Våra rättigheter tar inte slut där andras känslor börjar & drivkraft är inte “hemsk” för att andra saknar en!

Jag är, utöver fortsatt förvånad, rätt trött på att höra “arga män” inom politiken och i synnerhet just om ett specifikt parti, SD. Detta när argumenten tryter, fakta över vansinnes teorier, verklighet och erfarenheter före drömmar eller naturens/ biologins lagar återigen överbevisar egna fantasier. För det är till stor del vad svensk “etablerad” politik går ut på – för att inte trampa på någon tå, eller se någon elefant i något rum, föredras istället att få en femåring fundera om alla är “ensamkommande vuxna barn”, som hör hemma på förskoleenhetens sagostund. Upprepade tanken av “orkar inte” slås på detta, gentemot en allmänhet av vuxna människor som verkar köpa “arga män” kortet skulle vara någonting dåligt eller rent av – med det spelat så är allt som sägs irrelevant och baserat på… känslor…! Förstår man fortfarande inte att ilska och frustration också föder hela drivkraften till förändring och engagemang, uteslutet inom politiken…? Vad är då “politiken”? Allt mellan himmel och jord i vårt eget samhälle. Det finns inget parti, inte ens i sagolandet Sverige, som har bildats på grund av åsikter av att allting är så underbart och därav bör en nytt parti bildas. Samtliga partier har bildats just på grund av – ilska, missnöje och vilja se en förändring åt “sitt håll, ifrån ett annat” – vilket också föder starka viljor. Oavsett vad någon annan anser, tycker eller tänker.

Otroligt nog verkar man helt glömma bort det som annars likt ett mantra med ord låter så fint, att kunna “kanalisera sin ilska eller missnöje rätt och produktivt”…  Det är precis vad som sker.
Man kan hantera ilskan genom tre olika kanaler. Självdestruktivitet och “skjuta sig själv”, destruktivitet och “skjuta andra” eller kanalisera den genom ex. de demokratiska kanaler och plattform vi faktiskt ändå har i Sverige. Vilka inte är baserade på meningsmotståndares egna känslor. Det gäller även vår berömda “yttrandefrihet” – men som i just vårt politiska debattklimat i Sverige kanske begränsar människors att vilja visa eller uttrycka sin sanna meningar, som mest i hela Norden. Om inte Europa? Man kan då förlora arbete och vänner m.m. Problemet är nog snarare att vi genom snart 40 års tid haft en politik och politiker där idag 7 av 8 politiska partier varit helt likgiltiga. Dvs, att det låter väldigt fint med starka ord som att “engagerade sig politisk för att vilja förändra…” Men förändra vad? Då utanförskapet och idag rent av parallella samhällen har utvecklats, trots detta alltid skulle “försvinna”. Sverige ligger idag topp 4:e i världen av att “producera” stridande jihadister -och våldtäkter mot landets egna kvinnor ligger också i världstoppen idag.

Genom decennier har detta mantra också hörts, “Man är arg och vägrar acceptera dagens situation och ex. intolerans – vill förändra nu…!”  Men utåt har endast en enda sak hörts – röster som vill bli omtyckta av allt och alla. Där den viktigaste poängen inte varit att slå ner på hot och kontraster emot sin egen uppfattning, utan att även få applåder ifrån hotets budbärare. Vilket då också vittnar om en frånvarande politisk kompass tillsammans med svek gentemot de man ser sig “representera”. Man kan utan kompass väldigt lätt navigera helt fel och risken finns att i själva verket navigera utefter det man skulle “bekämpa” och “vägra acceptera i det svenska demokratiska jämställda samhället”. Som bekant så hörs oftast “m”´et i “Follow the Masses” tyst.
Man har med ord sagt sig “stå upp för” både det ena och andra – exempelvis “extremism, intolerans och utanförskap” – men trots detta har samtliga tre saker ökat lavinartat till rekordstora nivåer genom decennier och människor tvingas idag lämna sina egna hem i Sverige på grund av dessa saker. Man har sagt sig “stå upp för “mångkultur”, men aldrig själv velat bo, arbeta eller knappt vistas i de största “mångkulturella områden” Sverige har idag. Områden som till 100% är s.k. “mångkulturellt” och därav borde vara ett drömområde för dessa att leva i -och med själva.

Med en drivkraft och en röst – som bär ilska i grunden – finns också en tydlig kompass mot det samhälle man vill leva i. Det som är så självklart, men inom svensk politik lyckats bli allt annat än självklart, av att “stå upp för” någonting överhuvudtaget så – måste – man också “slå ner på” alla dess hot och kontraster. Detta går liksom hand i hand och är själva kärnan/ poängen i att “stå upp för” någonting. Inte att sitta tyst gentemot allting “obekvämt” och låta kontraster emot det man säger sig “stå upp emot” växa sig större -och ta över helt. Dvs, alldeles oavsett hudfärger, bakgrunder eller trosuppfattningar… i synnerhet som av orden självtitulerad, “anti-rasist”.

Allt för länge har ryggraden inom svensk politik gått ifrån befintlig till helt obefintlig, men som nu börjar växa igen -och med den även folket. Man kan givetvis låta “arg” när man slår ner på att svenska – egna – medborgare inte, någonstans i Sverige och det svenska samhället, ska få sina demokratiska fri -och rättigheter begränsade eller rent av berövade. Risken för att könsstymparens, hedersmördarens, terroristens eller förtryckarens känslor kan nås finns absolut – problemet har varit att dessa känslor både har gått före svensk lag och ansetts vara viktigare att respektera – för att själv inte bli kallad någonting man inte är – än medborgarnas liv i Sverige, landets bevarande samt fri -och rättigheter. Det är så man nästan kan tro, människor både i och utanför Sverige, att man medvetet har velat förstöra Sverige och allt landet är med det direkta vansinnes beslut, förslag och uttalandet som har gjorts. Givetvis bli man arg när vi, ett land som Sverige, plötsligt toppar världsstatistiken gällande våldtäkter. Givetvis blir man arg, när flest stridande terrorister “produceras” i Sverige! Allt detta påverkar både indirekt som direkt våra egna liv och Familjer på en direkt nivå. Det är i samma samhälle, bland samma krafter, våra egna barn ska växa upp i och fruar kunna gå fritt i.  Att man inte har blivit påtagligt arg bland så många som av sju “etablerade” partier och att deras frånvaro av ilskna röster varit så frånvarande är snarare en förklaring till varför landet har gått bakåt, otryggheten för alla ökat och välfärden för såväl barn, ungdomar som pensionärer mer och mer liknar ett tredje lands brist på resurser. Det är inte att stå i “tacksamhetsskuld” gentemot resten av världens länder som inte har samma uppbyggda välfärd eller system, varenda land är uppbyggd av dess eget folk och arbetande invandrare som bidragit till det.

Även Sverige var en gång för inte allt för länge sedan, precis som åter nu, ett land människor flydde ifrån i jakt på ett bättre och rikare liv. Då dock hela landet, idag endast ifrån (allt fler) områden.
Vill man ex. Afghanistans bästa, ett land som legat i krig så länge alla generationer kan minnas och plötsligt inte vaknade upp till en livschock, så är det folket – och då helst unga arbetsföra – stannar kvar i landet och bygger upp det. Precis som i Sverige. Men först, måste man lära sig att sluta – skjuta emot och förtrycka varandra… liksom i många andra länder. Istället för att prata om b.la. detta och att det faktiskt (!) existerar olika värderingar och synsätt världen samt kulturer över. Hör man våra “etablerade” politiker istället prata om “kramkalas” och visande av “mer kärlek” efter deras mördande attacker emot oss själva -och “Happy Homecomings” med finansierade samhällsbelöningar och gräddfiler in i vårt svenska samhället. Mitt bland oss och våra Familjer – för “hemvändande” terrorister. Dvs. efter de varit i ex. Afghanistan, mördat och förtryckt…

Då är man inte någon arg röst som vare sig vill Sveriges, Afghanistans eller något folks bästa. Man är inte ens en röst som egentligen bryr sig om någon större förändring, utanför det egna kontorets inredning och namnskylt. Snarare en likgiltig röst på en, för hela landet och folket, farlig beslutsfattande plats. Som till varje pris vill bli omtyckt av alla, där allas tyckande och tänkande rent av går före den egna familjens framtid, trygghet och tillvaro. Tyvärr finns, tvärtom, alldeles för få politiskt engagerade – om något – arga, ilskna eller frustrerade röster som vill se förändring. Hela ens drivkraft kommer ifrån denna källa men vi har sett alldeles för många politiskt engagerade inom “etablerade partier” som avslöjar sig själva, endast genom att ställa deras röster och handlingar i ljuset mot denna enkla logik. Vi har en majoritet av politiskt engagerade röster vars största källa till drivkraft ohotat ligger i den egna positionen och personliga välfärden, utvecklingen samt tryggheten. Då blir det också direkt avgörande – med så många röster och applåder som bara möjligt ifrån allt och alla – kan man garantera sin egen plats i fyra år till. Vi har i Sverige Riksdagsledamöter i dessa partier som exempelvis suttit på beslutsfattande positioner från 90 talet, 70 talet rent av – men ingen vet knappt ens vilka dessa är. Än mindre vad de har höjt sina röster för eller emot. Den enda förändring som möjligtvis hörs högre om, är nytt skrivbord, “en våning upp” eller om bilen kan leasas ytterligare 3-4 år? Med skattemedel, rent av?

Med en sann drivkraft om ett förändrat, förbättrat och/ eller bevarat demokratiskt samhälle och välfärd för alla, så går det också hand i hand med att inte bli omtyckt av dem som vill annat. För dessa finns, rätt gott om och ökar en stadig takt! Dessa är så ignoranta mot det egna samhälle och folket att vi i Sverige idag till och med finansierar för nya generationer att undervisas i läran – emot oss själva, allt Sverige ska vara och öppet emot demokrati. Vi finansierar “missionärers” studier och kunskapsinhämtning, som går ut på vår egen undergång. Det är egentligen rätt enkelt – vi skulle ha hört “arga” röster redan från tidigt 80-tal när hot och kontraster började blomma upp, mördade sina första offer och nådde vår allmänna kännedom. det hade varit att “stå upp för”, både offren och det “demokratiska jämställda svenska samhället”. Kanske hade vi då idag levt i en helt annan verklighet, som mer liknar Sverige.

Det är egentligen ingen raketforskning, utan sunt förnuft och ren logik som passar in i precis alla andra sammanhang. Det kan jämföras rent mentalt som att spela en fotbollsmatch. Ena laget vill göra mål där – medan andra vill göra mål, där. Vilka spelare i något lag bryr sig mer om vad de andra spelarna anser om han gör mål eller levererar en passning som skär igenom hela deras försvar? Ingen! Han känner tvärtom både glädje och stolthet, det var det han ville – för sitt lag och till en jublande skara människor på läktaren som i hemmen, som vill samma sak. Medan en annan skara svär och skriker. Rent av är besvikna” – “kränkta”. Men som av ilska och frustration kämpar än hårdare och skriker än högre för att vända utvecklingen och nå det resultat dem vill.
Skillnaden inom den svenskpolitiska debattarenan är att vi idag har 7 s.k. “etablerade” politiker – 7 olika lag – som alla sedan decennier har valt att sitta på avbytarbänken -och trott att resultaten kommer av sig själva. Detta för att samtliga lag suttit stilla och tittat på varandra, med försäkrande leenden om att ingen i motståndarlaget ska såras eller blir kränkt för att de, egentligen, inte vill göra mål i samma målbur. Det bildades, utöver spindelnät på plan, även en klubb för intern beundran med en överenskommelse att så få mål gjorda som möjligt för egna laget, hemmaplanen och skaran människor är någonting bra. Detta medan bollen legat helt stilla -och gräset vuxit sig till både vass och ogräs.

In på planen rusar då ett nytt lag, som ser på både sporten och spelplanen helt annorlunda. Hungriga till förändring och vill skjuta bollen i mål, samtidigt klippa gräset till att bli så som alla förväntar sig av den hemmaplanen, vill ha -och spelregler alla på den bör leva samt spela med. Vilket givetvis skapar såväl förvirring som panik på bänken, egna positionerna är nu hotade och likaså den bekväma taktiken. Men har blivit så otroligt stela, lata, bortskämda och inne i sin “taktik” av “värdegrund” byggd på endast fina ord, att man nu börjar kalla motivation, korrekta passningar, spel efter regelboken och försök till att göra mål för “arga spelare”. Drivkraften delvis grundad från ilskan mot alla dessa 7 lag ses som något av ett svek, då man låtit allting förfalla och allt det man sade sig “vilja förändra” för en plats i laget – har blivit fina ord som inte får kritisera någon eller något. Inte ens själva orsaken till vad dem vill förändra. Helt bortglömt är att med handling dels skicka ut målvakten för att försvara det man “står upp för” och dels anfallarna, för detsamma. Man har alltså kunnat navigera sig igenom 40 års tid (endast mina snart 40) där en utveckling gentemot allting det man med ord har sagt sig velat förändra, “brunnit för” eller “stått upp” för endast och bara lyckats gå åt helt fel håll. Raka motsatsen.

Problemet är då också, att man helt glömt bort människans, demokratins och kanske politikens absolut starkaste redskap till förändring – människans egna drivkraft, frustration och “rätt kanaliserande” ilska som frustration. Detta har istället kommit att bli någonting negativt. För i Sverige, har det politiska läget efter decennier av likgiltiga röster snarare hamnat i ett läge där en “god politiker” och representant för sitt folk, land och väljare är någon som håller så tyst som möjligt, ler emot alla och bryr sig om vad anser om dennes röst – därav ska man hålla helt tyst. Mitt problem med detta är, att om man själv väljer att vara politisk engagerad – utöver löner & förmåner – så representerar man, eller åtminstone ska – rätt många människor. Människor som av någon orsak inte vill eller kan göra sin röst hörd själva, men lägger allt sitt förtroende och har sitt enda hopp i den som valt att inta den platsen. Kan man inte ifrån den platsen utgå ifrån att vissa tår kommer att trampas på, andras känslor kommer att röras om -och finna sig tvungen att säga helt annat än det man “ska” säga,  så arbetar man helt och hållet för sig själv och inte endast tappat sin kompass. Utan hela sin navigering. Då tappar man också väldigt lätt den röda tråd som binder samman (själv)respekt, lojalitet, trovärdighet, stolthet -och hela sitt engagemang, indirekt gentemot sin egen Hem, Familj och Arbete – nation – och allt det man vill se för dessa. Oavsett vad det än må vara – det är vad som är själva essensen i en demokrati… alla måste inte tycka lika eller säga samma saker – inte heller tro på samma sak, för den delen.

I Sverige kan man också vara en i mina ögon direkt motsägelsefull extrem hatisk “feminist” eller dito samt liberal som även kallar sig för “antirasister”, men endast bedömer huruvida något är “rasism” eller skriker högt och är – jättearga – helt baserat utifrån budbärarens hudfärg. Håller tyst om hederskulturer, könsstympning, små flickor som gifts bort samt sexuella masstrakasserier. Fast oavsett det, det är tydligen helt irrelevant i något sammanhang det också –  Framstår i mina ögon bara och endast som “arga och komplett galna samt verklighetsfrånvända”, men en sak måste man ändå ge dem – de har chans att påverka någon som inte känner sig lika giltigt, som, ex. Centerpartiet och dess mer likgiltiga navigatörer! Vars högsta strävan efter hjärtan, “likes” och “styrkekramar” från precis allt och alla är förbluffande pinsam. Vart är motpoolen till vad man “står upp för”? Som man inte vet vart man har när det blåser åt något håll överhuvudtaget. Än minst emot det “egna” hållet… Problemet med den liberala (extrem) vänstern är att i decennier har taktiken endast gått ut på -och fungerar med “attack, attack, attack” – endast behövt slänga sig med starka ord och etiketter efter vansinniga samt okunniga konstateranden eller anklagelser. Aldrig behövt förklara sig, utveckla sina konstateranden eller ens förklara hur något går ihop med någonting annat. Exempelvis, det är “konst” att se den svenska flaggan på en böjd flaggstång – men skulle aldrig ens våga tänka tanken på att göra detsamma med ex. den Kurdiska flaggan. Än mindre sedan kalla det för “konst”… Ryggraden och (själv)respekten emot i stort sett allt det egna, är rent av lika pinsam som det sömnlösa och likgiltiga navigerande där man – inom politiken (!) – men är som mest rädd för andras eller direkt ifrågasättande/ motsägande åsikter samt kritik…

Exempel på just detta är att säga sig vara “emot rasism”, men till och med försöka rekrytera personal genom ren rasism där “icke svensk bakgrund” föredras och är ett plus. Oavsett kunskaperna skulle ligga på 10-2. Andra är att tala om “mångfald” hit och dit, men ha oerhört svårt för att själva ens vilja besöka någon “mångkulturell” – till den grad att de rent av utvecklats till parallellt samhälle till det svenska – utanför tullarna i Stockholm. Med i stort sett samtliga resterna “etablerade” partier.
De slår t.o.m. F! ner både högre som lägre, på de hot och kontraster som i deras ögon går emot deras fantasier och teorier, idealsamhälle -och värld. (Trots att både Nordkorea och Saudiarabien redan existerar som uppbyggda alternativ, men det är också irrelevant tydligen). Hursomhelst, ur detta föds också deras engagemang och drivkraft. Den föds inte – inom politiken – ur lyckorus och “styrkekramar” från allt och alla håll. Det kallas för vindstilla och inte ro åt något håll alls. Överhuvudtaget.

Man talar om “svart eller vitt” – nej, inte heller ilska och frustration är “svart eller vitt”. Men i ett samhälle och i ett politiskt klimat där känslor går före lag, att någon blir kränkt går före någons rättigheter, så blir saker givetvis väldigt lätt svart eller vitt. Ord som “ilska” samt “frustration” låter då fruktansvärt “hemskt” – när den hörs ifrån meningsmotståndare dvs. Bilden av aggressiva människor som bränner bilar, startar upplopp -och krossar skyltfönster poppar genast upp och det är vad man ser framför sitt inre när någon idag konstaterar “arga män” även gentemot politiskt aktiva. Men det är fortfarande endast i våra mest “mångkulturella” – invandrartäta – förorter som bilar bränns i princip dagligen, även fast inte alla bilar kan läsas om i media så syns dem både brinna och utbrända. Människor ser sina liv begränsade i både medborgerliga som demokratiska fri -och rättigheter. Likaså är det allt för oftast på vänster demonstrationer skyltfönster krossas, polisen attackeras -och människor gasas om de så endast råka bära en “fel keps”. Så om definitionen av “arga män” endast ses utifrån de ögonen och endast kan kanaliseras utifrån destruktivitet, hot och hat – “skjuta andra” – samt därmed omyndigförklara argument och åsikter – låt oss då börja med dessa två grupperna av “arga män och kvinnor” först. Därefter kan man peka emot ett av folket inröstat Riksdagsparti, med Riksdagsledamöter – som äger ett allt växande stöd från det egna folket ur alla samhällets håll och kanter samt idag utgör landets största parti – exempelvis, och prata om en annan kanaliserad ilska och frustration, den demokratiska. Den genom yttrande och åsiktsfrihet där vassa ord, höga röster eller rent av “obekväma” meningar inte utgör någon som helst olaglighet eller brytande mot någons rättigheter. Det sker däremot i skrivande stund, dagligen, år in och år ut – på idag fler ställen och områden runt om i vårt demokratiska land.

Hur mycket man än lagt upp spelplanen på sitt eget tysta vid och själv förändrat spelreglerna till att känslor går före lag och att människors rättigheter skulle ta slut där meningsmotståndares åsikter, direkta hyckleri, svek och/ eller känslor börjar så är det i så spelreglerna de facto ser ut. Det är bekvämt och kanske lättnavigerat, men vilket seglare har lärt sig att segla förutan vind?
7 av 8 av våra Rikspolitiker verkar det som. I en överenskommelse om att försäkra vindstilla. Då blir minsta vindpust – rena “orkaner” av “extremt” väder & vind.

Äntligen har vi nu en Statsminister kandidat med Statsråd – ett Riksdagsparti – som inte bara kan segla genom vind, de kan segla genom -och grundligt förändra hela havet. De kan segla genom förhållanden som ingen annan någonsin ens har vågat drömma om gå i närheten av.
– Orkaner, stormbyar och “extrema väderförhållanden” från i stort sett alla väderstreck. Vilken Lagledare & vilket lag skulle du själv vilja segla hem dig och/ eller din familj – alldeles oavsett förhållanden, väder och vind? Vem skulle Du själv vilja segla med för att åter nå alla förlorade stränder och vinna poäng, till fördel för Ert – gemensamma – hem?

Dela & Diskutera: