Samhället är vi – allihop i det, utgör “det svenska samhället”. I samma sekund man säger att “samhället” har svikit ställer man sig i mina ögon utanför samhället och lägger över allt ansvar på “någon annan”. Rätt vanligt återkommande konstaterande inom den sociala världen samt våldsdebatten i allmänhet och huliganvåldet i synnerhet. Viktiga samhällsinstanser som fotbollsklubbar, fotbollsförbundet till politiker säger att “samhället har…” – i mina ögon blir det smått patetiskt när vår egen regering går ut och säger att “samhället har svikit”, när det kanske är varje lands regering(ar) som utgör den främsta grunden för samhällets inriktning, prioriteringar och utveckling. Hur kan ett samhälle då svika en regering, mer än vad regeringen sviker sitt eget samhälle? Endast konstaterandet får mig att tänka på hur vår regering kanske förväntar sig att (vi i) samhället skall lyda, följa och tjäna vår rödgröna regering blint – snarare än att den ska göra detta för (oss) samhället?

I en debattartikel i Aftonbladet skriver representanter ur vår regering om välfärdssituationen i Sverige. Ministrarna gör ett nummer av att de ska besöka en förort till Stockholm – Norsborg i Botykyrka –  med Tunnelbana! Ett område som ministrarna i meningen efteråt pekat ut som ett av alla utanförskapsområden, där de dock erkänner utmaningarna som de själva tillåtit och blundat för under decennier, idag blir tydliga mot vårt samhälle. Det är i all väsentlighet förståeligt att de vill poängtera detta i en debattartikel, trots att S tillsammans med V i synnerhet genom alla år givit sken av att deras närvaro i utanförskapsområdena både är hög och regelbunden, liksom är de mest omsorgsfulla, omtänksamma, hjälpsamma -och förstående.

I verkligheten har dock svensk politik varit lika frånvarande från utanförskapsområden som Sverige är och besök av statsråd, inte minst, även på vänsterkanten mer sällsynta än regelbundna. Vid besök gör nu även Socialförsäkringsministern som man alltid har gjort, meddelar media först för att tala om sin närvaro. När vår partiledare, Jimmie Åkesson, besökte bl.a. Hjulsta som Husby gjordes detta helt utan medias inblandning. Under en kopp kaffe bjöds Jimmie Åkesson hem till invånarna via egna kontakter. Syftet var inte att få tala om besöken i en debattartikel på Aftonbladet, utan att tala till berörda invånarna för att göra någonting ingen partiledare gjort tidigare. På så vis också genuin vilja förstå hur landets utmaningar och ohållbara situation med parallella samhällen byggts upp under decennier och idag slår emot det svenska samhället samt de mest skötsamma medborgarna, som tvingas leva i och under dessa.

Denna tysta majoritet av medborgare / invånare har det trots allt tagits en rätt liten hänsyn till genom åren, i eviga vansinnesförsök till att flörta med de mest högljudda – även om så dessa, inte allt för sällan, varit och fortfarande är odemokratiska, destruktiva som står i en direkt kontrast till allt vad Sverige säger sig stå för. Orsaken? Den enda orsaken är för att dessa mest högljudda är av annan bakgrund än svensk. Husby har bl.a. otaliga gånger försökts starta kvinnogrupper, vars enda syfte var att komma ut, träffas och fika på det lokala caféet. Denna grupp lades ner – i det tysta – av de mest högljudda krafter för orsaker som borde ha väckt obeskrivligt större ramaskri än hur bredbent en vit medelålders svensk eller vit man sitter på tunnelbanan. Det är denna typ av politik och mentalitet som nu ministrarna både har haft –och nu gör nummer i Aftonbladet av att besöka. För att samtidigt konstatera – där börjar samhällets utmaningar…

Det är trots att dessa invånare som drabbas allra främst av regeringens misslyckande i alla de huvudpoänger som Socialförsäkringsministern med minister-kollegor lyfter i deras debattartikel. Utmaningarna har trots allt inte alltid existerat, inte ens i dessa områden som Norsborg i Botkyrka, eller Husby i norra järva. Vilket kanske kan vara svårbegripligt idag med rådande parallellsamhällen till det svenska och efter decennier av skygglappar från svensk politik. Skillnaden idag är dock inte färre områden endast utanför Stockholm eller och försämrad välfärd i dessa, utan fler områden samt en försämrad välfärd över hela landet för hela landets medborgare. Av precis samma politik, skygglappar och orsaker, som skapade de första.

Ministrarna fortsätter i sann anda som sin regering alltid gör och hänvisar ett rekordstort utanförskap med en segregation som inte skall vara möjlig för landet Sverige ligga i bl.a. ”ojämlikhet”. Ett ord som är något av ett mantra för denna feministiska regering, som den kallar sig, med siktet inställt på ökad jämlikhet. Trots detta godkänner regeringen barnäktenskap, samtidigt som tvångsäktenskap samt hederskulturer –och mord endast har ökat i det svenska samhället. Under både denna regering som tidigare S-ledda.
Likaså har sedlighetspoliser blundats för och befästs utan nämnvärt motstånd från regeringen. Som dessutom anser att 18 åriga män är pojkar och 16 åriga flickor är vuxna nog att gifta sig samt föda barn. Allt detta utöver att regeringen vill  höja skatterna för pensionärer, och inte tro att de kvinnliga kommer att drabbas? Då har jag inte ens gått in på de rekordökade antalet sexuella brott emot kvinnor i Sverige, som idag känner sig mer otrygga än någonsin, där de till och med i Östersund varnas för att gå ut av polisen.

En sak prickar dock ministrarna rätt, svenska medborgares oro för välfärden! De skriver att folk oroas över att välfärden inte idag är riskerad och just pensionärer undrar om deras pensioner skall räcka till? Vi frågar oss precis detsamma, men ser till skillnad från ministrarna inte felet ligga i det svenska samhället utan helt och hållet deras egen politik. I synnerhet flyktingpolitik, som har ätit upp vår välfärd samt bokstavligt talat tvingat ner landets kommuner på sina knän. Vare sig kommunerna hade resurser eller kapacitet, det var för regeringen tydligen inte så viktigt. SD var det enda partiet i riksdagen som ansåg kommunerna själva måste få avgöra detta. Inte ens C vars slogan är ”närodlad politik” såg speciellt närodlat på frågan. Vad trodde regeringen och Socialförsäkringsministern egentligen skulle ske? Att välfärden, pensionerna samt människors trygghet skulle öka efter en politik av en regering som inte helt omöjligen går till historien, inte endast som landets svagaste, utan även som EUs mest naiva. Om inte bland världens? Lilla Sverige toppar listor i såväl ”producerandet” av stridande jihadister (topp 4 i världen) som våldtäkts tätaste land (topp 3 i samma värld) per capita (100.000 invånare). På vissa håll och (allt fler?) områden, helt öppet och mer påtagligt än dolt och ens förnekat. Men utan vare sig kraftfulla nedslag eller åtgärder från en ”humanitär stormakt i världen”. Nej, Sverige har heller ”alltid varit så” – rätt långt ifrån!

Trots att Stockholm hade 3 (!) identifierade ”utsatta utanförskapsområden” under 90-talet och idag existerar över 200 – över hela landet, verkar skönhetssömnen vara lika intakt som bortförklaringarna, egna analyser samt teorier till ”varför”. Som en hel värld antingen skrattar åt eller gråter över, då Sverige idag utgör något av en Akilleshäl för hela Europa. Som har gått ifrån allt vad Sverige en gång var – det många människor trodde sig fly eller flytta till  men fann än värre, då det inte ens vågas slås ner på eller ens kritiseras om bakgrunden är annan än svensk eller trosuppfattningen annan än kristen. Endast det faktum att vi utgör något av en kommandocentral för terror-attacker runt om i Europa. Argumentet att det inte skett någon terrorattack här sedan den julhandeln 2010 är kanske som mest skrämmande, då den bortser ifrån alla öppet sympatiserande krafter, präglade områden samt handledande, rekryterande och planerande av attacker – trots uppsikt och kännedom av svenska myndigheter. Givetvis, vem skiter i sitt eget vardagsrum…?

Detta trots en brinnande omvärld av religiösa, etniska eller kulturella motsättningar med synsätt och värderingar som vi inte ens verkar kunna förstå existerar, utan är mer av uppfattningen att alla levande varelser i världen – i synnerhet de som anländer till ”paradiset Sverige” – tänker som identitetslösa nationaliteter & könsneutrala feminister? Resultatet av denna nonchalanta ignorans är också stridande jihadister, ökad otrygghet bland kvinnor, ökade sexualbrott och något av en belönad fristad för de som har stridit emot vårt eget land, egna medborgare som samhällen – liksom mördat och fördrivit för helt andra värderingar än de av en ”humanitär stormakt”. Dessa ska dock tydligen premieras med att få körkort och bostäder samt skuldsaneringar (efter lån för att strida och mörda?) av svenska skattebetalare, än skyddas ifrån.

Det är Sverige år 2017! Samtidigt har skola, sjukvård och äldreomsorg bland annat sjunkit som en sten i vatten. Men det kanske inte ens är någon ”utmaning” eller prioritet för regeringens i sitt svenska samhälle, då dessa saker främst gynnar de egna medborgarna och vår välfärd? Ministrarna i vår ”humanitära stormakt” har varit en bidragande orsak till att göra kritik i dessa frågor synonymt med att vara odemokratiskt och varit effektiva på att tysta sitt eget folk, om sitt eget land och sina egna samhällen! Minsta kritik och det nästintill ”terroristförklaras” vara så odemokratiskt sinnat som dessa människor de facto är -och direkt har stridit för. Med det sagt är min fulla övertygelse att långt ifrån hela Sverige håller med vår regering, eller ser någonting av detta vara rätt –mer än vad de är ”missnöjda”. Det ordet räcker inte ens till för att förklara hur isär slitet det svenska samhället idag är –och går emot. Där oavsett röd eller blå regering har vunnit VM år efter år, ända sedan jag var liten och svenskar började fly våra områden, i att bortprioritera samt tysta sitt eget folk!

Mnistrarna gör nu stor sak av att de ska åka tunnelbana ut till förorten, och det kan mycket väl vara hela poängen med debattartikeln för folk att känna till. Väl där borde de också stanna upp, mer än på det lokala torget för att vinka till dit tvingade barn som fått en flagga i handen de knappt ens vet vara den svenska, och fundera över vad som gått så fruktansvärt fel? Då kanske man inser att en repris av samma mentalitet, fast omdöpt i andra termer och ord inte kommer att fungera denna gång heller. Om 10 år har vi nya ”Norsborg”, ”Husby” – precis som vi har en rad utanförskapsområden idag med parallellsamhällen – som ingen hade hört talas om under 90-talet. Vare sig demokrati, det svenska samhället eller välfärden kommer gratis. Inte heller är den skriven i sten vara garanterad evigt bestående för att Sverige var –och hade detta ”igår”. Det måste också stås upp för, ställas skarpa tydliga anpassningskrav gentemot -och tas strider för. I mer än vackra ord på pappret och en syn om sig själv vara ”god”. Detta sker dagligen på bekostnad av alla de man ser sig stå upp för – men som lever precis lika förtryckta i vad de trodde var ett svenskt samhälle, mer än det de lämnade.

Man kanske också slutar att endast se ”nyanlända” år efter år –och börjar inse där också finnas en hel del ”gammel-anlända”, som står lika långt ifrån det svenska samhället idag som de gjorde för 20-30 år sedan. Men som tillåtits etablerat sina egna samhällen, lagar och regler som mer påminner om de i byar i mellanöstern än 2000-talets Sverige. Regeringens ministrar avslutar sin debattartikel slagkraftigt med att de anser varje generation ska ha det bättre än sina föräldrars. Detta har redan efter regeringens halva mandatperiod tappat sin innebörd och innehåller endast tomma ord, som i bästa fall kan vilseleda mindre insatta och förstående. Möjligen nästa generation, idag. Det stämmer väl in på vår regerings – för landet – farliga identitetspolitik i flykting –och integrationspolitiken, som den dessutom tvingas låna pengar under högkonjunktur, för att kunna finansiera och klara av, som dessutom ska gå hand i hand med landets välfärd och skapa bättre förutsättningar för ”nästa generation”… Som inleder sina vuxna liv i samhället med skulder att betala tillbaka för.

Det vår nuvarande regering har försäkrat nästa generation om är inte endast vara skuldsatta och börja på minus, utan fortsätter även att försäkra kommande generationer samma försäkring som vi gavs, fast med betydligt ökad ojämställdhet, otrygghet, starkare och mer befästa odemokratiska krafter, fler utanförskaps –och parallellsamhällen samt en ökad oro för sänkt välfärd. Regeringens utlovade s.k. ”välfärdsmiljoner” var vare sig öronmärkta till landets redan tungt skuldsatta kommuner och var slut innan en krona ens nådde någon kommun. Eller ”vänstermiljarder”, om man så vill kallad dem, då dessa var ett krav från vänsterpartiet. Vår regering bekräftar därmed än mer Margret Thatchers klassiska citat: ”Problemet med socialism är att förr eller senare tar andras pengar slut”.  Ministrarna i ”världens första feministiska regering” konstaterar i deras debattartikel att ”samhället har svikit” och lovar en bättring. Utan att inse bättringen endast kan komma om nuvarande regering byts ut, då det inte är samhället som har svikit någon eller något! Utan främst regeringen som har svikit det svenska samhället samt dess medborgare på flera plan.

Dela & Diskutera:

Något tidigare än vanligt denna säsong, redan i morse – den 10 februari – fick jag meddelande om att lyssna till lite extra på SVT´s morgonnyheter. Det märktes att både den nya säsongen av Allsvenskan närmar sig och att både fotbollsvärlden liksom berörda parter förbereder sig för att konstatera samma gamla mantran, väcka samma frågor samt intyga fotbollsälskare liksom hela landet om att denna säsong kommer man minsann att agera med lika stor kraft och nolltolerans emot fotbollshuliganer som fotbollshuliganerna själva besitter -och hängivet följer sin agenda.
Det är dock helt fel frågor som ställs eller lyfts, frågorna man idag måste ställa först är snarare riktade till fotbollsvärlden, för att därefter rikta externt. För att överhuvudtaget nå en utveckling där man arbetar förebyggande, dvs mot en nyrekrytering, samt emot våldsverkare måste också de berörda parter samt människor ställa sig på samhällets och lagens sida. Inte huliganernas. I synnerhet berörda parter och människor som fotbollsvärlden och människorna inom den. Endast en sådan grundläggande sak som kunskap, vad är en huligan och vad är en supporter – kan kanske verka vara en löjlig fråga att väcka, men icke desto mindre en verklighet. Likaså, går det att “föra dialoger” med odemokratiska krafter som inte ens vill föra dialoger? Om inte, när ska detta inses -och vad göras istället? Man måste tyvvärr känna en problematik, mer än att det är “fel” och “olagligt” för att också kunna hantera ett. Man kan i synnerhet inte vara rädd för att konfrontera problemens krafter i allmänhet, i synnerhet inte om man dessutom är anställd för att gå i frontlinjen för “den goda saken”. På samtliga områden har svensk fotboll generellt misslyckats.

Genom åren har snarare huvuden stoppats i sanden, om man inte hoppat upp och satt sig knät på huliganerna. Otaliga sms, berättelser samt andra mer härpnandsväckande saker visar tydligt att många klubbar inte har mer att säga till om när det kommer till någon del av klubbens organisation eller sportsliga del, än vad huliganerna har. En storklubbs f.d. sportchef intervjuades om hotet som hans familj mottog, vilket sades vara orsaken till varför han avgick. Detta fega hot, som riktades emot en fru och ett två årigt liten barn kom med största sannolikhet från en av de kanske mest pinsamma människor som vandrar i vårt samhälle. Strax efter att hotet blev känd kunde man nästan konstatera att hotet dock inte kom ifrån klubbens “officiella” huliganfirma. Få skulle ge sig på barn eller familjer. Det är också lite detta jag menar med att känna sin problematik, känner man inte den – fumlar man i mörker och nu förlorade istället fotbollssverige bra och kompetent sportchef. Hade kunskaper funnits så hade kanske – rätt – insatser och fokus satts på en gång, för länge sedan och man snabbt kunnat konstatera huruvida bilderna och signalerna som mottas ligger inom konfliktlinjen mot de primära krafterna eller endast är tomma ord?

Nu spelar det givetvis ingen som helst roll vartifrån hotet kom, utan det är ett lågvattenmärke av feghet likt mordet -och mördaren i Helsingborg, som jag absolut förstår berörde familjen på det personliga planet. Men som förening borde man ha vetat om bättre! I synnerhet när man också alltid har haft regelbundna dialoger med sina huliganer om både organisationen, anställda som den sportsliga delen på fotbollsplan. Samma klubb hade tidigare en representant som faktiskt skyllde sin avgång på huliganer, dessa hade tydligen kommit ner till någon träning och uttryckt något.
Dessa “huliganer”, var 1-3 personer som ville titta på en träning och endast yttrade till tränare att lagen borde skärpa till sig. Är detta något som supportar gör? Hela tiden, världen över. Är detta ett hot med orsak till avgång? Absolut inte, om man inte utnyttjar en situation i vetskapen om den stora okunskap som råder gentemot huliganer -och skyller på någonting som alla kan relatera till utan att ifrågasätta. Varför bör man då inte se så svart eller vitt på huliganer eller vad de gör -och inte? För att varenda gång det skriks om “huliganer” eller för varenda gång “fotbollen dör” när någon – supporter – hoppar i tunnelbanan, sjunger lite högt, kräver förbättring eller tänder en bengalisk eld så förstör det mer för svensk fotboll och spelar på en obefogad rädsla bland fotbollssuppportar.

Fotbollssupportar har aldrig varit -och i mitt tycke bör inte vara likt tennisintresserade åskådare. Fotboll och svensk fotboll i synnerhet har en nerv av både rivalitet, kamratskap, sång, dans och sjungande. Även tifo. Utan sveriges supportar vore den svenska fotbollen inte hälften så intressant, så bra är den inte att spelarna eller ligan kan bära sig självt. Av samma anledning är det dels då kontraproduktivt att utnytja minsta lilla vara “huliganer” eller av klubbarna att inte lyssna till supporterklubbarna mer än vad de lyssnar till huliganerna. Det kanske största exempel på skadade svensk fotboll allra mest var faktiskt det brottsförebyggande rådet, i en rapport till dåvarande Justitieminister, Beatrice Ask, överdriver man rapporten till den grad att man beordar författarinnan till den att dra jämförelsen med maffian. Justitieministern är alltså helt beroende på myndigheternas oberoende rapporter -och här har man fått fotbollen till att likna ett cosa nostra.
Men detta till trots, så har den faktiska problematiken endast fortsatt att både öka som utvecklas. Fotbollshuliganismen idag, går inte ens att jämföra med huliganismen för 5 eller 10 år sedan. Knappt sedan förra säsongen, så snabbt sker såväl utvecklingen som nyrekryteringen. När man på nyheterna i morse återigen talade om att man skulle förhindra nyrekryteringen, har man alltså ingen aning om att för att förhindra den idag krävs helt andra åtgärder samt målgrupper än “igår”.

Vet man ens om vilken inriktning fotbollshuliganer har idag? Hur många grupper som har bildats inom varenda gruppering -och/ eller varenda grupperings agenda, syfte samt mål? Än idag tänker man på huliganer som “igår”. Den klassiska bilden av människan som vill slå de andra som hejar på annat lag, helst inne på arenan. Det kanske låter som en sittande beskrivning, men den kan också vara skrämmande långt ifrån dagens huligan. Men det är lika onödigt att ens gå på den nya arenan som den ser inför årets säsong, det är som att börja lägga taket innan någonting annat än satt och tro sig kunna bli skyddad från regnet från något håll. Det bästa har hänt i frågan hände också för några år sedan. Då Björn Eriksson som regeringens utsedde utredare satte fingret på, hur den tidens, problematik såg ut. Hans rapport gav en skrämmande – men verklig – bild av verkligheten med bl.a. “krökta ryggar” inom fotbollssverige. Troligen var rapporten inget som var bekvämt för regeringen att arbeta med – eller fotbollssverige att följa – så man tillsatte helt enkelt en ny utredare, som kom fram till en helt annan slutsats om problematikens kärna med huliganism.
– Supportar, höga sånger på läktaren och bengaliska eldar. Det var, tillsammans med BRÅ, det näst sämsta som skett i frågan, tillsammans med semester-domen för mördaren i Helsingborg.

Det sämsta som hänt i frågan är att man plockade in Gudrun Schyman som skulle debattera problematiken och ge sin analys på hur, vad och varför.
Då landade man givetvis inte i att dessa jämförelsevis få huliganer, bland alla hundratusentals – för att inte säga miljontals – supportrar världen över. Utan samtliga män i världen var den största boven i dramat! På den nivån ligger vi fortfarande -och tror att detta är året samt säsongen vi kommer få se ett slut på både huliganer som nyrekryteringen – när både huliganaktiviteten, nyrekryteringen samt huligankontakten med fotbollssverige kanske varit som allra mest intensiv och framgångsrik denna vinter. Inför säsongen!

Dela & Diskutera: