Jag kan inte se den “vinst” alla talar om – Sverige har i bästa fall nu vaknat upp till sin egen verklighet!

3 dagar har gått sedan det andra, nu fullbordade terrorattacken, i Sverige. På sociala medier pratas det om att man ska ha “vunnit” någonting och folk säger sig nu älska Sverige och vara mer stolta över både Sverige och att vara svenskar, än någonsin tidigare. Statsminister säger för första gången någonsin något i stil med att det nu “är Sverige först som gäller!”
Vart har detta självklara fokus och prioritering från landets egen “ledare” tidigare i sådana fall legat på -och vad har tagits först, om inte Sverige? Svaret finns i Sveriges egen utveckling och verklighet idag. Det är inte en dag för sent kan jag tycka och givetvis både starkt som fint. Desto tråkigare är att det måste krävas en terrorattack för dessa självklara känslor av stolthet och kärlek att födas. Vad jag däremot inte alls kan se eller förstå ur mitt ljus – men det kanske bara är jag – är vad det är för någonting som “har vunnits över”? Två svenska medborgare, en Belgisk och en Brittisk har avlidit, varav en av Sveriges döttrar och framtid! Endast 11 år gammal! Det är möjligt att man endast ser till -och uppfattar sin egen godhet med känslor och utifrån det ljuset av digitala hjärtan samt känslouttryckningar på sociala medier ser sig ha vunnit över sin egen ilska, sorg eller frustration – men ur ett helikoptersperspektiv har vi i mina ögon knappt ens vaknat till den radikala verklighet som länge har rådigt i Sverige -och misslyckade kontraproduktiva politik gentemot densamma, som inte minst som har föranlett detta. Jag har dock fortfarande inte sett några som helst nedslag, demonstrationer, manifestationer eller krav på demokratiska värden, öppenhet, frihet, sekulärt svenskt samhälle i områden där radikala som fundamentalistiska värderingar är som allra starkast och mest utpräglat. Till den grad att dessa har utvecklat egna parallella samhällen, där med terroristen sympatiserande fundamentalister själva bor.
Skyddade av -och i egna “svenska” områden.

Med tanke på att allihop nu – från alla möjliga politiska håll och kanter – plötsligt såg en attack vara en “tidsfråga” så kan jag än mindre se någon vinst överhuvudtaget. Att människor är starka, sammanhållande och trevliga mot varandra ser inte jag som en “vinst” – utan en självklarhet! Inte någon “vinst” endast tre dagar efter en terrorattack med oskyldiga vuxna som barn till offer. Den enda vinsten kan möjligtvis och förhoppningsvis vara ett nationellt ny-vaknande? Men även det återstår att se. Endast ur det ljuset är förlusten lika stor som misslyckandet och handlingsförlamningen har varit. För att inte ens tala om svek det i sådana fall är – om alla beslutsfattare och myndigheter nu ansett detta vara en tidsfråga, men ändå bara gått och väntat på att – exempelvis – just denne terrorist skulle agera. Han var trots allt redan för 2 år sedan misstänkt och kopplad till IS-terrorfinansiering. På det, dömd till utvisning. Inte bara en gång, utan två fall av handlingsförlamning emot samma person – med goda grunder för att inte släppa honom ur sikte för både medborgares som rikes säkerhet – hade alltså kunnat förhindra denna attack! Bortsett ifrån denna förlust, så beror det också kanske på ur vilket ljus man ser attacken, vilken miljö och vardag man själv lever i och vilken insikt samt kännedom man har. Det är märkligt att verklighetsuppfattningen bland väldigt många är så medveten kring invandrartäta, segregerade, förorter att dessa sedan länge tillbaka väljs bort att leva i med egna familjer. Samtidigt hyllas desamma och inte alls kritiseras för att dessa idag har utvecklats till parallella samhällen, där inte minst religiös fundamentalism sätter en starkare prägel än demokratiska, jämställda eller svenska lagar och regler. På detta skriks det dessutom fulare ord – som indirekt försvarar fundamentalism – gentemot de som inte endast är ärliga med varför de inte vill bo där, utan även ser situationen för många av de boende.

Expressen hittade någon “barnexpert” som skrev en lista på hur man som förälder “ska” prata med barnen kring terrordådet. Vad barnexperten verkar ha “glömt” är kanske att i dagens Sverige växer väldigt många barn upp med en kanske större medvetenhet kring religiös fundamentalism och förtryck än de själva. Det är deras starkt präglade hemmiljö, vardagliga tillvaro och hemförhållanden som skiljer sig rätt rejält. Förhållanden där kors och andra religiösa symboler har blivit sönderryckta, flickor trakasserade, barn tvingats fira egna högtider med sina familjer på annan ort, får fönsterrutorna krossade eller helt enkelt inte firar alls – för den egna säkerheten och trygghetens skull. Barn som växer upp i områden där inte ens 112 längre är garanterad och rättssamhället liksom rättvisan går snarare via lokala krafter än svenska myndigheter. Tror man att barn inte förstår eller påverkas av detta? Som tydligare än några andra ser och känner av könssegregation, både i allmänna badhus som på lekplatser, på gårdarna och det är barn som var varannat har blivit stoppade och tillsagda av antingen främmande vuxna män eller jämnåriga pojkar om vad som gäller. Barn som sett sina föräldrar i både högljudda tjafs och urartade slagsmål på grund av samma sak. Hur man än som förälder vänder, vrider och försöker är det en omöjlighet att barnens medvetenhet inte sitter. Ett av tipsen av experterna löd att “inte föra över den egna oron till barnen”. Vilket sätter lite ljus på expertens bristande uppfattning, trots allting genom alla år av segregation och parallella samhällen.

Barn som själva väljer att stanna hemma soliga sommardagar, springa hem eller rent av tvingas hem – barn som ser, hör och upplever inte endast miljön utan även människorna bakom dessa agendor och värderingar. För de barnen, som under två dagar nu tömt paket av värmeljus för sin jämnåriga vän med “kom-tillbaka-lappar” har en ny förståelse satts om dessa krafter – inte heller barn är skonade! Vad säger vi till dessa barn? Att “vi har vunnit”? I en redan bizzar utvecklad miljö som ska vara direkt omöjlig för att vara Sverige och som mer liknar en liten by i Mellanöstern där föraktet och parallellsamhället till det svenska är lika påtagligt som andra lagar och regler redan var. Alla vuxna som barn påverkades mer eller mindre av fredagens attack – det finns inte längre någon generell röd tråd för hur alla påverkades av den genrellt i Sverige, eller hur man ska prata med barnen om det. Kulturerna är liksom miljöerna idag – alldeles för splittrade och spridda över hela spektrat av värderingar. Tiden är förbi då i stort sett samma demokratiska och jämställda värderingar och synsätt rådde likt en pulsåder genom hela det svenksa samhället – på sina håll existerar inte ens något “svenskt samhälle” överhuvudtaget och där finns till och med de som är likgiltiga attentatet, eller rent av sympatiserar med det. I Sverige. Det är ett direkt resultat av en decennier lång, misslyackad feg och naiv integration -och migrationspolitik. Detta är vad man har försvarat, röstat på, och sett vara “mångkultur”. Men ändå valt bort att leva i den för egen del i många fall.

Då är detta endast ur ett sken – mitt högst personliga och många vänner, bekanta samt grannars med mig. Tur i oturen är att mina barn i alla fall har en mamma som bor i Sverige, oturen är att rädslan för att åka till mig är idag större än någonsin. Turen är att många vänners barn lever med båda sina föräldrar, oturen är deras barn inte har något alternativ. Vad är vunnet?
Ur ett bredare samhälls -och nationellt perspektiv utgör Sverige topp 4 i världen av att “producera” stridande jihadister, många attacker i Europa har planerats, finansierats, rekryterats och styrts ifrån Sverige, trots att människorna har varit “på radarn”… Internationellt efterlysta för terrorism har släppts direkt. “Hemvändande” belönas med skuldsanering, körkort och bostäder för att ha stridit för terrorstämplade organisationer och brutit mot mänskliga rättigheter. Gifta flickor som gifts bort i andra länder föreslås förblir gifta i Sverige, hedersproblematiken har inte rört på sig en meter sedan Fadime och radikalisering i förorterna endast växer och växer. Vilka krafter tror man egentligen flörta med? Det är snudd på otroligt att det krävs en polis som i Agenda igår måste konstatera att det ofta är samma kretsar samt krafter som begår hedersrelaterade förtryck som också är radikaliserade. Vi har fortfarande inte vunnit förståelsen eller den kritiskt viktiga insikten av att för dessa människor är det inte “extremism”, utan en livets sanning och rätta värderingar – precis lika mycket och på samma vis som Fi anser att kön endast vara en “social konstruktion”. Det är dock en tanke att ta med – i Sverige växer det idag upp barn med vitt skilda värderingar, synsätt -och erfarenheter kring demokrati, jämställdhet och tolerans.
Där inte alla ser på det med samma ögon, men ska samtliga en dag ska gå på egna två ben i det och utgöra en “framtid”.

Det har länge funnits en lika världsunik som kontraproduktiv övetro i Sverige som inte kan ses som annat ren nonchalans och översittande mentalitet. Tron om att kunna förvandla en giftig kobra fylld av hat mot oss till “goda samhällsmedborgare” i en skrämmande genuin övertygelse om att dessa starkare följer en kram ifrån “otrogna” före “Guds ord och lagar” som han uppfattar den, tillsammans med en egen önskan och längtan till ett liv i himlens paradis efter döden – till vart han endast tror sig komma om han har ihjäl “otrogna” samtidigt. “Otrogna” är alltså du, jag, våra familjeer och alla vi känner i princip. Jag undrar hur många som skulle ha bjudit hem en giftig kobra, låtit den skapa sitt bo och revir, matat den och tillåtit den bilda sina egna revir med egna lagar och regler – för att sedan säga att någonting har vunnits efter att den gått till attack? Dessutom när den kunde ha förhindrats. Jag undrar hur många som skulle be sina barn gå och krama om en eld i tron om att elden skulle slockna?

Jag förstår faktiskt inte vad som kan ha vunnits, det enda jag kan komma på just nu i skrivande stund och tre dagar efteråt är – möjligt -och förhopningsvis har vi vunnit ett uppvaknande.
Det talas strax under varje mening om “tankar och hänsyn till anhöriga” – följt av att “vi har vunnit”… tror man att de anhöriga också ser det så? Hur hade – med facit i hand – du själv sett på saken? En vinst eller någonting som hade kunnat förhindrats och som till varje pris nu inte får upprepas? Det är oerhört fint med känslor och mer korrekta ord i svårare tider. Personligen känner jag inte så mycket mer än tomhet, svek och ilska – både privat för att barnen inte vill komma hem till mig, men även för att vi haft alla facit i hand som vi nu inte ens vill tala om. Vi har krafter emot oss på vår egen bakgård som vi fortfarande tror kan förändras av våra kramar och pussar – när det är de som förändrat hela områden och livet för alla i dessa områden.

Jag har hört ett antal gånger nu att “land ska med lag byggas” – land kan dock inte byggas, liksom demokrati inte kan bevaras och försvaras av känslor samt “godhetslagar”.
Det har vilselett oss fullständigt hit! Sen kan vi ropa att vi har vunnit och tro på det hur mycket vill vill, men vinsten kommer den dagen då fundamentalistiska krafter inte längre har vare sig inflytande eller kontroller över hela svenska områden. Den dagen då vare sig de ser oss som en fristad -och när hela Europa slutar se Sverige utgöra dess stora Akilleshäl.
Då kan vi börja prata om att vi har vunnit! Idag ser jag endast misslyckanden och förluster – varav den största, gentemot en liten dotter av Sverige på väg hem från skolan att möta sin mamma.

Det finns inga ursäkter, det finns inga bortförklaringar! Det är ett misslyckande & svek av stora mått!
D

Dela & Diskutera: