Jag är, utöver fortsatt förvånad, rätt trött på att höra “arga män” inom politiken och i synnerhet just om ett specifikt parti, SD. Detta när argumenten tryter, fakta över vansinnes teorier, verklighet och erfarenheter före drömmar eller naturens/ biologins lagar återigen överbevisar egna fantasier. För det är till stor del vad svensk “etablerad” politik går ut på – för att inte trampa på någon tå, eller se någon elefant i något rum, föredras istället att få en femåring fundera om alla är “ensamkommande vuxna barn”, som hör hemma på förskoleenhetens sagostund. Upprepade tanken av “orkar inte” slås på detta, gentemot en allmänhet av vuxna människor som verkar köpa “arga män” kortet skulle vara någonting dåligt eller rent av – med det spelat så är allt som sägs irrelevant och baserat på… känslor…! Förstår man fortfarande inte att ilska och frustration också föder hela drivkraften till förändring och engagemang, uteslutet inom politiken…? Vad är då “politiken”? Allt mellan himmel och jord i vårt eget samhälle. Det finns inget parti, inte ens i sagolandet Sverige, som har bildats på grund av åsikter av att allting är så underbart och därav bör en nytt parti bildas. Samtliga partier har bildats just på grund av – ilska, missnöje och vilja se en förändring åt “sitt håll, ifrån ett annat” – vilket också föder starka viljor. Oavsett vad någon annan anser, tycker eller tänker.

Otroligt nog verkar man helt glömma bort det som annars likt ett mantra med ord låter så fint, att kunna “kanalisera sin ilska eller missnöje rätt och produktivt”…  Det är precis vad som sker.
Man kan hantera ilskan genom tre olika kanaler. Självdestruktivitet och “skjuta sig själv”, destruktivitet och “skjuta andra” eller kanalisera den genom ex. de demokratiska kanaler och plattform vi faktiskt ändå har i Sverige. Vilka inte är baserade på meningsmotståndares egna känslor. Det gäller även vår berömda “yttrandefrihet” – men som i just vårt politiska debattklimat i Sverige kanske begränsar människors att vilja visa eller uttrycka sin sanna meningar, som mest i hela Norden. Om inte Europa? Man kan då förlora arbete och vänner m.m. Problemet är nog snarare att vi genom snart 40 års tid haft en politik och politiker där idag 7 av 8 politiska partier varit helt likgiltiga. Dvs, att det låter väldigt fint med starka ord som att “engagerade sig politisk för att vilja förändra…” Men förändra vad? Då utanförskapet och idag rent av parallella samhällen har utvecklats, trots detta alltid skulle “försvinna”. Sverige ligger idag topp 4:e i världen av att “producera” stridande jihadister -och våldtäkter mot landets egna kvinnor ligger också i världstoppen idag.

Genom decennier har detta mantra också hörts, “Man är arg och vägrar acceptera dagens situation och ex. intolerans – vill förändra nu…!”  Men utåt har endast en enda sak hörts – röster som vill bli omtyckta av allt och alla. Där den viktigaste poängen inte varit att slå ner på hot och kontraster emot sin egen uppfattning, utan att även få applåder ifrån hotets budbärare. Vilket då också vittnar om en frånvarande politisk kompass tillsammans med svek gentemot de man ser sig “representera”. Man kan utan kompass väldigt lätt navigera helt fel och risken finns att i själva verket navigera utefter det man skulle “bekämpa” och “vägra acceptera i det svenska demokratiska jämställda samhället”. Som bekant så hörs oftast “m”´et i “Follow the Masses” tyst.
Man har med ord sagt sig “stå upp för” både det ena och andra – exempelvis “extremism, intolerans och utanförskap” – men trots detta har samtliga tre saker ökat lavinartat till rekordstora nivåer genom decennier och människor tvingas idag lämna sina egna hem i Sverige på grund av dessa saker. Man har sagt sig “stå upp för “mångkultur”, men aldrig själv velat bo, arbeta eller knappt vistas i de största “mångkulturella områden” Sverige har idag. Områden som till 100% är s.k. “mångkulturellt” och därav borde vara ett drömområde för dessa att leva i -och med själva.

Med en drivkraft och en röst – som bär ilska i grunden – finns också en tydlig kompass mot det samhälle man vill leva i. Det som är så självklart, men inom svensk politik lyckats bli allt annat än självklart, av att “stå upp för” någonting överhuvudtaget så – måste – man också “slå ner på” alla dess hot och kontraster. Detta går liksom hand i hand och är själva kärnan/ poängen i att “stå upp för” någonting. Inte att sitta tyst gentemot allting “obekvämt” och låta kontraster emot det man säger sig “stå upp emot” växa sig större -och ta över helt. Dvs, alldeles oavsett hudfärger, bakgrunder eller trosuppfattningar… i synnerhet som av orden självtitulerad, “anti-rasist”.

Allt för länge har ryggraden inom svensk politik gått ifrån befintlig till helt obefintlig, men som nu börjar växa igen -och med den även folket. Man kan givetvis låta “arg” när man slår ner på att svenska – egna – medborgare inte, någonstans i Sverige och det svenska samhället, ska få sina demokratiska fri -och rättigheter begränsade eller rent av berövade. Risken för att könsstymparens, hedersmördarens, terroristens eller förtryckarens känslor kan nås finns absolut – problemet har varit att dessa känslor både har gått före svensk lag och ansetts vara viktigare att respektera – för att själv inte bli kallad någonting man inte är – än medborgarnas liv i Sverige, landets bevarande samt fri -och rättigheter. Det är så man nästan kan tro, människor både i och utanför Sverige, att man medvetet har velat förstöra Sverige och allt landet är med det direkta vansinnes beslut, förslag och uttalandet som har gjorts. Givetvis bli man arg när vi, ett land som Sverige, plötsligt toppar världsstatistiken gällande våldtäkter. Givetvis blir man arg, när flest stridande terrorister “produceras” i Sverige! Allt detta påverkar både indirekt som direkt våra egna liv och Familjer på en direkt nivå. Det är i samma samhälle, bland samma krafter, våra egna barn ska växa upp i och fruar kunna gå fritt i.  Att man inte har blivit påtagligt arg bland så många som av sju “etablerade” partier och att deras frånvaro av ilskna röster varit så frånvarande är snarare en förklaring till varför landet har gått bakåt, otryggheten för alla ökat och välfärden för såväl barn, ungdomar som pensionärer mer och mer liknar ett tredje lands brist på resurser. Det är inte att stå i “tacksamhetsskuld” gentemot resten av världens länder som inte har samma uppbyggda välfärd eller system, varenda land är uppbyggd av dess eget folk och arbetande invandrare som bidragit till det.

Även Sverige var en gång för inte allt för länge sedan, precis som åter nu, ett land människor flydde ifrån i jakt på ett bättre och rikare liv. Då dock hela landet, idag endast ifrån (allt fler) områden.
Vill man ex. Afghanistans bästa, ett land som legat i krig så länge alla generationer kan minnas och plötsligt inte vaknade upp till en livschock, så är det folket – och då helst unga arbetsföra – stannar kvar i landet och bygger upp det. Precis som i Sverige. Men först, måste man lära sig att sluta – skjuta emot och förtrycka varandra… liksom i många andra länder. Istället för att prata om b.la. detta och att det faktiskt (!) existerar olika värderingar och synsätt världen samt kulturer över. Hör man våra “etablerade” politiker istället prata om “kramkalas” och visande av “mer kärlek” efter deras mördande attacker emot oss själva -och “Happy Homecomings” med finansierade samhällsbelöningar och gräddfiler in i vårt svenska samhället. Mitt bland oss och våra Familjer – för “hemvändande” terrorister. Dvs. efter de varit i ex. Afghanistan, mördat och förtryckt…

Då är man inte någon arg röst som vare sig vill Sveriges, Afghanistans eller något folks bästa. Man är inte ens en röst som egentligen bryr sig om någon större förändring, utanför det egna kontorets inredning och namnskylt. Snarare en likgiltig röst på en, för hela landet och folket, farlig beslutsfattande plats. Som till varje pris vill bli omtyckt av alla, där allas tyckande och tänkande rent av går före den egna familjens framtid, trygghet och tillvaro. Tyvärr finns, tvärtom, alldeles för få politiskt engagerade – om något – arga, ilskna eller frustrerade röster som vill se förändring. Hela ens drivkraft kommer ifrån denna källa men vi har sett alldeles för många politiskt engagerade inom “etablerade partier” som avslöjar sig själva, endast genom att ställa deras röster och handlingar i ljuset mot denna enkla logik. Vi har en majoritet av politiskt engagerade röster vars största källa till drivkraft ohotat ligger i den egna positionen och personliga välfärden, utvecklingen samt tryggheten. Då blir det också direkt avgörande – med så många röster och applåder som bara möjligt ifrån allt och alla – kan man garantera sin egen plats i fyra år till. Vi har i Sverige Riksdagsledamöter i dessa partier som exempelvis suttit på beslutsfattande positioner från 90 talet, 70 talet rent av – men ingen vet knappt ens vilka dessa är. Än mindre vad de har höjt sina röster för eller emot. Den enda förändring som möjligtvis hörs högre om, är nytt skrivbord, “en våning upp” eller om bilen kan leasas ytterligare 3-4 år? Med skattemedel, rent av?

Med en sann drivkraft om ett förändrat, förbättrat och/ eller bevarat demokratiskt samhälle och välfärd för alla, så går det också hand i hand med att inte bli omtyckt av dem som vill annat. För dessa finns, rätt gott om och ökar en stadig takt! Dessa är så ignoranta mot det egna samhälle och folket att vi i Sverige idag till och med finansierar för nya generationer att undervisas i läran – emot oss själva, allt Sverige ska vara och öppet emot demokrati. Vi finansierar “missionärers” studier och kunskapsinhämtning, som går ut på vår egen undergång. Det är egentligen rätt enkelt – vi skulle ha hört “arga” röster redan från tidigt 80-tal när hot och kontraster började blomma upp, mördade sina första offer och nådde vår allmänna kännedom. det hade varit att “stå upp för”, både offren och det “demokratiska jämställda svenska samhället”. Kanske hade vi då idag levt i en helt annan verklighet, som mer liknar Sverige.

Det är egentligen ingen raketforskning, utan sunt förnuft och ren logik som passar in i precis alla andra sammanhang. Det kan jämföras rent mentalt som att spela en fotbollsmatch. Ena laget vill göra mål där – medan andra vill göra mål, där. Vilka spelare i något lag bryr sig mer om vad de andra spelarna anser om han gör mål eller levererar en passning som skär igenom hela deras försvar? Ingen! Han känner tvärtom både glädje och stolthet, det var det han ville – för sitt lag och till en jublande skara människor på läktaren som i hemmen, som vill samma sak. Medan en annan skara svär och skriker. Rent av är besvikna” – “kränkta”. Men som av ilska och frustration kämpar än hårdare och skriker än högre för att vända utvecklingen och nå det resultat dem vill.
Skillnaden inom den svenskpolitiska debattarenan är att vi idag har 7 s.k. “etablerade” politiker – 7 olika lag – som alla sedan decennier har valt att sitta på avbytarbänken -och trott att resultaten kommer av sig själva. Detta för att samtliga lag suttit stilla och tittat på varandra, med försäkrande leenden om att ingen i motståndarlaget ska såras eller blir kränkt för att de, egentligen, inte vill göra mål i samma målbur. Det bildades, utöver spindelnät på plan, även en klubb för intern beundran med en överenskommelse att så få mål gjorda som möjligt för egna laget, hemmaplanen och skaran människor är någonting bra. Detta medan bollen legat helt stilla -och gräset vuxit sig till både vass och ogräs.

In på planen rusar då ett nytt lag, som ser på både sporten och spelplanen helt annorlunda. Hungriga till förändring och vill skjuta bollen i mål, samtidigt klippa gräset till att bli så som alla förväntar sig av den hemmaplanen, vill ha -och spelregler alla på den bör leva samt spela med. Vilket givetvis skapar såväl förvirring som panik på bänken, egna positionerna är nu hotade och likaså den bekväma taktiken. Men har blivit så otroligt stela, lata, bortskämda och inne i sin “taktik” av “värdegrund” byggd på endast fina ord, att man nu börjar kalla motivation, korrekta passningar, spel efter regelboken och försök till att göra mål för “arga spelare”. Drivkraften delvis grundad från ilskan mot alla dessa 7 lag ses som något av ett svek, då man låtit allting förfalla och allt det man sade sig “vilja förändra” för en plats i laget – har blivit fina ord som inte får kritisera någon eller något. Inte ens själva orsaken till vad dem vill förändra. Helt bortglömt är att med handling dels skicka ut målvakten för att försvara det man “står upp för” och dels anfallarna, för detsamma. Man har alltså kunnat navigera sig igenom 40 års tid (endast mina snart 40) där en utveckling gentemot allting det man med ord har sagt sig velat förändra, “brunnit för” eller “stått upp” för endast och bara lyckats gå åt helt fel håll. Raka motsatsen.

Problemet är då också, att man helt glömt bort människans, demokratins och kanske politikens absolut starkaste redskap till förändring – människans egna drivkraft, frustration och “rätt kanaliserande” ilska som frustration. Detta har istället kommit att bli någonting negativt. För i Sverige, har det politiska läget efter decennier av likgiltiga röster snarare hamnat i ett läge där en “god politiker” och representant för sitt folk, land och väljare är någon som håller så tyst som möjligt, ler emot alla och bryr sig om vad anser om dennes röst – därav ska man hålla helt tyst. Mitt problem med detta är, att om man själv väljer att vara politisk engagerad – utöver löner & förmåner – så representerar man, eller åtminstone ska – rätt många människor. Människor som av någon orsak inte vill eller kan göra sin röst hörd själva, men lägger allt sitt förtroende och har sitt enda hopp i den som valt att inta den platsen. Kan man inte ifrån den platsen utgå ifrån att vissa tår kommer att trampas på, andras känslor kommer att röras om -och finna sig tvungen att säga helt annat än det man “ska” säga,  så arbetar man helt och hållet för sig själv och inte endast tappat sin kompass. Utan hela sin navigering. Då tappar man också väldigt lätt den röda tråd som binder samman (själv)respekt, lojalitet, trovärdighet, stolthet -och hela sitt engagemang, indirekt gentemot sin egen Hem, Familj och Arbete – nation – och allt det man vill se för dessa. Oavsett vad det än må vara – det är vad som är själva essensen i en demokrati… alla måste inte tycka lika eller säga samma saker – inte heller tro på samma sak, för den delen.

I Sverige kan man också vara en i mina ögon direkt motsägelsefull extrem hatisk “feminist” eller dito samt liberal som även kallar sig för “antirasister”, men endast bedömer huruvida något är “rasism” eller skriker högt och är – jättearga – helt baserat utifrån budbärarens hudfärg. Håller tyst om hederskulturer, könsstympning, små flickor som gifts bort samt sexuella masstrakasserier. Fast oavsett det, det är tydligen helt irrelevant i något sammanhang det också –  Framstår i mina ögon bara och endast som “arga och komplett galna samt verklighetsfrånvända”, men en sak måste man ändå ge dem – de har chans att påverka någon som inte känner sig lika giltigt, som, ex. Centerpartiet och dess mer likgiltiga navigatörer! Vars högsta strävan efter hjärtan, “likes” och “styrkekramar” från precis allt och alla är förbluffande pinsam. Vart är motpoolen till vad man “står upp för”? Som man inte vet vart man har när det blåser åt något håll överhuvudtaget. Än minst emot det “egna” hållet… Problemet med den liberala (extrem) vänstern är att i decennier har taktiken endast gått ut på -och fungerar med “attack, attack, attack” – endast behövt slänga sig med starka ord och etiketter efter vansinniga samt okunniga konstateranden eller anklagelser. Aldrig behövt förklara sig, utveckla sina konstateranden eller ens förklara hur något går ihop med någonting annat. Exempelvis, det är “konst” att se den svenska flaggan på en böjd flaggstång – men skulle aldrig ens våga tänka tanken på att göra detsamma med ex. den Kurdiska flaggan. Än mindre sedan kalla det för “konst”… Ryggraden och (själv)respekten emot i stort sett allt det egna, är rent av lika pinsam som det sömnlösa och likgiltiga navigerande där man – inom politiken (!) – men är som mest rädd för andras eller direkt ifrågasättande/ motsägande åsikter samt kritik…

Exempel på just detta är att säga sig vara “emot rasism”, men till och med försöka rekrytera personal genom ren rasism där “icke svensk bakgrund” föredras och är ett plus. Oavsett kunskaperna skulle ligga på 10-2. Andra är att tala om “mångfald” hit och dit, men ha oerhört svårt för att själva ens vilja besöka någon “mångkulturell” – till den grad att de rent av utvecklats till parallellt samhälle till det svenska – utanför tullarna i Stockholm. Med i stort sett samtliga resterna “etablerade” partier.
De slår t.o.m. F! ner både högre som lägre, på de hot och kontraster som i deras ögon går emot deras fantasier och teorier, idealsamhälle -och värld. (Trots att både Nordkorea och Saudiarabien redan existerar som uppbyggda alternativ, men det är också irrelevant tydligen). Hursomhelst, ur detta föds också deras engagemang och drivkraft. Den föds inte – inom politiken – ur lyckorus och “styrkekramar” från allt och alla håll. Det kallas för vindstilla och inte ro åt något håll alls. Överhuvudtaget.

Man talar om “svart eller vitt” – nej, inte heller ilska och frustration är “svart eller vitt”. Men i ett samhälle och i ett politiskt klimat där känslor går före lag, att någon blir kränkt går före någons rättigheter, så blir saker givetvis väldigt lätt svart eller vitt. Ord som “ilska” samt “frustration” låter då fruktansvärt “hemskt” – när den hörs ifrån meningsmotståndare dvs. Bilden av aggressiva människor som bränner bilar, startar upplopp -och krossar skyltfönster poppar genast upp och det är vad man ser framför sitt inre när någon idag konstaterar “arga män” även gentemot politiskt aktiva. Men det är fortfarande endast i våra mest “mångkulturella” – invandrartäta – förorter som bilar bränns i princip dagligen, även fast inte alla bilar kan läsas om i media så syns dem både brinna och utbrända. Människor ser sina liv begränsade i både medborgerliga som demokratiska fri -och rättigheter. Likaså är det allt för oftast på vänster demonstrationer skyltfönster krossas, polisen attackeras -och människor gasas om de så endast råka bära en “fel keps”. Så om definitionen av “arga män” endast ses utifrån de ögonen och endast kan kanaliseras utifrån destruktivitet, hot och hat – “skjuta andra” – samt därmed omyndigförklara argument och åsikter – låt oss då börja med dessa två grupperna av “arga män och kvinnor” först. Därefter kan man peka emot ett av folket inröstat Riksdagsparti, med Riksdagsledamöter – som äger ett allt växande stöd från det egna folket ur alla samhällets håll och kanter samt idag utgör landets största parti – exempelvis, och prata om en annan kanaliserad ilska och frustration, den demokratiska. Den genom yttrande och åsiktsfrihet där vassa ord, höga röster eller rent av “obekväma” meningar inte utgör någon som helst olaglighet eller brytande mot någons rättigheter. Det sker däremot i skrivande stund, dagligen, år in och år ut – på idag fler ställen och områden runt om i vårt demokratiska land.

Hur mycket man än lagt upp spelplanen på sitt eget tysta vid och själv förändrat spelreglerna till att känslor går före lag och att människors rättigheter skulle ta slut där meningsmotståndares åsikter, direkta hyckleri, svek och/ eller känslor börjar så är det i så spelreglerna de facto ser ut. Det är bekvämt och kanske lättnavigerat, men vilket seglare har lärt sig att segla förutan vind?
7 av 8 av våra Rikspolitiker verkar det som. I en överenskommelse om att försäkra vindstilla. Då blir minsta vindpust – rena “orkaner” av “extremt” väder & vind.

Äntligen har vi nu en Statsminister kandidat med Statsråd – ett Riksdagsparti – som inte bara kan segla genom vind, de kan segla genom -och grundligt förändra hela havet. De kan segla genom förhållanden som ingen annan någonsin ens har vågat drömma om gå i närheten av.
– Orkaner, stormbyar och “extrema väderförhållanden” från i stort sett alla väderstreck. Vilken Lagledare & vilket lag skulle du själv vilja segla hem dig och/ eller din familj – alldeles oavsett förhållanden, väder och vind? Vem skulle Du själv vilja segla med för att åter nå alla förlorade stränder och vinna poäng, till fördel för Ert – gemensamma – hem?

Dela & Diskutera:

Både bland Socialister, liberaler som kanske i synnerhet feminister – i stort sett samtliga på vänsterblocket, men även den svenska Alliansblocket, så har det alltid låtit att nationalismen – stolthet, kärlek och bevarandet av en nation, dess samhälle, värderingar och kultur är starkt -och vackert. Dvs, när det kommer till i princip alla andra länder än Sverige i allmänhet, folk av nationer, kulturer som religioner i synnerhet. Människor – i stort sett samtliga som jag både har träffat samt känner genom hela mitt liv – ser SD´s politik i Sverige vara en given självklarhet i sina (mor -och far)föräldrars – egna – hemländer, i allmänhet och en annan Statsminister än en “Jimmie Åkesson” är otänkbar, i synnerhet. Det kanske största exempel på detta, för att inte lyfta massor av exempel från egna vänner och bekanta med utländsk bakgrund men som ingen annan känner till, är Sveriges mer kända komiker. En han, och ingen “hen” samt en stor och stolt nationalist.
En större eller stoltare nationalist – fast av Kurdistan – är inte alls svårt att finna. De flesta äger trots allt den kärleken, stoltheten och omsorgen för sitt moderland, folk, språk och kultur. Men när det dock kommer till den svenska politiska kompassen slår det fullständig slint -och samma politik som skulle ha applåderats i det landet -och som rent av förespråkas för det landet, men här i Sverige – blir när det kommer ifrån SD, om Sverige och det svenska samhället, nationen, språket samt folket och medborgare någonting helt annat och “fult”… Knappen “off” känns väldigt nära till hands att endast säga. Det märkligaste av allt – med “off” knappen, då egna barn inte sällan föds, växer upp -och ska leva sina liv i Sverige – tappas också förståelsen för – endast svenskars verkar det som – precis samma inställning, syn, stolthet och kärlek gentemot sitt land. Lika fullständigt.

Vad man helt missar att inse, precis som jag inte heller ville inse – eller rättare sagt kanske erkänna – under mina unga tonår i Sthlms invandrartäta förorter var att intoleransen och den mindre både respekten som acceptansen för Sverige, det svenska samhället och dess både folk som kultur utgjorde rasism i sig. Bristen på både självrespekt som självinsikt samt kunskap är dock än mer slående idag. Vid minsta ifrågasättande – kasta ut det lika berömda som urvattnade och missbrukade “rasist-kortet”. Som i Sverige har fyllts med en alldeles världsunik innebörd av att vara krav, ifrågasättande & kritik… Men även att s.k. “stå upp för demokratiska, jämställda och svenska samhället” – själva essensen, stjärnan och poängen, i att stå upp för någonting handlar nämligen om att vara beredd på att lika högt som lågt slå ner på, kritisera, avfärda och ifrågasätta alla former av hot och kontraster emot. Exempelvis, man står inte upp för detta när man samtidigt inte slår ner på att CSN – skattebetalare – finansierar Salafistiska studier i SA där studenterna sedan kommer tillbaka hit som Salafistiska missionärer.

Dvs, förespråkande emot demokrati, jämställdhet så som den ska råda i Sverige, religionsfrihet. Rent, hat och hot emot själva… Man står heller inte upp för “jämställdhet” om man skriker sig hes på en svensk man som endast vill äta middag med sin fru vara ett hot emot jämställdheten eller “patriarkaliskt kvinnoförtryck”, samtidigt som knäpptystnad råder gentemot befästa värderingar om könsstympning, bort, barn -och månggifte samt hederskulturer. Man är då snarare en stor medlöpare till allt det man säger sig “stå upp” för, emot.

På precis samma sätt kan man inte endast se att Sverige skulle vara en egen svensk nation, med sitt eget samhälle, folk, kultur och språk som ska råda, bevaras och prioriteras – i Sverige. Men inte i något annat land, för det landet och folket m.m. Det är också här det skiljer sig – rejält – när det kommer till frågan “vad som är vad” före “vem som gör vad” och vad det innebär att “stå upp för någonting”. Jag måste ha hört fel, för jag bland annat att samma komiker (tillika stolta Kurdiska nationalist) skulle, något i stil med “kissa & bajsa på SD”? Vet man hur en rätt stor samt växande mentalitet av snudd på rasism och intolerans – en väldigt skev samt föraktfull syn – har fått råda fritt och öppet sedan decennier tillbaka mot Sverige och svenskar så är detta heller inget konstigt eller nytt. Det är bara taget ifrån en låg nivå till en tillsynes av samhället accepterad rasism & förakt i de offentliga rummen.

Vissa kallar den “omvänd”, vilket också är rätt häpnandsväckande – då man verkar vara så insnöad i att Sverige utgör hela världen och endast tror att rasismen skulle vara någonting som endast vita svenskar kan vara. Detta trots en brinnande omvärld av just intolerans och rasism sedan decennier tillbaka, nu senast som skapade en av vår tids största flyktingströmmar. Trots att förklaringen för detta ofta sägs ligga i “slaveriet”, fastän slaveriet som startade i självaste Mellanöstern runt år 610 (!) de facto avslutades av “den vite mannen” i väst, men fortsatte där officiellt fram tills 60 talet. På sina håll pågår än idag, senaste exemplet på just detta inför hela världen – IS. Men i Sverige verkar samtliga helt glömma bort att det inte handlar om sanning eller fakta – rena fantasier och vansinnes teorier, som aldrig någonsin skulle accepterats eller än mindre applåderats i “det egna hemlandet”, blir här applåderat…

Så, jag måste ha hört fel angående vår Kurdiske (som han vill bli benämnd och gärna benämner sig) komiker. För att kissa och bajsa på SD, skulle ju innebära att han indirekt även gör det emot sitt eget hemland som en självständig -och styrande nationalstat) –  tillsammans med dess kultur, språk, samhälle som folk…? Vilket han säger sig älska, vara så stolt över, kämpa för samt vilja bevara? Precis som SD gentemot Sverige och precis SD´s inställning gentemot både hans “hemland” som gentemot samtliga nationalstater. Han säger sig ha kommit till Sverige “för att fortsätta vara Kurd”…  Jag vet dock inte om han valde att fortsatta bo ibland sina landsmän och kvinnor i mångkulturella områden, eller som så många andra förespråkare för den – lämnade vid bästa möjlighet eller aldrig valt att bo där överhuvudtaget? det låter – hursomhelst – märkligt. I synnerhet med tanke på att SD genom – fler – av våra Riksdagsledamöter har föreslagit och arbetat just för hans hemland och ett “självständigt Kurdistan”…! Precis som ett Somaliland och Västsahara. Men som röstats ner -och “fått avslag” av andra partier och deras riksdagsledamöter. Borde han då, rent logiskt sätt men även lojalt sett, inte “kissa & bajsa” på dem som röstade ner -och emot förslagen gång efter annan?  De som inte vill se ett självständigt Kurdistan med självstyre, inte vill se vill erkänna ett folk sin nation, kultur, samhällen, språk och gränser?

Bland annat föreslogs i en motion/ förslag: “Om Kurdistanregionen väljer att utropa självständighet efter en folkomröstning bör Sverige erkänna beslutet under förutsättning att de står upp för en autonom region för kristna i Irak och dessutom kan garantera andra minoriteters säkerhet och rättigheter”
– Är inte detta helt och hållet “värdegrundscertifierat” i allmänhet, samt förenligt med hans alldeles egna och personliga uppfattning och önskan i synnerhet? Dvs, fullt ut demokratiska som mänskliga rättigheter – för alla? Eller, ska folk – i Sverige – bara hålla käften och göra som – en (ideologi/ komiker/ trosuppfattning) – säger? Oavsett om den här säger att det inte existerar kvinnor och män, det existerar bara “könsneutrala Hens” – en tanke som är lika absurd att ens tänka i så många andra länder, som den är allmänt accepterad och som man nästan måste tänka i Sverige för att ha en “god syn”. Trots att det talas så högt och stolt om sin egen nationalitet och viljan av att kämpa för den, bevara och fortsätta kunna vara så har man, mig veterligen, inte ens varit på väg ner till “sitt land och folk” – för att försvara detta även i handling som någonstans kanske kunde backa upp orden -och för att möta ett av de största hoten mot såväl nationen, kulturen som folket – men även språket och religionsfriheten – på väldigt länge.

Ett hot så pass stort att svurna fiender, som dock vet betydligt mer, stod sida vid sida för att möta och kunna bekämpa det. Även från hans folk och nation. Ett hot så pass stort att ett annat helt folk – Yazidierna – nästan helt har utrotats samt (sex)förslavats & sålts, efter tusentals år i regionen och världen.
Men inte ens nu – när världen och framförallt Kurderna äntligen inte endast lyckades att både trycka tillbaka hotet (tillsammans med gamla fiender som nya allierade), utan dessutom vinna större markområden samt nu är närmare än någonsin att äntligen få sitt egna land och ett självständigt “Kurdistan”.

Frågan är kanske snarare, flyttar han då dit, när det är utkämpat, offrat och försvarat – “för att fortsätta kunna vara Kurd”, i Kurdistan? Eller har man då blivit “för svensk, med lite för bra cash på fickan och lever ett rätt bra liv i vårt fantastiska land” – Sverige? Vilket han inte kunde få eller skaffa sig där, då – men fick och tog alla möjligheter till att skaffa sig här. Ingen uns av uppskattning, ödmjukhet, tacksamhet och/ eller respekt – inte minst gentemot hans egna (mor & far)föräldrar som, likt så många andra, utgjorde just hela orsaken och önskan för oss alla av just den orsaken – existerar inte alls? Att ens antyda Sverige skulle vara ett rasistiskt eller intolerant land är endast det i sig en stor förolämpning, inte mångas s.k. “hemländer” vare sig är eller har varit så pass välkomnande och öppna för allt det främmande – i allt från kulturer, språk, värderingar till livsstilar – som Sverige och det svenska folket. Kan han själv säga att han – eller någon han känner – skulle applådera eller ens förespråka vår nuvarande regerings politik även för Kurdistan…?

Dvs, inget eget & egen språk, kultur, land eller folk. Alla andra(s) är så mycket “bättre och vackrare” som ska prioriteras före Kurdiska.  Trots att hans regering här, inte endast gick emot SD och våra ledamöter om ett självständigt Kurdistan b.la, utan som dessutom ens kan tänka den vansinniga tanken av  “hjälpa” och ge precis samma hot mot Kurder och Kurdistan – som utraderade Yazidierna – både skattefinansierade samhällsförmåner och gräddfiler in i det. Detta samtidigt som en hel del människor – hans egna “landsmän och kvinnor” endast bland mina egna vänner & bekanta – lämnade sitt land, Sverige, för att möta hotet mot deras – “Moder land”. Men ytterst av alla dessa har inte ens fått en godisklubba som tack för att “stå upp för demokratin”.

Två av dessa såg det som sina skyldigheter, deras mödrar tog dem till Sverige för ett bättre liv, Sverige är idag deras land. Men har en förhoppning om deras föräldrar en dag kan få leva sina sista dagar i deras kära hemland. Vackrare eller starkare än så blir det inte. Dessa inser också, i Kurdistan applåderas betydligt mer nationalistiska som konservativa krafter än vad SD är gentemot Sverige. Så vad blir då dessa…? Dvs, annat än att dem älskar sitt land, vill bevara det som sitt självstyrande och ständiga land -samt är stolta över det – med allt vad Hon innebär och anser bland annat att där finns både kvinnor som män. Att där bör finnas både ordning, lagar och reda – Kurdistans ordning, lagar och reda i alla delar av landet, som oavsett Kurd, Indier eller Svensk ska respektera och följa…?  Finns ingen Kurd, Syrier, Irakier, Indier, Polack eller någon annan nationalitet än dagens (S)venskar som ens skulle våga tänka tanken på att ge hot, hat, förtryck och mördande attacker emot dem själva skattefinansierad skuldsanering, gratis körkort eller bostäder… Gör han?

Om inte – så återigen, är denna vilja av att “kissa och bajsa” på någon inte lite illojalt riktad…? Men jag kan förstå att det krävs sådan inställning för att följa en (S)vensk korridor och fortsätta leva ett fantastiskt liv i vårt fantastiska land, (S)verige. Som tur är, börjar dock vindarna att vända och väldigt många som man aldrig har fått kritisera – ens ifrågasätta – alla med annan hudfärg än vit, hårfärg än svart eller bakgrund än svensk – börjar nu också se konsekvenserna samt tröttna på just detta. Även dem – kanske i synnerhet dem – börjar allt mer vakna, liksom det svenska folket ta bladen från munnen och se skillnaden mellan kritik och hat samt oroar sig idag för vad deras mormödrar oroade sig för – rent av förtrycktes pga samt tvingades fly ifrån, bland annat.

Bland dem finns exempelvis endast mina två bekanta av både Kurdiska som Svenska nationalister, ett hett tips är att dubbelkolla vad detta de facto innebär en gång till och när man ändå håller på, likaså orden “rasism”. Risken är annars fortsatt extremt hög att man X-förklarar sig själv och förolämpar de man dels tror sig “stå upp för” och dess sanna offer av rasism. För många gånger och bland människor som vet vad detta verkligen innebär, inte minst ute i världen och utanför (S)verige, blir väldigt lätt “M”´et en tyst bokstav i “Following the Masses”. Appropå jämställdhet och nationalistiskt mot men till skillnad mot andra som mer skriker högt så försvarade dem med handling sina föräldrars Kurdistan emot förtryck, efter att ha stått sida vid sida – rygg mot rygg – endast pga att dem älskar, försvarar & vill bevara – “kämpa/ “stå upp för” – ett självständigt land & folk – Tillsammans med landets och folkets precis lika vackra som starka, modiga och – nationalistiska – kvinnor, inte minst…

Endast tre yrkanden av SD och våra ledamöter som vår komiker (och många andra) skulle ha applåderat med stående ovationer -och rent av kunnat skrivit själv. Då samtliga med bakgrunder i dessa länder – gentemot dessa länder för det landets folk, invånare som medborgare – hela världen att respektera – alla dagar i veckan ser en given Statsminister heta “Jimmie Åkesson”. På precis samma vis som samma ögon skulle ha förkastat och föraktat nuvarande svenska regerings politik som direkt svekfull, vansinnig & lika direkt otänkbar gentemot mot det egna landet, folket, medborgare samt samhället i allmänhet. Dess prioriterande trygghet, vård, kultur, språk och omsorg – i synnerhet!

Så, även om vissa vägrar komma ut ur sandlådan – måste alla sitta kvar där och strikt följa en “(S)vensk korridor av vad man ska tycka här, men applådera där? För en “globalist” låter detta, inte minst, rätt konstigt. Trots allt fler och fler börjar resa sig ur den och förstår vad SD faktiskt står för, som är rena självklarheter i vår omvärld – endast för våra samtliga hem och familjer – men i Sverige allmänt applåderar man rent av att rena vansinnesteorier, okunskap och att fantasier – som aldrig en dag skulle överlevt annanstans – går före fakta, kunskap och, för en majoritet, rena självklarheter. På riksdagens hemsida kan man – själv med egna ögon – läsa varenda motion (förslag) som har lagts av våra riksdagsledamöter i Sveriges riksdag.

På Google kan man söka, exempelvis, vad som är intolerans – här länkar jag ännu en gång hela SD´s principprogram samt all vår politik inom viktiga (samhälls)områden. Byt sedan ut “Sverige”, “det svenska samhället” och “svenska medborgare” emot vilket annat land med samhället och medborgare som helst – och både samtliga av oss själva samt hela vänstersidan plus Alliansen applåderar med stående ovationer. Till ord av att anse detta vara “vackert, starkt, fint och viktigt” – inte minst för rot, identitet och tillhörighet samt familj, tradition och trygghet – men, tydligen inte för våra egna Barn och Familjer…?!

“Kurdiskt självstyre”

Motion 2016/17:2893

Yrkande:
1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om ett utökat stöd till kurddominerade områden och tillkännager detta för regeringen.
2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att erkänna ett självständigt Kurdistan i norra Irak och tillkännager detta för regeringen.
3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att verka för mer självstyre i kurddominerade områden i Syrien, Turkiet och Iran och tillkännager detta för regeringen.

 

Dela & Diskutera:

I s.k. “ledare” efter “ledare” skriver en rad journalister och tyckare hur viktig Pride festivalen är i allmänhet, och just årets tema i synnerhet, som handlar om framtiden hur hbtq-rörelsen bör gå vidare. Med andra ord, ypperligt tillfälle att slå ner på hållen där både hoten, hatet, frihetsberövande samt riskerna för att mördas är som störst – det “mångkulturella” samhället och vissa parallellsamhällen till det svenska. Men ditåt råder fortfarande en total knäpptystnad. Istället slås det ner på Kristdemokraternas ungdomsförbund, när en representant sagt någonting i stil med att “nu börjar perversa veckan”. Nästan så man kunde tro att han var på väg att hedersmörda någon eller komplett frihetsberöva en syster, broder, son eller dotter med tanke på alla högljudda nedslag i både medier som sociala medier denne fick. Pride festivalen är ett koncept som på det närmaste vis kan tyckas vara ett tvång att man – i Sverige – bara måste älska. Det målas upp, eller rättare sagt inte vågas benämnas än annat, som en “familjefest”. Dock är det rätt perverst och långt ifrån någonting vare sig eller ytterst få jag känner, både i mångkulturella områden som utanför skulle ta sina barn till. För att låtsas beundra och anse det vara en anständig eller lämplig sak att ens barn applåderar till nakna till halvnakna – kanske mest sexistiska på hela året – springer runt med en dildos i handen, och två i munnen. Gör alla detta? Givetvis inte, gör många detta – absolut. Vänd på hela steken och Pride skulle vara en festival för hetersexuella “normer”, den skulle med stor sannolikhet bojkottas av de allra flesta. Idag vågar knappt något företag säga nej till att medverka då det handlar om hbtq-rörelsen.

Som både den liksom i stort sett samtliga sponsorer och företag vägrar slå ner på eller ens se elefanten i rummet. Den kommer inte ifrån KDU´s ungdomsförbund. Det står de helt fritt att anse Pride vara en pervers vecka. Dubbelmoralen slår högt även här, då KDU i synnerhet som också har sin grund i Kristendomen slås ner på – med Islamistiska krafter som inte endast anser veckan vara pervers utan vill se blodet flyta lämnas i fred. Sådan är både gårdagen som morgondagen om Pride och dess företag själva får bestämma. Slå ner på demokratiska åsikter av att välja själv, inte måste älska vare sig pridefestivalen eller den medföljande över-exploaterande sexism som både kan ses och höras – för att välkomna och stå tyst emot de kanske mest hatiska och intoleranta krafter emot Pride och dess samtliga deltagare. Aldrig har jag vare sig sett eller hört nedslag på hur tongångarna går inför och under Pride-veckan i s.k. “mångkulturella områden”. Det mest sorgligaste är troligtvis att man inte ens vet om detta. Vet man, så låtsas man helt enkelt inte höra… men bara för att ge en liten fingervisning – rörelsen fick inte ens 5 minuter i ett sådant område för att måla om en bänk i det i regnbågens färger. De fick springa gatlopp därifrån -och eskorteras ut av polis.

Men total knäpptystnad råder! I förra årets tåg fanns de s.k. “rosa-svarta blocket”. Enligt Expressen, maskerade, arga, anarkist-feminister. Odemokratiska extremister, som andra extremister – Islamister skulle slänga ned från hustak allra först. Men detta block går då till attack emot poliser, moderater -och alla som inte tycker och tänker som dem och som de då kallar; “nazister”.
Mina frågor blir då genast – vad blir Islamister i deras ögon då, som tycker helt annorlunda från A-Ö? Vad skulle de gjort i dessa “mångkulturella områden” – var i troligen och enligt erfarenheter rätt så få av dem vill samt väljer att bo själva – göra utan polisen…? Exemplen är många, ifrån Rosengård, Husby, Tensta, Hallonbergen, Fittja och nu bara för någon vecka sedan – Akalla.
Men Pride tillåter dessa att gå med i tåget och ramaskri gällande odemokratiska krafter uteblev även då.  Deras alldeles egen “mångkultur”, men som man alltså väljer bort att vilja leva i själv, fortsätter att växa helt fritt – med den också hatat emot dem själva. Ytterst få tjejer och kvinnor som lever under förtryck med både berövade rättigheter som friheter – i Sverige – direkt spottas på. För att någonstans går det lite hand i hand, för att “stå upp för” någonting överhuvudtaget så måste man också tyvärr lika högt, lågt som hårt, slå ner på samtliga dess hot och kontraster.

Man kan kallar allt och alla som inte tänker, tycker, säger eller vill samma sak som dem för både “odemokratiska” och “rasister – rent av “nazister” – gör man den absolut största skillnad på att slå ner på förtryck och det s.k. “patriarkatet” helt och hållet baserat på förtryckarens hudfärger, bakgrunder samt trosuppfattningar. Det absolut märkligaste av allt – detta är så mainstream accepterat i det svenska samhället och debattklimatet att dumheten går 360 grader. Man ber människor att krama om en eld, i tron om att elden kommer att slockna. Sen påstår man att Sverigedemokrater är “inskränkta”. Men det är inte SD som inte tror att där inte existerar några som helst nationella, kulturella eller religiösa värderingsskillnader eller synsätt i världen. Det är inte SD som tror att människor ifrån exempelvis hårt religiöst som kulturellt hållna länder såsom Afghanistan är “könsneutrala feminister” – eller blir detta ett steg in i Sverige. Att känna till omvärldens kulturer, synsätt och värderingsskillnader – inte minst de ifrån krisdrabbade, kaotiska länder med låg utbildning är också att vara världsligt medveten. Men man är inte ens medveten om att människor i “mångkulturella områden” i Sverige sedan 80-talet tvingats fly dessa – i en allt ökande takt sedan dess – för ett liv i Sverige, med allt vad det innebär. Både världen som Sverige är betydligt större än Stureplan, Östermalm eller Kungsholmen.

Precis som hotet och hatet är ojämförbart större emot hela hbtq-rörelsen, Pride -och alla dess deltagare än vad KDU eller SD någonsin, någon gång, överhuvudtaget kommer att vara!
Jag har alltid undrat, man skriker så mycket om denna “mångkultur” och “integration” och öppna gränser – varför inte lägga Pride på Järvafältet istället för för Östermalms IP? Jimmie Åkesson bjöds in till -och besökte som första Partiledare boenden i norra järva under hela vintern. Han talar kanske allra minst om detta, men menar att alla i Sverige ska vara en del av Sverige och Sverige ska vara landet alla bor i – med allt vad det innebär. Bidragande, som ansvar till skyldigheter och rättigheter! Pride med fler talar endast om rättigheter och hur viktig del är med delaktighet, men menar de att alla hbtq personer i norra järva ens kan lämna sina hem – om de ens är kvar i livet eller landet,  och/ eller ens vågat “komma ut”…? Är det vad man tror -och förväntar sig? De skriker efter mer “mångkultur” men så många som själva både bor själva på Östermalm och lägger hela festivalen där…? Min tanke är bara, om det är en festival för de som behöver den samt rörelsens stöd allra mest, varför läggs då inte hela Pride rörelsen till dessa förtryckta skrämda och hotade människor – istället för att tro dessa ens kan tänka tanken kunna ta sig dit? Kanske är dem rasister? Det var åtminstone vad en idag försvunnen lesbisk vän till mig sedan tonåren ansåg, året innan hon plötsligt spårlöst försvann.

Jag vet dock att även Pride mycket väl vet om – en sådan placering hade inte bara varit en extremt hög risk för väldigt mycket ifrån allt och alla dem inte vill se eller ens tala om! Det hade också synliggjort rätt så många nationella, kulturella som religiösa värderingsskillnader som synsätt – av samtliga man önskar och förespråkar mer utav. Men väljer bort att både bo med samt ens fira och “stå upp för” i närheten utav.  Önskar samtliga en trevlig Pride-vecka! Och nej, vare sig eller barnen kommer att besöka någon dag utav den.
Den är i mina ögon vare sig barnvanlig, lämplig eller någon som direkt intresserar eller roar mig. Okej om det hade varit en hetero festival – det är mer min grej! Men givetvis, alla ska få göra sin grej och det är kanon att det finns någon för alla smaker! Eller…? För de enda som i dagsläget slår ner på Pride´s största hat & hot, för just detta demokratiskt självklara – är SD!
Resterande ser hudfärg först – eventuellt, hot & hat sen…!

Dela & Diskutera: