SD står upp för förtrycket ännu en gång – i årets sista debatt

Det har varit ett händelserikt år, både privat med framförallt i arbetslivet. Det är kanske första gången, sedan mitt första arbete på Non-Violence / Stiftelsen för Respekt, som jag arbetat på en arbetsplats och en arbetsgivare i SD där man faktiskt kan tala om samt identifiera den samhällsproblematik som råder. Inte minst den som sliter isär samhällen ifrån det svenska. Från 3 segregerade utanförskapsområden till strax över 200  idag, på 16 år. Skillnaderna är dock ändå påtagliga, även om vi inom korridorerna på Non-Violence kunde identifiera de växande importerade värderingsskillnader, intoleransen, rasismen samt förtrycket av religiösa, kulturella som etniska och nationella karaktärer så var det ingenting vi kunde ansöka om medel för att arbeta emot. För att driva “ett framgångsrikt arbete” gällde endast ett fokus – den svenska rasismen, våldet, förtrycket -och jämställdheten. Bland den mest uppskattade föreläsningen som Non-Violence hade hette “Svennar & Svartskallar” – i områden som var eller höll på att falla allt längre ut från det svenska samhället var både igenkänningsfaktorerna som poängerna som starkast. Det var även i dessa områden skolorna hade som allra störst problem med allt ifrån våld, mobbning, kontrollerande av tjejer samt rasism. Men inte ens detta kunde knappt redovisas om, då hette det snarare att “skolor generellt har problem med detta”. Oavsett område.

SD har länge påtalat, bland annat detta, och istället för att lyssna till både SD samt röster som både har arbetat i dessa områden samt levt där hela sina liv, så väljer man istället att klistra etiketter på dessa. Därmed kan omöjligen heller vare sig kunskaper, insikter eller demokratiska, jämställda samt toleranta värden stås upp för 180 grader, gällande samtliga svenska samhällen och områden. Det har under decennier funnits ett väldigt märkligt likhetstecken av kritik samt krav på anpassning vara “rasism”. I Sverige… Detta var bland det första jag också lärde mig under min uppväxt, släng rasist-kortet och se livrädslan vika sig för de mest odemokratiska sinnelaget samt döpa om detta till “kulturella skillnader”. Detta har också bland annat skapat en vilseledande förrädisk bild i Sverige där man från “etablerade partier” inte minst satt ett lika stort likhetstecken mellan generellt mäns våld emot kvinnor, så som Sverige länge känt det och hedersrelaterat våld samt förtryck. För första gången i Sveriges riksdags kammare klargjorde Sven-Olof Sällström och Magnus Persson de obeskrivliga skillnaderna mellan dessa två problem, som man måste både känna till samt (våga) erkänna och se för att överhuvudtaget ens börja ta ett steg i någon riktning emot det.

Magnus Persson klargjorde, 15 år efter att Fadime försökt nå fram med samma budskap ett år innan sin död, inför en “etablerad” hur regeringen med S och MP samt V som dess eviga stödparti sviker offren för hedersrelaterade kulturer när man slår denna problematik samman med generellt “mäns våld mot kvinnor”. Givetvis kan mannens “heder” även spela in en stor roll där, men “hederskulturer” är trots allt ett svenskt ord som inte används i de delar av världen där dessa synsätt, värderingar och kulturer är mer av självklarheter än “kulturer”. Fullt legitima syn -och levnadssätt, där hela släkter, inte endast sedan generationer tillbaka – utan under en lika självklart accepterat “samhällsnorm” genom dessa generationer har levt utefter samma principer.
Magnus Persson tydliggjorde skillnaden mot det svenska generella männens våld mot kvinnor, som absolut är förkastligt, oacceptabelt och vidrigt men ändå milslånga avstånd i hur man måste tackla problematiken. Det generella mäns våld mot kvinnor lever denne jag-svage man allt för oftast dels med en “heder”, den gentemot sig själv och dels med en stor skräck – skräcken av att hans våld, förtryck, hot och kontrollerande ska nå någon annan persons kännedom utanför hemmets fyra väggar. Inte allt för sällan framstår han, tvärtom mot det religiösa som kulturella förtrycket, som “världens gulligaste, trevligaste och finaste man” gentemot sin kvinna. Hon lever dock med en helt annan skräck.

Vad Magnus Persson och SD tydligt förklarade, med en förundrande fascination över hur länge man har låtit detta förtryck pågå, samt inte ens kunnat (vågat) identifiera skillnaderna, var att när det kommer till hederskulturer -och strukturer ser både hotbilden, situationen, förtrycket som förtryckarna ut på helt andra vis. Oftast finns ingen den tjejen eller kvinnan kan vända sig till, utöver en svensk “etablerad” ådra som genomsyrar myndigheter av rädsla för att kritisera allt med annan bakgrund än svensk så är även sociala myndigheter hopplösa fall för dessa offer att ens vilja vända sig till. Vänder man sig gentemot vänner, släktingar som familjemedlemmar – vilka oftast är de man vänder sig till först, som också ställer sig upp först bakom en misshandlad kvinna i en “vanlig” våldsam relation  kan detta innebära döden, hårdare förtryck eller försvinnande. Första kända morden av detta importerade förtryck skedde 1985, därefter har fall på fall skett och endast året innan sin död pga detsamma vädjade självaste Fadime till den dåvarande “etablerade” riksdagen. Samtidigt görs skol -och dagisverksamheter om på rekordtid, i jämställdhetens namn. Där man ser och “slår ner på” vilka färger som pojkar/ flickor använder, leksaker de leker med osv i en tyvärr ojämförbar utsträckning mer än vad det “etablerade” Sverige ens har tittat åt det ojämställda Sveriges tillåtna, befästa samt allt växande mördande o-jämställda förtryck.

Än idag säger man istället att man både måste skaffa “mer kunskaper” samt “göra någonting”. Men likt de decennier som har passerat och befäst både problematiken som medvetandet att det svenska samhället snarare blundar för – indirekt skyddar – odemokratiska (kvinno)förtryck, kommer det att fortsätta när man inte ens ser skillnaderna på problematik och problematik samt i högre utsträckning fokuserar på killars kontra tjejers röster i årets julkalender, exempelvis. Det är ingenstans att “stå upp för” demokratiska värden, vara emot förtryck eller för “kvinnofrid”. Det är att blunda för förtryckta kvinnor, samtidigt som man indirekt skyddar allt det man säger sig “vara emot”. Magnus Persson och Sven-Olof Sällström, SD Riksdagsledamöter i Arbetsmarknadsutskottet, gav precis – återigen – hela det “etablerade” Sverige grundkunskaperna måste ses för att överhuvudtaget kunna pricka rätt, skaffa sig både mod som kunskap för även dessa kvinnor att känna sig trygga med den hjälp samhället har att erbjuda. Idag räcker det med att lyssna till samhällsdebatten, vart fokus läggs på jämställdhet och den lika stora “beröringsskräcken” gentemot deras förtryck som den existerar gentemot SD. Inte minst, se den svekfulla “etablerade” uppfattningen samt direkta livrädslan, som också tystar kritik, krav som konsekvenser av att stå upp för demokratiska värden 180 grader – dvs, alldeles oavsett förtryckarens och förtryckets bakgrunder, hud -och hårfärger.

När det väl tas i frågan, föreslår b.la. Centerpartiet att tvångsbortgifta barn (!), flickor och tjejer i andra länder, skall förbli gifta om de anländer till Sverige och leva ihop med den mannen.
Man döper helt enkelt om även de mest oacceptabla värderingsskillnaderna, oavsett om det så handlar om svek mot kvinnor eller barn (!) till “kulturella skillnader” -och vågar inte ens slå ner på detta vansinne, som aldrig skulle fått minsta andrum i det svenska samhället från början vid dess rätta namn. Än mindre föreslå några som helst kännbara konsekvenser, allt och alla ska känna sig vara välkomna till “världens mest jämställda land”, som snarare utgör en fristad för många av de krafter hela det “etablerade” landet ser sig vara “emot”. Andra partier går så pass långt, att de föreslår rosa gulliga lappar sättas upp på flygplatsers toalettdörrar, för bortrövade tvångsbortgifta tjejer och kvinnor att ringa – när de går på toaletten själva, med sin mobiltelefon… Det är ett svek som saknar motstycke i världen. Det kanske största sveken av de alla, kommer också ifrån de som ser sig vara kvinnornas största förkämpar – regeringen tillsammans med V.
Oavsett om så dess egna företrädare väl får nog, och alarmerar inifrån områden om de vansinniga förtrycket som pågår, växer och befästs – så tystas även de snabbt med skuld & skam etiketter för att vara både det ena och det andra. Då talar jag inte om de odemokratiskt (kvinno)förtryckande krafterna…

Magnus Persson och SD lade fram i årets sista debatt, att SD till skillnad ifrån alla andra partier ser både offren som skillnaderna -och på riktigt står upp för både demokratiska värden 180 grader – oavsett bakgrunder och hudfärger – samt öronmärker 50 miljoner kronor till att gå specifikt till kvinnojourer med specialkompetens, kunskap -och inriktning gentemot just hederskulturer. Med tanke på den oansvariga politik av vid-öppna-gränser av mottagning regeringen fört, och på detta med Centerpartiets support tvingat samtliga kommuner i landet att ta emot – vare sig de har resurser eller kapacitet för detta eller ej – så vore det super-naivt att inte tro problematiken nu sprids över hela landet. I synnerhet med tanke på att den absoluta majoriteten också anländer från delar av världen där dessa synsätt och värderingar snarare är självklarheter än något odemokratiskt samt oaccepterat. Kvinnor mördas på asylboenden då de i deras uppfattning vilseletts av den Svenska “humanitära stormakten” vara just detta, ett öppet demokratiskt land, och för att de inte ville bära slöjan. Inte heller dessa två fall lyfts eller slås ner på mer än röster i årets Julkalender på SVT, men talar sitt tydliga språk, tillsammans med andra fall runt om i landet, om att problematiken vuxit än mer -och spridits landet över. Trots regeringens oansvariga politik, så tar SD även ansvaret där – genom att vara det enda parti som, b.la.med detta i åtanke, vill se att samtliga kommuner i landet utbildas -och upprättar både handlingsplaner som hjälp -och stödprogram emot detta.

Dvs, allt detta samt ett 12 punkts program mot hedersrelaterade kulturer och strukturer, utöver matchande av regeringens satsningar på kvinnoboenden och kvinnojourer b.la. gentemot ett generellt “mäns våld mot kvinnor”. Även där skiljer sig SD med något många kvinnor länge haft problem med, men få “etablerade” partier vare sig lyssnat till eller verkar ha förstått.
– Både skärpta krav på -och konsekvenser för brytande mot besöksförbud, samt att lättare få till besöksförbud. Skillnaden mot hederskulturella våldet är trots allt så pass, att det många gånger kan räcka med besöksförbud för mannen – då han vare sig är uppskattad i samhället, i sin omgivning eller än mindre i landets fängelser. Jämförelse -och avslutningsvis kan man säga att i det andra fallet, kan man gömma sig i sin egen omgivning -och rent av med dess hjälp, lura fram samt ta livet av en flicka. Vars enda “fel” var att tro på det öppna, jämställda och demokratiska Sverige att leva i med egen vald kärlek och frihet. Precis som alla de andra på, exempelvis, Södermalm i Stockholm…

Magnus Persson & Sven-Olof Sällströms anföranden anföranden, om “Jämställdhet & Nyanländas etablering” – däribland, hedersvåld & hedersförtryck. (14 december 2016)
Där ingen representant från “etablerade” partier vare sig ville -och/ eller högst troligen inte heller kunde replikera på eller ens säga emot, i allmänhet. I synnerhet ingen från regeringens sida!
-“Vi (SD) kommer aldrig tillåta detta fortsätta växa i det svenska samhället!” 
Så avslutade Magnus sitt anförande. Därmed stod SD med Magnus röst upp för tusentals flickor, tjejer -och kvinnor som lever under ett förtryck i Sverige – som tyvärr har svikits i decennier och b.la. nedprioriterats i jämställdhetsdebatten av målarfärger, leksaker som röster i årets Julkalender.

Dela & Diskutera: