gjort. Hennes egna erfarenheter, besöket och bekantas erfarenheter gör att hon landar i samma konstaterande gentemot vår invandringspolitik som jag i vår s.k. “integrationspolitik”. Det är en förvaring väl i landet, som mer liknar en tävling i att lilla Sverige ska vara det land i världen som tar emot flest – att vi inte har en aning om vart dessa ska bo, arbeta eller ens bli en del av det svenska samhället syns inte utåt. Man kan tro att stora delar av samhället är lika korkade, som ser – men inte protesterar! Faktum är dock den att även få av de som “ser” håller sig långt ifrån invandrartäta områden -och ser därmed inte heller, utan köper fullt ut vad man tror Sverige utgöra en “humanitär stormakt”. Man har kanske spelat fotboll med någon nyanländ, lärt känna två tre stycken och tror därav att alla bara vill spela fotboll!
Saken är dock den att Sverige tävlar endast med sig själv – resten av världen hoppade aldrig ens på den, även Tyskland insåg nu verkligheten och hoppade av. Sverige vinner VM i utanförskapsbygge och att vara en Humanitär förvaring!

Det enda som ses, talas om och rättfärdigar Sverige bland många – ofta helt ovetandes av såväl insikter som erfarenheter – är själva mottagandet, de “Nyanlända”, med vidöppna gränser där så många som bara möjligt, helt okontrollerat skall tas emot. Precis som på asylboenden har också invandrare och flyktingar i decennier glömts och gömts samma dag de anlänt till Sverige. Svenska naiva blickar, från områdena själva oftast frånvarande som snabbt vill tysta alla som ser att inte detta går ihop vara “rasister”, riktas åter emot gränserna -och förespråkar fortsatt vidöppna samt okontrollerade sådana – i samma sekund “nyanlända” anlänt. Någon “integration” tas för givet gå problemfritt. Utan minsta egen närvara och därmed erfarenhet, kunskap eller insikt om resultatet av decenniers koncentrerande av låginkomsttagare, invandrare som flyktingar till egna områden, som snabbt fallit i -och fortfarande faller – i utanförskap, isoleras allt mer från svenska samhället, folket samt värderingar och bildar parallella samhällen att leva i -och under. Det känns dels för många nyanlända mer som hemlandet än ett nytt land i väst, andra vill snart fly igen eller flytta tillbaka – från Sverige – pga samma hot, krafter och orsaker de flydde ifrån – dock inte allt för sällan, mer extremt, öppet och indirekt beskyddat här än där. Inte heller det eller dessa talar vi högt om. Det innebär att tala om -och erkänna hur misslyckad vår invandrings -och integrationspolitik de facto är.

Det är lätt fascinerande naivt men också skrämmande att där finns de som på riktigt tror att när det kommer till invandringsfrågan så gäller inte annars så självklara regler . Om vilket område som helst redan befinner sig i en social belastning, utanförskap samt är full med människor som redan står utanför det Svenska samhället, till den grad att en större bostadsbrist råder, likaså arbetslöshet. För att inte nämna, helt andra värderingar än Svenska/ västerländska så är det direkt vansinne att se detta förändras eller se sig vara en “humanitär stormakt” genom att ta in fler som står lika långt ifrån samhället! Jag får inte ihop den matematiken och kan inte förstå någon som får ihop detta… Parallella samhällen, utanförskapsområden likt de allt växande och fler som Sverige har idag växer sig inte fram så starkt, växande samt omfattande över en natt! I decennier har politiken sett likadan ut – men endast resulterat i att vara en förvaring, utan någon som helst “integrationspolitik” alls att tala om.

Integration i den svenska samhällsdebatten är lika farligt, om inte värre, som att säga sig “hata barn”. Den världsunika svenska uppfattningen kring vad som är “rasism” är inte endast direkt förolämpande emot rasismens sanna offer. Den är också patetisk och lika direkt skrämmande kontraproduktiv som vare sig media, samhällsdebattörer eller “etablerade” politiker ens vågar se! Världen ser oerhört olika ut, även detta av en orsak – hela världen besitter inte liberala feministiska värderingar som genomsyrar Sverige – den är betydligt mer olik, råare samt annorlunda än så. Vilket är lika fantastiskt att många inte heller verkar vilja eller kunna inse. Ingen människa genomgår någon förvandling per automatik väl i Sverige till att bli feminister!  Genom en allmän syn av att allt ifrån samhällsanpassning, integration, värderingar eller assimilation är “rasism” så både förespråkar man de facto samt utgör en förkämpe gentemot precis de man anser vara “skeva förlegade värderingar” som man i det svenska samhället till vardags ser sig stå upp för och vara emot!

Kvinnoförakt, ren och sann rasism tillsammans med andra värderingar blundas helt för istället, när det kommer till icke-svenskar… Även om dessa både är utbredda, helt öppet samt uttalat existerar. När det kommer till minsta “kritik” emot invandrare eller icke-svenskar tassas det på tår, även om så kvinnor inte får sitta ensamma på caféer eller tvingas klä sig på vissa sätt talar svenska feminister snarare om “religionsfrihet” och “kulturella skillnader” än det annars så populära “patriarkala skeva strukturer” som “inte hör hemma i det svenska samhället 2016”.
Så har det i decennier också sett ut -och varit, till den grad att få politiska “etablerade” partier ens har funnits representerade i invandrartäta områden. De vill helt enkelt inte åka till den koncentrerade “mångkultur” som de själva har skapat och förespråkar, än färre vill bo i den då dess baksida också heter hög bostadslöshet, arbetslöshet, utanförskap, parallella samhällen, kriminalitet, bortglömda miljöer -och en stor frånvaro av allt ifrån det Svenska språket till samhället.

Genom denna koncentration och förvaring av människor i utanförskap som man vill hävda är en “humanitär stormakt”, utan någon som helst integration eller assimilation att tala om, så slår man sig för bröstet och anser sig “hjälpa människor”. Den enda “hjälpen” är att människor får korsa gräsen, därefter koncentreras och klara sig bäst de vill. I en takt, antal och fokus kring “nyanlända” som för vilket land som helst med icke obegränsade resurser omöjliggör att människor som anlände för 10-15 år sedan ens får möjligheter till att hinna bli en del av samhället. Istället stiger – precis som på asylboenden – hopplöshet och utanförskap, vilket många människor, föreningar och organisationer – inklusive mig själv – försökt uppmärksamma de senaste 20 åren! Men i ett land där man aldrig kan kalla en spade för att vara en spade är det inte konstigt att det aldrig velat höras på. Utan att ens behöva gå in närmare i detalj – det finns en orsak till varför Sveriges utanförskapsområden blir fler och fler för varje år -och utanförskapet växer i en skrämmande takt. Vill Sverige verkligen hjälpa människor? Begränsa mottagandet och se till att utanförskapet samt dess områden minskar! Inte genom att ta emot fler och tro att samtliga har goda intentioner av att bli liberala vänsterfeminister, anamma den svenska identiteten -och värderingarna samt klarar sig själva helt utan något integrationskrav alls. Upphör med förvaringen, börja se till integrationsaspekten mer för de som redan befinner sig i landet. Vilket möjligtvis och kan ge människor “vi har hjälp” någon möjlighet till att hinna kunna bli en del av det svenska samhället, lära sig språket samt leva i Sverige!

Skrämmande få vet om hur det ser idag, vilket jag fick ett kvitto på i förra veckan. Den rena rasism och det förakt som råder emot hela det Svenska samhället, folket, värderingarna samt språket skulle inte ens erkännas bland vissa – eller kallas för dess rätta namn, rasism – om den så stod framför.
Idag har dock utanförskapet, Sveriges invandringspolitik samt totala frånvaro av integration och assimilering till det svenska samhället vuxit sig för stor för att endast rymmas i förorter och invandrartäta utanförskapsområden. Efter decennier av konsekvenser -och problematik som detta fört med sig men som endast kunna syns, setts och upplevts i dess områden kommer sakta men säkert även börja synas, höras och framförallt kännas samt upplevas i vardagen samt i områden hos förespråkare till vidöppna okontrollerade gränser, utan något som helst krav på integration. Dvs, mer homogent svenska bostadsområden. Tveksamt, men möjligtvis då inser de då också vad vi insett, levt med – arbetat emot – samt försökt varnat för i alla år. Men som aldrig har setts, pratats om eller knappt ens uppmärksammats av det svenska mainstream samhället vara vad det är!

Värderingar och synsätt – strukturella, kulturella som religiösa – vilka helt öppet samt ohotat går emot de svenska och som växer sig starkare i takt med fler som delar dessa.  Med andra ord kan man också kalla det för vad det är – rasism, ojämställdhet -och intolerans vilket inte sällan tar sig uttryck i hedersrelaterade problem, sexuella trakasserier, våldtäkter och våld! Och, har så länge accepterats under tystnad från svenska “feminister” samt beskyddats av en vänster som valt att kalla detta för “religionsfrihet” och “kulturella skillnader”. Det sistnämnda är mycket minst sagt, förstår de dock vilka stora skillnader där finns…? Skillnader som troligen gör att de är först med att åka i backen – vilket såväl Rosengård och andra förorter tydligt redan har visat.

Dela & Diskutera:

Nu var det Expressens tur att släppa en video med utsmugglade bilder ifrån Kalifatets Ar Raqqah, vilket även står som dess huvudstad. Bilderna och vittnesmålen om bland annat och inte minst kvinnors situation är endast några i raden tillsammans med massavrättningar, kidnappande -och förslavande av tusentals oliktänkande -och troende, däribland Kristna, Kurder och Yazidier som omvärlden, bortsett från Ryssland, väljer att blunda för. Trots hundra år av invasioner av väst i Mellanöstern i namnet av “mänskliga rättigheter” och “demokrati” som även Svenska regeringar rättfärdigat tittar en “feministisk” Svensk regering bort när dess värderingar verkligen behöver stås upp för som allra mest. Det har stått ganska klart sedan dag att flyktingströmmen från Irak och Syrien beror på IS framfart, vilket fick vår regering att se en “humanitär stormakt” bygga på att ha vidöppna, okontrollerade gränser in till ett av Europas minsta länder, trots det befintliga växande segregerade utanförskap, som bildar allt fler och fler parallella samhällen – Inte minst för att det råder en minst sagt patetisk uppfattning kring vad som är “rasistiskt”.

Dock ses det inte vara något fel med att det i praktiken blir till förvarande, koncentrering samt gömma och glömma nyanlända till egna utanförskapsområden, utan någon som helst fungerande eller obligatorisk integrations, etablerings -eller inkluderingspolitik? Argumenten för b.la. detta är att människor flyr avrättningar, kidnappning och, i princip allting, som vår feministiska regering säger sig stå upp -och “kämpa” för, vilket i deras ögon också gör de till att vara en “humanitär stormakt”.  Samtidigt väljer den “humanitära stormakten” att blunda för, inte ens yttra ett ord om, alla hundratusentals flickor, tjejer samt kvinnor och människor som lever i, exempelvis Kalifatet. Inte minst de tusentals Yazidier, Kurder samt andra oliktänkande som har kidnappats -och förslavats. Av dessa, en förkrossande majoritet flickor, tjejer och kvinnor…

Jag har aldrig hört en annars högljudd feminist skrika lika högt om dessa hundratusentals kvinnors öden – och mäns kvinnosyner – vara lika representativt för något, som jag många på en gång skrek ut i kör att några få f.d. medarbetares skeva kvinnosyn inom SD – som sparkades och fick lämna organisationen av samma orsaker – vara representativt för hela SD. Att de dessutom snabbt blev utdömda av ledningen varken hörsammades eller vägdes givetvis inte in…
Det verkar inte hela situationen i Syrien heller göra, för Svenska feminister ligger hoten mot kvinnor samt förtryck endast i könsneutrala toaletter, könsneutrala leksaker, färger, könsneutrala män och kvinnor och inte minst – roten till att ont i SD och det i särklass största hotet mot kvinnan är, svenska vita män.

Hur långt Sverige har kommit -och hur vår omvärld ser ut, där få vita män existerar som bestämt att kvinnor inte får visa sina ansikten, köra bil, gå ute ensamma eller rent av straffas för att de våldtagits verkar inte heller vara relevant i sammanhanget eller ses. Precis som Yazidiska kvinnor i skrivande stund lever förslavade, av ingen annan orsak än för att de är Yazidier brukar argumenten emot vita män rättfärdigas endast kunna vara roten till det onda pga “Slavtiderna”. Vad man dock inte heller väger in, vill se eller anser vara relevant är att hela slavhandeln initierades och startades av -och i precis samma geografiska område som Yazidierna nu lever förslavade – Mellanöstern, kallad den “Arabiska slavhandeln” som tog sin början redan runt år 650 (!) och pågick hela vägen fram tills 1960 talet… vilken var oerhört omfattande med uppskattningsvis mellan 10 – 20 miljoner förslavade människor, som existerar än idag på vissa håll varav en vi med all säkerhet – de facto – vet om existerar i skrivande stund, men som vår “feministiska” regering väljer att blunda för.

Den Arabiska slavhandeln rättfärdigat inte på något sätt någonting annat eller den vidriga slavhandeln som skedde i Europa och Amerika – men den suddas inte bort för det, är mindre slavhandel – utan det handlar om att se vidriga människosyner, rasism och intolerans vart än den existerar och kommer ifrån. Inte ens när Europa vittnar om riktade sexuella masstrakasserier endast på grund av att kvinnorna är från väst så bibehålls den feministiska ideologin. Feminister tystnar snabbt gentemot en strukturellt skevare kvinnosyn från delar av andra delar av världen än Sverige – med andra intoleranta människor än Svenskar, där kvinnan står lägst i kurs, och rent av försvarar den kvinnosynen – rasismen – genom att rikta om fokus till vad “svenska män gör…”
Att ens kunna försvara och inte det kraftfullaste förkasta vidriga sexualbrott – oavsett vem som utför det – är lika vidrigt som att acceptera det.

Det är precis detsamma som att jag inte ser våld vara våld, kan endast vara våld om andra människor än mina kompisar utövar det.
Å andra sidan anser vänstern att allt våld emot höger är accepterat och rättfärdigat våld, vilket också förklarar den mjukare tonen gentemot rasism, intolerans och  sexualbrott helt beroende på vilka som begår dessa? Frankrike bad uttryckligen Sveriges regering – den “humanitära stormakten” – om hjälp efter att landet råkade ut för sitt andra terrordåd inom loppet av 2 år, det var inte mycket begärd hjälp av en stat som kallar sig själva vara en “Feministisk Humanitär stormakt” och som ofta skyltar med hög moral, bekämpandet av intolerans och starka värderingar emot resten av världen med syfte av att läxa upp de. Om inte Frankrikes hjälp var en orsak, så borde alla gånger alla tusentals förslavade människor – kvinnor – vara det långt innan. Vilket förutsätter att skeva kvinnosyner och intolerans inses kunna komma från andra håll än Sverige!

Men inte ens det kunde vår “feministiska & humanitära stormakt” tänka sig att göra, därmed satte sig ner snarare än stod upp för mänskliga rättigheter, kvinnors förslavade friheter – som lever i otänkbara förtryck – samt sina egna ideologier. Sveriges rödgröna “feministiska regering” valde när det väl kommer till handling och inte endast skrikande uppdateringar på sociala medier att inte stå upp emot eller, på minsta vis, bekämpa intolerans, oliktänkande, kvinnoförtryck eller extremism. Den lilla hjälp de gick med har ännu inte skickats. Jag undrar hur Europa och inte minst Frankrike kommer att se på Sverige, den dagen då vi behöver hjälp från vårt närområde, i samma union, samma kontinent och som delar våra värderingar? Med tanke på att vi i princip inte ens kan försvara oss själva längre så är tanken skrämmande…

Istället läggs alla resurser samt flest prioriteringar för att dess förövare, intoleranta extremister som själva valt att säga upp sina medborgarskap, lämna landet och svära trohet till en stat samt ideologi som de inte endast står för, utan även beväpnat strider för. Emot Sverige, demokrati, tolerans och allting som Sverige samt nuvarande regering säger sig stå för… Men regeringen ser den fasta hand som resten av omvärlden, inte minst Mellanöstern, anser vara nödvändig som “stötande” och för att de som förslavar, förtrycker -och mördar inte skall känna sig “stötta” snarare välkomnar, tillåter och erbjuder dessa företräde med bostäder och arbeten. Inte en liknande insats har gjort -eller görs för de egna medborgare som i åratal gått arbets -och bostadslösa, de som betalar sin A-kassa och inte sin AK47:a. Inte heller skreks det lika högt eller ens reagerades gentemot det utbreda kontrollerade hedersförtrycket som existerar i Sverige.

Det har alltid existerat och med en politik samt ideologi som förespråkar obegränsad, vidöppen och okontrollerad invandring från delar av världen där dess syn -och levnadssätt snarare är självklara regler än undantag – utan någon integrationspolitik alls så är det i mina ögon direkt otroligt hur de tror synen, levnadssättet samt värderingarna skall upphöra…? Många länder har levt med en sådan samhällsaccepterad inställning och syn under betydligt längre tid än vad Fi samt Miljöpartiet har existerat i Sverige – utan någon motvikt. Det verkar, på riktigt, finnas en tro om att samtliga som passerar Sveriges gränser, i samma sekund de passerat per automatik, förvandlas till feministiska könsneutrala liberaler som älskar såväl homosexualitet, HBTQ och Svenskar.

En kan inte sluta undra om en socialistisk liberal feministisk vänsterideolog-och syn väljer vilka de skall stå upp för -och inte? Där såväl icke svenskfödda tjejer samt kvinnor helt blundas för när de förtrycks och lever under“patriakala” skeva strukturer – för svenska feminister verkar ju endast Sverige vara spelplanen för deras ideologi i “kampen” för kvinnors rättigheter och friheter, där inga andra än vita Svenskfödda män som kvinnor vare sig ses, hörs, fördöms eller stås upp för…

Dela & Diskutera:

Orden och etiketterna “rasism”, “rasistiskt” och “rasism” är nog de mest uttjatade, urvattnade och missbrukade. Men som i Sverige också kanske är bland det mest okunniga, fritt tolkandes och innefattar precis allting som har med minsta kritik eller ifrågasättande kring invandring och en s.k “integrationspolitik” att göra – som dessutom aldrig har varit värt namnet, utan i decennier snarare har segregerat – koncentrerat och förvarat – invandrare, flyktingar samt låginkomsttagare till egna utanförskapskapsområden. Som tillåtits bildat parallella samhällen till det Svenska, samtidigt som den “etablerade” politiken och politikerna – dvs de som inte anses vara ”rasistiska” – år efter år sedan jag föddes 1979 har tagit samhällets hand ifrån område efter område och inte ens velat vistas där i någon form själva. Vare sig privat eller ens för att tala med befolkningen. Den ”etablerade” politiken, eller politikerna, har aldrig nått ut till dessa områden eller människor.
De har endast valt att lyfta ”mångkultur” när det passat den egna agendan, men aldrig nämnt hur segregerad, trasig, trångbodd den samtidigt är. Vardagliga eldsjälar och organisationer som år efter år sliter med att hålla unga killar och tjejer utanför våld, droger och kriminalitet samt motivera de till ett liv i samhället, lägger ner mer tid på att jaga finansiering för att kunna fortsätta än vad de prioriteras. Så mycket har den ”etablerade” politiken brytt sig. Detta långt innan SD kom in i Riksdagen, det är inte heller SD som i decennier suttit vid makten och skapat detta stora, allt växande, segregerade utanförskap, trångboddhet, arbetslöshet, hopplöshet och segregation – det har gjorts på grund av att man sett det vara ”antirasistiskt” att obegränsat okontrollerat släppa in allt och alla för att sedan koncentrera dessa till egna områden, utan någon som helst integration och där ”anpassning” setts vara ”stötande” samt ”rasistiskt”…

Att endast se –och bygga sin ”antirasism” på vidöppna okontrollerade gränser samt mottagande för att sedan gömma, förglömma samt koncentrera nyanlända till isolerade utanförskapsområden som man själv inte vill leva i fungerar möjligen endast i Sverige – inte minst kombinerat med den åsiktskorridor som snabbt fryser ut, talar illa om och slänger ett gäng etiketter på den som reagerar kring detta. I 14 år arbetade jag aktivt, förebyggande samt på heltid med att förebygga våld, droger och rasism, inte minst i –och för dessa områden. Dock bestod arbetet ofta av helt andra former rasism och motsättningar mellan invandrade folkgrupper av religiösa, kulturella samt etniska skäl – inte minst den emot svenskar själva -som aldrig har vågats setts, debatterats eller ens uppmärksammats vara rasism i samhällsdebatten. Arbetets fokus låg på att få in hela områden och dess invånare, våra egna Svenska medborgare, till att vara en del av samhället och kunna identifiera sig mer med nuvarande hemland, dess värderingar och livsstilar – för att leva i liv här – än exempelvis en terrororganisation.
Detta är dock svårt när man endast talar om en form av rasism som existerar lika lite som Svenskar i vissa områden, vilket bygger på synen av att rasism är en Svensk uppfinning som endast Svenskar kan vara –och visa!

När den obligatoriska militärtjänstgöringen togs bort blev det ännu ett slag emot integration och för segregation. Aspekterna i denna var detsamma som hos ett kompisgäng i ett, exempelvis, segregerat område där skratt, blod, svett, tröstande, uppbackning, och inte minst, moral samt disciplin utgjordes gentemot landet snarare än endast ortens. Likaså identiteten, där vetskapen av försvarande av landet – sitt hem och sin familj – ofta gjorde sitt! Arbetet var svårt pga ett politiskt korrekt ”etablerat” samhälle, som såg lättkränkthet i rena självklarheter och ”rasism” i allting, från vikten av att lära sig/ kunna svenska till att anamma den Svenska identiteten -och samhället. Stoltheten och identiteten av hemlandet, inte minst. Vilket snarare resulterar till att socialt handikappa människor, isolering och beroende. Retoriken med vackra ord av hur man vill framstå är en sak verkligheten i detta fall en helt annan.
Avsaknaden av –och istället rasistförklarandet av även den egna Svenska nationalsången, språket och medborgarna – resulterar snarare i skrattande åt –och förlorande av respekt för såväl Sverige som Svenskar, som man sig snabbt istället lär sig att utnyttja och missbruka. Kombinerat med koncentrerande till segregerade utanförskap… är det rätt enkelt att räkna ut hur inställningen blir! Kanske är det också den egna skulden och skammen som denna lättkränkta samt politiskt överkorrekta mentalitets trånga åsiktskorridor existerar?

En mardröm för ”etablerade” politiker är att människor – även – i dessa områden skall börja tänka själva! Så länge politiken och ”etablerade” media talar om för människor vad som är bra och dåligt – vad som är rasism och inte – precis som de röda i alla år har sagt de vara ”allra bäst”, samtidigt som de har isolerat, koncentrerat och segregerat. Det är i mina som att en pyroman säger sig vara bäst lämpad till att släcka elden. Till skillnad ifrån den ”etablerade” ordningen som verkar förakta stolthet och identitet så existerar den i hög grad i vilken förort som helst, där stoltheten och kärleken till det egna området också skapar ens starka identitet – oavsett kön, hudfärger, hårfärger, bakgrunder – detta kan inte vara mer ointressant eller irrelevant!
Den knallröda feministiska vänstern gör dock en jätteskillnad på allt detta! Kategoriserar, etiketterar, stämplar och indelar! Vilket decennier av koncentrerandet till utanförskap har visat –och fortsätter att visar, trots en befintliga segregation, utanförskap, arbetslöshet, hopplöshet och bostadsbrist fortsätter de att öka, istället för att minska inflödet – för att överhuvudtaget ens kunna minska utanförskapet för alla de som i åratal stått lika långt ifrån det Svenska samhället som de på andra sidan jorden.
Att blunda för sina egna är inte att vara en ”humanitär stormakt” – i vilket annat avseende som helst, allt från familjen till kompisgäng och nätverk skulle sådan mentalitet rent av kallats för ”svikande”.

Det handlar inte om hårfärger, hudfärger, bakgrunder eller födelseland! Vilket ”etablerade” till varje pris vill att folk skall tro det handla om. Det handlar inte det minsta om att ”köra ut” alla med svart hår heller. Det handlar om en syn, inställning och känsla – ett samhälle att leva i –  som redan existerar i många förorter samt i de flesta nationer. Det handlar om medborgarskapets värde, identitet samt respekt. I förorter är de territoriella gränserna hårt definierade av de boende, stoltheten är påtaglig som föder starka band som mer kan liknas syskonskap – sammanhållning och identitet! Där tryggheten, välfärden, intresset för –och prioriteringen av alltid kommer i första hand – inte sista!
Den mest självklara mentalitet i alla andra sammanhang. Som de allra flesta nationer, samhällen, områden, orter – till och med föreningar, nätverk samt grupper – blir stärkta av och mer stolt än skamset lever för flaggan, loggan, samhället, området eller märket. Vilket också bygger sammanhållning, samhörighet -och identitet. För vilket som skall gynna mig och min familjs liv i.
Om denna syn, inställning samt politik anses vara ”stötande”, ”rasistiskt” och fult av någon, så undrar jag vad dennes syn på samhörighet, vänskap, familj och inte minst lojalitet är…? Varifrån finner den styrkan, sammanhållningen, identiteten, modet, motivationen, drivkraften samt kärleken?

Sverige står rätt ensamma om att kärlek, stolthet, identitet -och prioritering av de/ det egna automatiskt anses förvandlas till att hata allt och alla andra! Det har dock endast med kärlek, stolthet och identitet att göra – precis som den jag känner för Hallonbergen, samt de i – och från Hallonbergen!
Där jag växte upp, fick mina första vänner, fick mina erfarenheter ifrån -och där jag insåg att brödraskap inte behöver vara biologiskt. Hallonbergen, i Sverige – som i sin tur hjälpte många människor fly verklig nöd från krig, elände samt svält från delar av världen som aldrig annars skulle fått – men nu får. Om inte detta är något att vara oerhört stolt över, så är något oerhört fel i mina ögon. Det ironiskt, lätt skrattretande, med detta är att Sverige är ett land att vara galet stolta över som erbjuder, skyddar, innehar samt är så mycket mer än vad många andra länder inte erbjuder, är eller har för sina medborgare. Allt ifrån fred, gratis – till och med obligatorisk – utbildning, sjukvård, till mat och vatten. För att inte nämna demokrati, politiskt, religiös, yttrande –och åsiktsfrihet där allt från könsneutralitet till radikaliserad extremism tillåts mer än att tala om biologins och naturens lagar samt att leva i ett Svensk samhälle med Svenskan som primära huvudspråk – i Sverige…!

Samma mentalitet inom en familj brukar ofta talas om vara förödande, någon faller lätt utanför i destruktiva beteenden, missbruk eller svårigheter Det snarare vara en självklarhet att se till sina egna först för att dels bygga en stark grund och dels fortsatt bidragande till en fortsatt välfärd –och, för den delen, fortsatt värdigt humant mottagande av människor som flyr sina liv. Samma mentalitet i ett kompisgäng, förening eller nätverk leder oftast till, av de flesta, fullt förståeligt direkt uteslutning. Ibland värre än så! Endast som anställd på ett företag är prioriteringen, synen och arbetet för det egna företaget samt dess anställda främst är direkt självklarhet som det är en förutsättning för att fortsätta ha ett arbete att gå till – och för företaget att överleva, såväl ekonomiskt som verksamhetsmässigt. Jag själv är född, uppväxt och lever mitt liv i Sverige! Hela min familj – de jag lever och arbetar främst för – lever och är födda i Sverige. Alla fyra barn, biologiska som bonus, samt Jeanette.  Det är i Sverige våra liv har formats, formas -och med största sannolikhet kommer att levas i.
Vilket för mig gör Sverige till mitt hemland! Är det endast hudfärgen som definierar vem som är svensk? Vem är då rasisten? Under min korta tid inom den ”etablerade” politiken insåg jag snabbt och fick direkt förklarat för mig att invandrartäta områden inte alls var intressant, ens prioriterat eller ett alternativ för Centerpartiet, exempelvis, att ens åka till. Ett kommunalråd för en kommun sedan 12 år hade inte satt sin fot längre in i kommunens invandrartäta utanförskapsområde än till dess centrum. Dagen efter valet var det inte heller längre intressant att träffa medborgarna i det området, som hade bokats upp för möten innan valet…

Samtidigt, Paula Bieler beger sig, som enda kända Riksdagsledamot och integrationstalesperson till Husby på självaste valdagen för att träffa områdets förstagångsväljare… 2 månader senare hade de ”etablerade partiers” integrationstalespersoner, framförallt Centerpartiets, avsagt sig en debatt om ”integration & rasism” (!?) i Tensta Centrum…
Hela min Familjs – tillsammans med mitt eget – liv och framtid kommer att utspelas och avgöras i Sverige, oavsett vilket land mina föräldrar kommer ifrån så känner jag en obeskrivligt större samhörighet, identitet och även lojalitet med Sverige och Svenska medborgares prioritering samt allra bästa. Inte minst gentemot ett sådant tryggt och välmående samhälle som bara möjligt för alla fyra barnen att växa upp, leva samt existera i. Jag kan knappt mina föräldrars språk och har ingen aning om hur det samhället är att leva i. Jag vet dock att flera av dess värderingar inte passar in i det Svenska samhället, däribland förbudet av att vara tillsammans –eller gifta sig med någon en av annan etnicitet, inte minst Svensk(a). Vilket även Aftonbladet uppmärksammade nu, år 2016, vara ett samhällsproblem… Dock finns inte orden ”rasism” eller ”rasistiskt” att finnas någonstans!

Mina föräldrar hade en tanke när de kom till Sverige på tidigt 70-tal som arbetskraftsinvandrare och väl bestämde sig för ett liv här. Tanken var att deras barn skulle integreras och vara ”svenskar”, i Sverige – för de var det självklart och en förutsättning för att studera, arbeta, socialisera samt verka i landet. I Indien var vi Svenskar – i Sverige var vi icke svenskar – helt baserade på vår hudfärg, inte det minsta på värderingar, synsätt, identiteter, språk eller liv. Väldigt många från vänster håll, Socialdemokrater, vänsterpartister som även ”Alliansliberaler” har genom åren snabbt undrat vart jag kom ifrån – de såg en hudfärg. Det är i sådana fall som i mitt, i mina ögon, mer märkligt att inte arbeta för, leva för, känna stolthet över eller se Sverige som hemland – Inget annat land kommer att påverka mig eller min familj, tillsynes inte heller som vi kommer att leva i –och/ eller vara en del utav! Vad känns mest logiskt? Anser man nationalitet är baserat på en persons hudfärg och ingenting annat, så är det rasism i mina ögon! Att vara socialkonservativ, är någonting helt annat! Bara som en liten avslutande notering, till saken hör att ingen kollega inom SD, under mina snart 4 månader här har frågat mig vilket ursprung jag har, vilket land jag kommer ifrån eller vilket bakgrund jag har?

Gemensamma nämnaren är att vi alla är Svenska medborgare med ett synsätt som både prioriterar, familjen jag lever med, nationen vi lever i -och det svenska samhället, kultur, identitet och värderingar som vi i. Med en välfärd för minst dess medborgare, våra medmänniskor, som vi alla lever med! Oavsett hudfärg, födelseland, bakgrund eller etnicitet! Det är i mina ögon eller majoriteten av världens medborgare inte ett dugg märkligt att de egna medborgarna i ett land – även i Sverige – prioriteras landets välfärd över icke medborgare. Men – endast – i Sverige låter detta “konstigt”, officiellt. Samtidigt, en klar majoritet av alla de jag känt, träffat samt känner med annan bakgrund än svensk kan både förstå samt själva lever utefter dessa ideologiska synsätt.
Att göra det – även – gentemot Sverige, landet man själv lever i med sin familj och landet där ens barn växer upp, kommer att leva, formas -och utveckla sina framtider i, är vare sig “fulare” eller mer “rasistiskt”. Än mindre är det “störande” emot icke medborgare, nyanlända, första eller andra generationen invandrare som ofta besitter exakt samma åskådning!
Om detta är ”rasism”, så säger man samtidigt att en oerhört många människor av såväl världens som svenska segregerade områdens medborgare är ”rasister” – Säkerligen fler därtill, som också ser biologins och naturens lagar vara mer realistiska, verkliga samt viktiga än feministiskt liberala vänster lagar. Exempelvis, av att inga skillnader alls råder mellan män och kvinnor, allt och alla är könsneutrala/ könsneutralt, där jag både ser mig själv vara en man som b.la. fullkomligt älskar Jeanettes kvinnlighet -och henne för den Kvinna hon är. Vad som är “kvinnohatande” med detta kan endast vänstern svara på. Jag och många med mig kommer heller aldrig ens förespråka eller prioritera att tjejer skall leka med blå bilar eller trycka en rosa docka i händerna på pojkar.

För dessa liberala vänsterfeminister, som också vill bestämma vad Nationalistisk socialkonservatism är, är dessa saker viktigare än att fördöma eller ens våga prata om svenska tjejer som utsätts för ren rasism i form av sexuella trakasserier -och övergrepp endast för att de är svenskor. Lika lite som kvinnliga svenska medborgare som lever i kontrollerade förtryck de samtidigt säger sig vara “emot” – i Sverige! I alla frågor de skriker sig så högt vilja bekämpa förvandlas lika snabbt till “kulturella skillnader” eller “religionsfrihet” så fort gärningsmannaprofilen inte stämmer inte på att vara den “medelålders vita mannen”. I mina ögon är dock våld fortfarande våld, droger är fortfarande droger och rasism är fortfarande rasism oavsett gärningsmannens, missbrukarens eller rasistens hudfärg, bakgrund, ideologi, trosuppfattning eller etnicitet.  Faktum är att de allra flesta, som jag känner samt träffat, oavsett bakgrund och etnicitet, inte minst i invandrartäta områden vare sig uppskattar eller ser inte allt eller ens något vara “könsneutralt”. Än färre vägrar, exempelvis, att säga “hen”… Utan ser, tycker och säger “hon” och “han”.
Många förstår samt själva lever med en Nationalistisk socialkonservativ grundsyn – Tyvärr oftare gentemot ett annat land än Sverige, vilket dock inte alls är speciellt konstigt med tanke på att ett sådant synsätt i -och endast gentemot Sverige i decennier har demoniserats, medvetet feltolkats och fascist-förklarats, av såväl “mainstream” medier, samhällsdebattörer som av den socialdemokratiska feministliberala vänsteralliansen!

För många svenskfödda medborgare till den grad att de inte kunnat, vågat eller vågar ens tala om det för att inte demonförklaras, förlora “vänner”, samt uteslutas ur allt ifrån fackförbund (!), kompisgrupperingar, uppdrag -och föreningar… På grund av en skev och medvetet feltolkad innebörd i Sverige, men som däremot i vår omvärld, av väldigt många människor snarare helt eller delvis ses som självklart, vackert och laddat med stolthet, kärlek samt respekt. Inte minst, identitet! Pga egna tolkningar -och okunskap av vad någonting de facto betyder samt innebär demoniseras och utesluts det snabbt, trots en “yttrande, religions, politisk -och åsiktsfrihet” som det viftas högt gentemot omvärlden att vi “har”…
Samtidigt pratar ofta feministiska liberalvänster om “allas lika värde” och tävlar i både SM och VM om profilmärken om vem som “gillar olika” allra mest…
Det är dock väldigt tydligt att allas lika värde endast omfamna “alla” de med samma ideologi, tycker -och ser likadant! “Olika” handlar inte det minsta om att “gilla”, eller ens uppskatta, olika åsikter, synsätt eller ideologier, utan enbart om “olika” hudfärger och etniciteter.

I Sverige har tyvärr nations, identitets -och könsneutrala vänsterkrafter snabbt och intensivt skuldbelagt, missbrukat -och medvetet feltolkat kärlek, stolthet, nation, identitet och tradition till att automatisk och samtidigt vara hat mot något/ några annat ännu mer…
Socialkonservatismen förespråkar att samhället har ett ansvar för att alla – samtliga – Svenska medborgare skall ha en värdig levnadsstandard, där b.la. samhället skall se över farliga arbetsmiljöer, sjukdomar och vill integrera medborgare som arbetare i gemenskap av nationen som vi alla lever samt arbetar i. Detta, b.la., för att motarbeta revolutioner och konflikter, däribland inte känna en större identitet och sympatier med, exempelvis, IS än med Sverige och sina medmänniskor. Till skillnad från vänstern, som både skyddar extremism och radikalisering, låter den få växa samt ser på när föräldrar förlorar sina barn under “religionsfrihet” … Så, om detta anses vara konstigt, fult, märkligt eller (än mer patetiskt) “rasistiskt”, tillsammans med ett synsätt och förespråkande av tradition, familj och social stabilitet så undrar jag om man vet med sig hur många människor man anser vara märkliga, konstiga, fula och – än mer patetiskt – rasister, i världen som i Sverige? Dessa ser, tänker och tycker dock “olika”…

Nationalismen ser att varje nation har rätt till en egen fri och självständig stat, och har ingenting med “rasism” att göra överhuvudtaget – förutom den Svenska tolkningen samt djupa kunskapen om den, som snarare framställer sig vara precis lika ointelligent som att konstatera samtliga fotbollssupportar vara huliganer, eller förortsbor vara invandrare och kriminella…
Socialkonservatismen som ideologi utgör en kombination av – höger och vänster (!) – på den politiska kartan, som förespråkar socialt ansvarstagande och social stabilitet, bejakande av lag och ordning, individualism samt gemenskap! Med respekt för nationen och individen i ett samhälle av trygghet och tradition, för medborgaren och alla våra familjer att leva i!
Det självskrivna tolkningsföreträdet och tolkningsrätten är en sak – verkligheten är en helt annan, på samma sätt som de mest verklighetsfrånvarande politiska krafter – skrämmande nog – är de som på riktigt ser könsneutrala människor, vill att män skall kunna amma samt bestämma sin egen kön…! Krafter som får unga pojkar och flickor att vara så förvirrade av vad de är, hur de skall uppföra sig, vad de skall leka med -eller hur, och vad de får gilla, oavsett om de gillar det eller inte. Där skrämmande nog pojkar skall vara flickor, och flickor pojkar – samma sak med män och kvinnor. Lika skrämmande är att till och med gentlemannaideal har man lyckats förvandla till att vara mer “kvinnohatande” än en självklar respekt och beundran för sin kvinna…
Trots alla decennier av sådan “verklighetsförankrad” vänsterpolitik -och ett politiskt korrekt mainstream tyckande präglat av moralpanik samt lättkränkthet, , som skall vara “den bästa politiken för…” och känneteckna den av en humanitär stormakt så ligger Sveriges psykiska välmående, inte minst bland kvinnor som barn och unga, på topp – i världen..! Segregerade utanförskapsområden -och medborgare har ökar lika påtagligt som skola, vård och äldreomsorgen sjunker som en sten i vatten för varenda år! Sverige tappar fler medborgare än någonsin till terrorstämplade organisationer samt stater, som de känner större identitet och samhörighet med samt och lojalitet till, än Sverige och Svenska medborgare.

Men som tur är, så är vi fortfarande många – både i Sverige och i världen – som exempelvis fortfarande vill behandla vår kvinna som den Drottning och enda Kvinna hon är, samt enda personen i världen som åtminstone jag sväljer all stolthet inför, dagligen vid alla tillfällen vill visa hur viktig hon är för mig och hur mycket jag älskar! Bland annat genom ord, uppskattning samt ageranden – däribland mycket av det som idag kommit att kallas för “förnedrande”… På samma sätt som stolthet, prioritet och kärlek gentemot – endast – Sverige förvandlats till att vara “rasistiskt”!
Men jag kommer fortsätta fostra min son till att b.la. hålla upp dörrar för, idag sin syster, i morgon sin tjej och övermorgon sin fru  – på samma sätt som jag fortsätter fostra min dotter samt tala med tjejerna om att förvänta sig detta. Vi är många som går emot bilden av vilka vi skulle vara, stå för -och tycka i rätt många frågor som är helt bestämd och satt av andra, som inte förstår sig på den alls. Vi är många även i invandrartäta områden som mer och mer börjar öppna ögonen, tänka själva och faktiskt inse att vänstern inte för vår talan som de tagit för givit sig göra och som många, mig själv inkluderat, trott de göra allra bäst utan att egentligen veta varför.

I vanliga och andra fall är det trots allt få som låter elden fritt tolka och bestämma vad vattnet är utan att både se – och känna på vattnet med egna ögon. Vissa inser till och med att – även – det Svenska vattnet kan odlas med, vattnas med, drickas -och kan släcka både törst samt bränder med. Inte – per automatik – mer än detta symboliserar översvämningar, skador samt dränker!

Dela & Diskutera:

Jag läste i morse interna riktlinjer för personalen på SVT, en lathund för hur de skall prata. Detta satte direkt fingret på hur jag sett och allt starkare kommit att uppleva hela den Svenska politiskt överkorrekta ”etablerade” politiken och, inte minst, debattklimatet. Hur man är så otroligt rädd för att kalla en spade för spade och se verkligheten för vad den är. Aldrig talade politiken till oss när och där vi växte upp, endast om oss. Den totala rädslan för att bli kallad ”rasist” i Sverige har jag dock både levt med,  upplevt samt utnyttjat till max som yngre. Vann också med rasist-kortet varenda gång… En svenskfödd kompis fick alltid hårdare repressalier av vuxenvärlden än vad jag fick, däremot såg det helt annorlunda ut när det kom till polis och rättsväsendet. Där vi med svart hår oftast blev frihetsberövade för ingenting, om så vi endast stod i centrum.

Där fanns inge syn på att vi alla var Svenska medborgare, utan skillnaden som både vuxenvärlden och som rättsvändet gjorde på oss kunde inte bli större. Det är indirekt precis samma skillnad som den ”etablerade politiken” också gör och har gjort under alla mina 36 år, likaså SVT med detta politisk överkorrekta dokument som påvisar den fullkomliga kontraproduktiva mentalitet som genomsyrar debattklimatet för att aldrig kunna ”missuppfattas”. Dock blir det bara mer förvirrande, kontraproduktivt, felaktigt -och en spade förblir en spade – utan att jag måste älska eller hata den spaden, bara för att jag ser att det är en spade!

SVT personalen uppmanas undvika ”begreppet Invandrare”, det är för visso mycket riktigt att det idag ofta används felaktigt, då många ”invandrare” idag är födda i Sverige. Men en invandrare – som faktiskt har invandrat (?) – är fortfarande en invandrare… Genom att även demonisera och själva skapa negativ laddning kringt ordet är det de själva som föder och fostrar detta – finns ingen invandrare jag känner som någonsin sett detta som något negativt eller som ett skällsord. Endast Svenskfödda på Östermalm, eller Gärdet, som verkar tro det.  Det står också att personalen bör ”undvika schablonbegreppet förort”… Även det laddas nu med negativa inslag, vad det dock är som är så negativt med att beskriva en förort vara en förort kan jag inte ens komma på. Det är en förort, till en stad. Eller?

Personalen uppmanas att variera ordet ”flykting” med ”människa på flykt”, vad skillnaden är kan jag inte heller förstå riktigt? Inte heller, vad som skulle vara så negativt. En människa på flykt, är trots allt en flykting och skillnaden på att vara en flykting och invandrare är enorm, ur flera avseenden och hänsyner. En invandrare väljer oftast av egen fri vilja att flytta medan en flykting – flyr och har oftast inte självmant velat lämna hemlandet. Hur dessa begrepp och ord nu också, likt ”han” och hon”, demoniseras är snudd på fantastiskt världsunikt för Sverige, men också lika skrämmande i mina ögon för hur vi ser på verkligheten.
För att verkligen göra skillnad på vad som måste vara egna – högst avslöjande – egentliga tankesätt nämns även tiggare. Där understryks att tiggare som begrepp ”går att använda”, men personalen skall då också veta om att tiggare betyder alltså både svenskar som tigger och ”människor ifrån andra länder”… De uppmanas också variera med ”människor som tigger”… Fanns det någon annan som såg en svensk tiggare vara något annat?

Skillnaden är möjligen att ordet ”tiggare” inte ens existerade i något styrdokument för SVT´s personal eller ”etablerade partiers” omsorg innan Sverige fick bekanta sig med utländska Romska tiggare. Svenska medborgares hemlösa tiggares öden och misär uppmärksammades aldrig, förutom av organisationer som alltid kämpat för deras rättigheter i starkt i motvind och mycket lågt engagemang. Då jag själv både levt samt arbetat i dess skugga är jag väl medveten om den enorma skillnad som gjordes. Från spott och omvägar till tillfälliga lagar, regler, omsorg, politiskt engagemang -och direktiv för hur man skall benämna gruppen. Det är också lite så jag ser på den kontraproduktiva Svenska politisk korrekta instälningen som få vågar säga emot, även om det sägs något helt annat utanför partikansliet.

Regeringsföreträdare för Sverige säger om sitt eget land och folk att Sverige är så tråkigt, som helt saknar egen identitet och kultur. Vad är det då för ny Svensk identitet som man tror att nyanlända skall se fram emot att bli en del av? Få människor finner någon respekt, motivation –och/ eller attraktionskraft i självförminskande -och förnekande. Den bristande självrespekt som Sverige påvisar slår tillbaka på ett sätt som få av de ”etablerade politiker” ens kommer i närheten av att uppleva eller greppa. Där idag ”Svensk” i många fall utgör mer av ett skällsord än en nation eller dess söner och döttrar man ser sig vilja kunna identifiera sig med.

Med sådan egen inställning och totala brist på att ens våga se eller prata om saker för vad de är så är det också fullt förståeligt att det blir så. Jag känner till en del föräldrar som tyvärr inte skulle vilja se sina döttrar bli ”svenskor”, de har allt för länge sett hur stora skillnader görs. Ett tydligt exempel på detta är Ikea morden kontra Trollhättan, där det ena var ”hatbrott” och rasistisk, vilket det absolut var i Trollhättan, medan morden på Ikea var en sjuk gärningsman. ”Etablerade politiker”, media och kändisar besökte med all rätt rasismens offers begravningar, men få syntes till på Ikeaoffrens begravning. Trots att Ikea mordets gärningsman inriktade sig specifikt på etniskt svenskfödda människor och morden var lika rasistiska – precis som Trollhättan nazisten riktade in sig på svenska medborgare med utländsk bakgrund. Endast denna retorik och mentalitet ställer människor mot varandra och gör skillnad på egna medborgare, helt baserat på våra hudfärger.
Flera svenska medborgare mördades i två rasistiskt vidriga vansinnesdåd – i två olika städer! Båda gärningsmän var rasister!

Rasism, är rasism vart den än kommer ifrån och är precis lika vidrig och exkluderande oavsett håll!
Men det Svenska politiska debatklimatet gör en oerhört stor skillnad samt säger det vara ”rasism” att kalla saker för vad det är samt rikta minsta kritik emot en direkt misslyckad integrationspolitik. Den stora, faktiskt kränkande, förolämpning som detta synsätt kring vad ”rasism” är gentemot alla de människor som fått utstå rena helveten och lidanden av vad en sann rasism faktiskt har orsakat, är bortom alla ursäkter. Lika mycket talande för en total okunskap! Nazityskland, Sovietunionen, Bosnien, Rwanda, Kongo Kinshasa, Sydafrika, till dagens Syrien – alla miljoner människor som fått sätta livet till och flytt sina hemländer, har utsatts för ingenting annat än ren rasism – oavsett vad vi väljer att kalla det. För att kunna lösa problem måste man också kunna se –och känna till problemen och dess kärna. För att kunna se problemen, är en förutsättning att också kunna prata om problemen för vad dem är och inte kalla problem med fattigdom för att vara en ”relativ fattigdom”,  för att få oss att se bättre ut. För den fattige medborgaren hjälper det lite med jämförelsen om fattigdomen i Somalia. Snarare kanske känner sig vara förbisedd och inte tagen på allvar av sin egen regering.

Svenska medborgaren blir inte heller mer utvecklad av att mer eller mindre tvingas se sig vara ”könsneutral”,
åtminstone ser jag det mer som en kränkning än något annat och vägrar se mig vara könsneutral. Jag skulle heller aldrig falla för en kvinna som ser sig vara könsneutral, utan fullkomligt älskar Kvinnligheten som Jeanette bär upp. Vi är – trots allt – av biologins och naturens lagar skapade i två olika kön – vare sig vänstern vill detta eller ej, så litar jag på naturens lag långt före deras och anser det finnas skillnader. Det skrämmande är bara att vänsterns lagar blivit mer realistiska för samtliga sju ”etablerade partier” och även medier, som alla kallar sig vara könsneutrala feminsister och raderar ”hon” och ”han” för att istället kalla sina medmänniskor för hönor.
Om inte annat, uppfattas vi precis så av icke svensktalande… I den lagen ”behövs” inte heller män tydligen för mänsklighetens överlevnad… Så pass verklighetsförankrade är de.

Av samma grupp ”etablerade” människor – politiker som journalister – som skriker ”rasism” om minsta lilla, är det samtidigt ”förståeligt” att exempelvis en Indier inte vill gifta sig med en Svensk man eller kvinna, utan endast en man eller kvinna ifrån samma land som delar samma kultur samt religion. Detta har jag många hånger setts vara ”kulturellt förståeligt”. Denna kulturella förståelse gäller dock inte när vi vänder vi på scenariot… Men, rasism är rasism och att blunda för en sorts rasism, för att inte bli kallad vara en själv gör dock detta till en stor försvarare av rasism! Det är också detta synsätt på egna medborgare, identitet samt nation som gör att många med invandrarbakgrund helt tappar respekten för Sverige och slutar vilja se sig själva ens bli ”Svenskar”. Den ”etablerade politiken” har dock aldrig greppat detta, men det är kanske inte heller så konstigt då ytterst få av dess politiker som sitter i Riksdagen eller är ”talespersoner för integration”  ens är i närheten av detta i sin vardag. Sedan jag engagerade mig politisk slog mig en sak tydligt rätt så tidigt – Det segregerade samhället som de själva har skapat efter decennier av denna rädda samt okunniga politik vid makten vill de själva inte bo i.

De vill inte ens åka till s.k. ”utanförskapsområden” för att kampanja. Medborgarna där eller hela områden inkluderas inte, medvetet. Få “etablerade politiker” vill åka dit för att träffa –och prata med medborgarna, men gärna prata om både medborgarna och vad som måste göras i området samt vilka problem dem har på TV eller i Riksdagen. Åker man dit, både som “etablerad politker” och som journalist så tar man med skydd… Centerpartiet slog nog rekord i att helt skita i förorten och försökte inte ens börja bry sig om medborgarna, de får ingen ”närodlad politik” – för det finns ingen integrationspolitik -och har aldrig funnits annat än “fler måste i arbete…”. Däremot startas massa interna grupper som ”arbetar” med integration, olika gruppnamn med samma människor. Sanningen är den, de allra flesta som skriker “rasism” för minsta lilla och säger sig vara för okontrollerade vidöppna gränser väljer oftast att köpa en trång 1:a i centrala Stockholm för 7 miljoner kronor, än att köpa en villa, etagévåning m.m. i en förort. Ursäkten att ”city har nära till allt” fungerade möjligen på 90-talet, det finns fler gallerior och förbinder i varenda förort idag än hela city tillsammans. Orsaken till att så få “etablerade” topp-politiker bor där är alltså – under den politiska korrekta ytan –  någon helt annan som man inte vågar erkänna, knappt ens för sig själv.
Men givetvis spelar antalet invandrare in liksom det allt växande utanförskapet av arbetslöshet, krimninalitet och bostadsbrist. Det är inget ”fel” eller ”konstigt” i att inte vilja bo i ett socialt –och ekonomiskt belastat utanförskapsområde, många av boende i dessa själva vill flytta– men vart ska de flytta? Det är ingenting som den ”etablerade politiken” eller Centerpartiets “närodlade politik” har hjälpt till med eller underlättat för dem att göra de senaste 40 åren. Däremot blir det fel när man säger sig “utan problem, mer än gärna” både kunna och vilja bo i segregerade utanförskapsområden och därmed också spara 6 miljoner kronor, men ändå hamna i city – för 6 miljoner kronor mer…

Ytterst få politiker eller tjänstemän i samtliga ”etablerade partiers” toppar har jag sett, hört eller träffat i partiernas eller Riksdagens korridorer som kommer ifrån socialt utsatta områden eller har en annan bakgrund än Svensk. Likaså journalister som jag träffat. De få som dock kommer ifrån dessa områden har en tydligt bättre koll på verkligheten än situationen på Vasastan eller Södermalm. Det skrattretande är att det samtidigt är de själva, med sin egen politik som under decennier också har skapat våra segregerade –och s.k. ”utanförskapsområden”, som det tassas likt en katt kring het gröt för att inte tro sig ”kränka” med syftet att inte kallas för “rasister” in i absurdum.

Endast det faktum i att ingen av de ”etablerade” politikerna under något decennier har sett något konstigt med att Socialtjänsten – av alla myndigheter – utgör invandrare och flyktingars allra första och ibland enda instans, samtidigt som samma myndighet för precis alla andra av Sveriges medborgare utgör den absolut sista – när allt annat misslyckats och man inte kan stå på egna två. Socialtjänsten utgår trots allt ifrån att deras brukare inte kan klara sig själva och ser de inte direkt som självförsörjande. Direkt sätts många in i ett beroende hjul av bidragstagande, istället för förväntningar om bidragande. Är det så vi ser på –och tror om människor, att nyanlända inte ens vet hur man använder en dammsugare eller strykjärn – så är det den respekt vi får tillbaka!

Dock är människor inte alls så kränkta av vare sig krav, anpassning, Svenska flaggan, nationalsången eller den Svenska identiteten som SVT,  de ”etablerade” eller de politiskt överkorrekta verkar tro. Deras egen känslighet speglas rakt igenom, men dessa saker är i resten av världen mer självklarheter än ”kränkande”. Inte minst när vi talar om söner och döttrar av Mellanöstern, Asien, Europa – öst som väst – samt Amerika och Latinamerika, där kärlek, stolthet och identitet gentemot den egna moder –och fosternationen snarare skulle uppfattas vara en förolämpning om den det minsta förväxlades med att vara någonting annat. I Sverige består migration, integration –och flyktingpolitiken endast i själva mottagandet, sedan vad när och hur människorna faktiskt kommer in i samhället eller inte läggs på socialtjänsten och helt slutas prata om. Där tar både debatten som politiken slut.

Skulle dock alla vara ”rasister” som ser kritiskt på okontrollerade öppna gränser, så säger man samtidigt att en hel del medborgare ifrån invandrartäta områden är ”rasister”…
Medborgare som aldrig fått eller får chansen att komma in i samhället, till egen bostad eller arbete får än mindre chanser och idag – kanske, ingen som vet… – bli grannar med vad de en gång flytt ifrån. Den vetskapen  eller kontrollen anser vår regering vara helt ok för människor och en hel nation att inte leva med.
Jakten på att utgöra en ”humanitär stormakt” är både förbluffande blind som den är naiv och lögnaktig.

Det sägs att alla människor som flyr skall Sverige ta emot och regeringen pekar på den livsfarliga resa som människor tvingas till att göra, vilket den också är, i händerna på människosmugglare – som samma regering också vill demonisera. Fast utan dessa kommer människorna ingenstans! Regeringen gör absolut ingenting alls för att underlätta den resan eller ens går in för att ta bort källan till problemet. Dessutom finns alternativ som ingen heller talar högt om. Faktum är att Sverige inte beviljar visum till människor ifrån dessa länder.
Visum hade inneburit att de kunde landa direkt på Arlanda, för 5.000 istället för 100.000 till smugglare.
Inte ens en teatergrupp från Syrien fick visum i maj, samma månad nekades en författare från Bangladesh visum – han var inbjuden till ”pressfrihetens dag” och mördades endast dagar efteråt i Bangladesh…

I vår humanitära stormakt har den ”etablerade politiken” koncentrerat –och fortsätter att koncentrera såväl medborgare – svenskfödda som med utländsk bakgrund –  med låg eller ingen inkomst och nyanlända till egna områden, då dessa aldrig heller får chansen eller hinner att komma in i det Svenska samhället innan fler anländer så växer också utanförskapet och slutligen parallella samhällen. Man behöver inte vara någon professor för att forska ut detta, det räcker med att exempelvis bo i ett sådant område själv för att se hur verkligheten ser ut. Det handlar inte om att stänga ute ”andra människor”, utan helt och hållet tvärtom – om att få in de medborgare och medmänniskor vi redan har i vårt samhälle.  Hur en rationell syn på ett problem och en misslyckad integrationspolitik alltid blir till ”rasism”tolkar jag endast som ett sätt att inte kunna ta till sig att den egna politiken varit misslyckad samt vara helt frikopplad ifrån verkligheten.

Från 3 st s.k. ”utanförskapsområden”, till över 100 områden idag är i sig ett talande kvitto hur man än vänder och vrider.  Med allt detta sammantaget, vilka är det som då – i decennier – har agerat och styrt landet ”rasistiskt”? Egna medborgare kan stå utanför samhället i åratal och uppmanas år efter år att betala in sin A-kassa. Det rödgrön(blå)rosa Sverige prioriterar dock i verkligheten väpnade ambassadörer för en sann rasism, som återvänt till Sverige efter att ha stridit för kulturella och religiöst homogena samhällen i Syrien och Irak. Där miljontals människor som inte delar vare sig deras kultur, tankesätt, syn –och/ eller religion mördats – halshuggits, bränts levande, dränkts och fördrivits från sina hem. En del av dessa når Sveriges kust, för att lätta på samvetet tas pengar ifrån biståndet – som fattiga barn och kvinnor i Afrika, exempelvis, får stå tillbaka och betala för. När flyktingarnas bödlar och de som tvingat flyktingarna att korsa den livsfarliga resan samt lämna sina hem och länder väl återvänder till Sverige, så erbjuder Sveriges ”etablerade partier” och politiker dessa rasismens sanna förkämpar företräde i arbeten, bostäder och utbildning… Mitt framför ögonen på de som flytt. Verkligen humanitärt!

Sverige lever inte i något ”mångkulturellt samhälle” – Sverige har mångkulturella områden – dock skiljer sig rätt många av dessa rätt så långt ifrån det Svenska samhället! Det är två helt olika samhällen, miljöer, levnadssätt, synsätt och tankesätt. I det ”mångkulturella” Sverige har den ”etablerade politiken” sakta men säkert ryckt undan samhällets hand ifrån. Kvar lämnades Socialtjänst och polis, medan samhällsservice försvann. Inte ens DO (Diskrimineringsombudsmannen) ville flytta till Rinkeby, men istället för att låta den ”rasistiska” personalen gå för ett gyllena läge att – främst – anställa lokala medborgare i Rinkeby att arbeta statligt, samt minska utanförskapet i form av fler arbetstillfällen i området då myndigheten är väldigt stor och mer integration av människor i områden, så valde ”etablerade politiker” att de istället skulle flytta till Solna – identifikationsfaktorn måste varit väldigt hög, då jag kan se politikerna själva fatta samma beslut. Privat!

Sverige är, likt alla andra nationer i världen, trots allt ett eget unikt land med ett folk, en egen identitet, en egen kultur, egna sätt att leva på som faktiskt har en egen flagga (faktiskt baserad på Kristi kors), egen nationalsång, egen stat, egna traditioner och ett eget språk som är det primära språket i Sverige – precis på samma sätt som Turkiskan är i Turkiet och Libanesiskan i Libanon. Precis på samma sätt som Turken ser på Turkiet, Kurden på Kurdistan, Palestiniern på Palestina, Libanesen på Libanon, Polacken på Polen, Ryssen på Ryssland och ex. Amerikanen på Amerika. Vad som skulle göra Svensken så otroligt annorlunda vet jag inte! Än mindre hur all denna stolthet och kärlek som är så stark, fin och vacker – som gör ett folk till vilka dem är, som enar och föder gemenskaper samt sympatier, påminner en om vem man är och oavsett vart i världen man befinner sig alltid vet vart ens rötter är ens kan bli till vara ”rasism” – enbart för Svensken…?! Att känna kärlek och stolthet mot sin nation är inte detsamma som att automatisk hata eller vilja slänga ut alla andra som inte kommer ifrån den. Det är ett skrämmande vansinne att det ens kunnat gå så långt att även partier som styr detta land ser lika med tecken mellan dessa, annars alltid, starka motpoler till varandra – kärlek & hat. Inte ens likgiltighet, som är kärlekens raka motsats är ”rasism”.

För min egen del så har jag ett Modersland och ett Fosterland, mitt moderland som mina föräldrar kommer ifrån har jag ingen anknytning till. Kan vare sig språket till 100% eller dess kultur, sätt att leva på eller traditioner. Jag har all respekt för mitt Moderland. Men jag älskar mitt Fosterland.
I Sverige är jag född, här växte jag upp med min storebror, här dog han och här ligger han begravd – för evigt. Här fick jag gå i skolan, här arbetar jag, här fick jag leva utan krig, här fick jag vård, här föddes mina barn, här lever mina barn, här går mina barn i skolan och här växer de upp. Från Sverige kommer min Kvinna, hennes döttrar är födda i Sverige – i Sverige har jag hela mitt liv! Här kan jag språket, sättet att leva på och jag firar dess traditioner.

Om jag inte älskade eller kände minsta stolthet över mitt land, Sverige, för allt detta och mycket mer – så skulle otacksamheten och illojaliteten vara total! Anses detta vara fel eller konstigt, på grund av min hudfärg – vem är då rasisten, som endast går på hudfärg?

Jag vet en hel del människor som flytt eller självmant lämnat sina hemländer, fått skydd i Sverige och byggt upp nya liv här, där deras barn och barnbarn föddes och som kommit att både se Sverige som sitt hemland och älska Sverige precis lika mycket som sina Moderländer och livet de fick under Hennes hand. Det bästa av dessa världar, skapar en mångkultur som berikar ett samhälle! Det konstiga i mina ögon är hur detta inte kan uppskattas, än mer hur det överhuvudtaget kan anses vara ”rasistiskt”? Den som anser det, anser att majoriteten av världens befolkning är rasistisk – i mina ögon är ingen nation starkare än hur dess söner & döttrar –  medborgare – ser på Henne

Kombinerat med den politiskt överkorrekta självförnekelsen, förminskande av egna medborgare och misslyckade integrationspolitiken av ”etablerade” politiker utgör Sverige ingen humanitär stormakt någonstans, snarare en humanitär förvaring av såväl invandrare som flyktingar och egna medborgare där allt endast handlar om att slå rekord i mottagandet, utan en tanke på hur samhället ser ut. Även flyktingar själva frågar sig förvånat, har Sverige inte tänkt? Pratar de inte med varandra? Ser de inte hur deras egen verklighet ser ut?  Jag älskar min kvinna, men det innebär inte att jag hatar alla andra –det är i princip exakt den uppfattning som ”etablerade” politiker har samt kör in hela landet i under decennier. Lika länge har de hamrat in en uppfattning om att allt Svenskt skulle bland icke svenskar kännas vara ”fult”, ”stötande” och ”rasistiskt” – det är en direkt obeskrivlig dumhet som liknar en parodi på okunskap.

De allra flesta förstår nog att de kommit till Sverige och att det är ett annat land än det landet de lämnade. Konstigare vore det annars…

Känns detta som en rörig blandning att läsa, ämnen som hoppar runt och går in i varandra? Ingen röd tråd eller djupare tanke om specifika frågor och ämnen? Exakt! Tycker jag också – främst att hela den ”etablerade” politiken, skrämmande många av dess framträdande politiker, det Svenska debattklimatet också är. Jag speglar en egen bild av en salig fruktsallad till samhälles -och debattklimat där äpplen blir till päron, män ska vara kvinnor, flickor ska vara pojkar – alla skall vara könsneutrala och där kärlek, stolthet samt problembeskrivning blir “rasism”.

Dela & Diskutera: