(S)verige har länge finansierat intolerans & odemokratiska krafter – kallar det för “integrationspolitik”!

På ena sidan står regimmotståndare. På andra de som stöder diktatorn. Det pågår en dragkamp om de nyanlända ungdomarna från Eritrea. Men på vems sida hamnar skattepengarna? SR fick – år 2017 – höra att kyrkan i Akalla inte är den opolitiska verksamhet den utger sig för att vara. Att den skulle styras av regimanhängare och har täta kontakter med Eritreas ambassad.

En annan  Eritreansk ortodox kyrka, som dock brutit med regimen, får till skillnad från den regimtrogna inget ekonomiskt stöd från svenska staten…
Sveriges myndigheter ger statligt stöd (våra skattepengar) till trossamfund & föreningar som stöder diktaturer, i detta fall, Eritrea. Pengarna ska gå till att “ta hand om nyanlända” ifrån främst Eritrea, givetvis – och dessa värvas raka vägen tillbaka till odemokratiskt sinnade personer samt supportrar till en diktatur. Myndigheter säger sig veta om att personerna bakom organisationen är “odemokratiskt sinnade”, vilket anses vara ”problematiskt”… Men myndigheterna säger i nästa andetag att dem endast bryr sig om att organisationen förespråkar en “god värdegrund”, vilket är det viktigaste….  Vad detta nu än må vara – då väldigt mycket som denna berömda ”värdegrund” – tillsammans med samtliga värdegrundscertifierade personer, politiker som myndigheter – säger sig innefatta och ”stå upp för” blundas för! Hederskulturer, intolerans, könsstympning, (kvinno)förtryck som några exempel. Detta specifika som ett annat, påtagligt exempel.

Låter detta rimligt, för det första? Gäller samma ”översyn” alla organisationer och trossamfund, där man skiljer på privatpersoner ”bakom” en organisation och i rollen som organisationens företrädare, för det andra? För ibland kan man höra allt ifrån människor till politiker och myndigheter direkt fasas över att människor endast burit vissa typer av klädesplagg i allmänhet, en bombarjacka för 30 år sedan i synnerhet. Dock i färgen grön! Blå och svarta var tydligen ok… Snudd på hett! Hur odemokratiskt sinnade de flesta bärarna av dessa än var. Till den grad att vi idag ser parallella samhällen, som – för det mesta – människor med både blåa och svarta bombarjackor ligger till grund för.

För det tredje, här har vi sedan decennier endast – ett – exempel på hur vår ”mångkultur” och “integration” har ”fungerat” i Sverige. Där även detta slagfält – alltså, ”emellan regimtrogna och regimkritiker – i Eritrea” (!) präglar, känns, dras och spelas ut i ”hjärtat av mångkulturen och mångfaldens” – Västerort! Koncentrerat, närmare bestämt – Akalla & Husby. Utöver endast denna konflikt, vad tror svenska myndigheter och politiker i synnerhet kommer att ske när andra – odemokratiskt sinnade – personer, trosuppfattningar som organisationer och nätverk delar samma gata, i…? Slåss om samma människor, lokala inflytande & egna ideologiska livsstilar? Vilken värdegrundscertifierad politiker släpper ut sina egna barn på den gatan? Vilka har ens valt att bo (kvar) i samma ”mångkultur” som dem förespråkar, skriker så högt om och aldrig ser några som helst problem med? Alldeles oavsett hur många utomhusgym, bibliotek & olympiastadiums områden   inrymmer, alldeles oavsett om husfasaderna är i färgen rosa.

Vad är då lösningen? Rimligast vore väl ändå att statliga bidrag – våra skattemedel – går till svenska föreningar, organisationer och samfund för invandrare och nyanlända att fångas upp av –och ”ska lära utav”, i Sverige? Istället finns idag, i stort sett, samtliga av universums nationers & kulturers föreningar, samfund och organisationer – som svenskar ”ska lära utav” och ”integreras till”…
I vilket annat land, skulle en sådan bakvänd ordning av tanke, som mer kan hämtas ur en serietidning ens accepteras? För det andra – Man tror, på riktigt, inte heller att alla dessa föreningar och samfund  innebär/ inneburit generalknas. För både människor, oliktänkande, oliktroende, svenskar som hela det svenska samhället? Det mest skrämmande är att en total utvandring av svenskar ifrån förorter och s.k. ”mångkulturella områden” har skett och pågått genom decennier, mitt framför våra ögon. Men utan minsta eftertanke och i en märklig uppfattning, som hämtad ur samma serietidning,  för ”vad som är vad”. Detta kombinerat med en lika stor rädsla för att rikta minsta kritik emot någon eller något med annan bakgrund än svensk har varit direkt förödande. Istället har svenskar som först flyttade och flydde, numer även oliktroende, tänkande och (andra gen.) invandrare, kallats för alla möjliga märkliga saker. Inte allt för sällan de röster som aldrig någonsin själva ens valt ett liv i ”mångkulturen” för egen del. Detta sammantaget har vi kallat för ”integration” och ”integrationspolitik”.

Samtidigt existerar inte en enda svensk kulturförening, organisation eller instans  – då en sådan förbluffande nog skulle klassats som något fel, fult -och inte erhållit en krona av våra egna skattemedel. Som alltså ska gå till svenska medborgare, det svenska samhället och vår välfärd.
Med värderingar och synsätt som vikar på demokratisk, jämställd och religionsfri grund.
Istället ges skattemedel både till att finansiera Salafistiska studier i Saudiarabien, för att vid examen återvända till Sverige som missionärer – och som i detta fall, till att supporta en diktatur. Med andra ord så skattefinansieras det både vitt som brett till att fostra, rekrytera, fånga upp, inspirera, motivera, informera, engagera – förespråka – odemokratiska ideologier, diktatorer & diktaturer. Samt intoleranta krafter – även emot oss själva! På detta uppmanas egna folk och medborgare att krama om en eld lite hårdare och mer för varenda gång elden bränner, i en tro om att elden ska slockna. Utöver att kalla och samlas till stora kramkalas vid mördande attacker emot oss själva, med skuld –och skambeläggning gentemot dem som inte känner för att ”visa kärlek” dagen efter. Sen förvånas många över – eller knappt ens tror – att parallella samhällen till det svenska uppstår…

Slutligen…
”Aman Russom, är också ansvarig för flyktingverksamheten i kyrkan. Varje månad flyr flera tusen ut ur Eritrea enligt FN, men Aman Russom hävdar att det inte främst är på grund av det politiska förtrycket som människor väljer att lämna landet.
– Det är inte en politisk engagemang som är drivkraften bakom varför de migrerar ut. Det finns påtryckningar utifrån om att lämnar ni landet får ni asyl, lämnar ni landet får ni det ena och det andra så det finns en falsk förhoppning som gör att ungdomarna, majoriteten faktiskt åker ut från Eritrea utan att vara politiskt aktiva.”

Dvs. inte en rep. för Sverigedemokraterna som pratar om s.k. ”pull-faktorer”, men håller med om dessa.  End of story…?

Läs & lyssna – en topp av flera isberg – som SR´s Kaliber tacksamt nog & inte en dag för sent, har uppmärksammat.

Dela & Diskutera: