När “godheten” är för blind för att kunna se ondskan den beskyddar!

Det finns givetvis en orsak till varför Sverige må vara ett av världens mest polariserade länder i världen. Ordens betydelse väger så otroligt tyngre än verklighetens “vad som är vad”. Kombinerat med en så länge jag levt överdriven rädsla för att rikta minsta kritik mot allt som bär svart hår eller annan bakgrund än vit, har endast stärkt polariseringen -och fördomarna mot vad som är vad. Att SD en gång i tiden för snart 30 år sedan hade lika skeva – åsikter – som väldigt många av oss från förorterna har SD heller aldrig hymlat med. Långt ifrån den tystnad mot råder -och alltid har rådigt gentemot förorternas direkt intolerans, förakt, hat, rasism och förtryck. Både denna som många andra s.k. “etablerade” partiers rötter har, trots allt, på riktigt och i verkligheten (ej i ordens uppfattning) både orsakat som stöttat obeskrivligt större mänskligt lidande än SD. För de har skadan kanske allra främst skett gentemot sig själva, på andra sidan – förorterna – hyllas dock människor som byter bana i livet och “tänker om”. Utan en dag på ett universitet valde jag, likt Liam Norberg, Paolo Roberto och många fler, att vända våra verklighetens erfarenheter till någonting positivt -och under mina ca 20 år mot våld, rasism och utanförskap applåderades precis samma saker som idag ses på med “beröringsskräck”. Det säger en hel del om vår syn, inte på vad som är vad – utan helt på “vem” som säger vad och från vilken plattform detta sägs.

Sen finns givetvis de som aldrig sett den verkligheten heller, som tack och lov i många fall inte behövde bo i segregerade utanförskapsområden eller känna den frustration som lätt kommer med. Inte minst offerkoftor, ursäkter -och obefintligt eget ansvarstagande. Jag minns att de värsta belönades med värstingresor till Västindien, skidresor till Sälen medan de som inte hade en frånvarotimme, aldrig skada någon eller bröt mot någon lag inte “fick” någonting alls. Vilket givetvis skapade en status samt attraktionskraft åt enda hållet, mer än någon motivation eller minsta ansvar för andra hållet. Det finns också de som sätter denna “beröringsskräck” – ofta har de kanske ens levt i eller vuxit upp i allt segregerade områden och därmed inte heller sett, hört, upplevt eller levt vid sidan av de obeskrivliga – allt växande och tillåtna – importerade värderingsskillnader som inte består av något annat än precis allting “godheten” ser sig vara “emot”.

Jag pratar om värderingsskillnader det aldrig har talats om, kritiserats eller ställts några som helst krav på. Snarare indirekt skyddande och blundande för dessa har uppfattningar om att dessa vara fritt fram att kunna leva med, befästa samt öppnare stå för genom åren – vilket vi kan se skrämmande kvitton på idag. Det mänskliga lidande som råder i Sverige av exempelvis (kvinno)förtryck, intolerans, rasism, hat och extremism är saker man aldrig har velat se från “godhetens” sida. Dessa stirrar sig allt för oftast blint på SD´s 30-åriga rötter, då dagens politik aldrig har kunnat visa på en rad av något som ens är i närheten av något ovannämnda. Det är mycket möjligt att man inte tror omfattande vansinne till värderingsskillnader inte existerar så länge man inte stött på dessa själv, eller lever under sådana miljöer i den egna miljön. Men det skulle då också innebär att många av oss inte skulle tro det existerade någon “svensk” rasism eller intolerans gentemot de med andra bakgrunder. Detta då rätt många aldrig har upplevt denna, inte minst pga frånvaron av såväl svenskar som Sverige (och allt vad det innebär samt innehåller) är så totalt frånvarande på många håll. Det finns givetvis också en genomgående röd tråd till orsak varför dessa tömdes på svenskar – visst både var och är rasism & intolerans en stor faktor i många fall, men inte från det håll man endast verkar kunna se existera i Sverige.

Till skillnad från det goda vänsterhållet som de facto själva ser alla “invandrare” som en homogen grupp människor, då det allt för oftast hörs “invandrare” har helt missat att blicka ut mot världens alla större som mindre konflikter. Av nationella, religiösa, kulturella -och/ eller etniska skäl -och verkar inte tro att dessa spelar någon som helst roll i Sverige. Med Sveriges kravlösa ursäktande för den egna existensen, bristande självrespekten av att “inte ha någon identitet, historia eller kultur” samt världsunika rädslan för en lika världsunik fellandad uppfattning kring vad som är “rasism” – så har givetvis både respekten för Sverige och svenskar rasat liksom någon som helst attraktionskraft, motivation eller vilja av att finna en svensk identitet. Få människor vill trots allt vara del av något med sådan bristande självrespekt, negativ särbehandling för egna medborgare och ursäktande för det egna landet. Istället riktas all denna frustration (?) gentemot SD.

Vad man dock inte förstår riktigt är att SD är de enda som slår ner på värderingsskillnader, såsom könsstympning, bort -och tvångsgifte samt hederskulturer och religiös extremism. Enligt SD ska inte detta ha någon plats i det svenska samhället och ingen svensk medborgare ska leva under dessa förtryck. Det mest ironiskt skrattretande är den totala tystnad som har rådit gentemot detta i alla år, för att sedan se sig vara en godhetens budbärare genom att slå ner på SD. Patetiskt blir det när man säger sig vara “ledaren” för en “feministisk regering”, exempelvis – men jämför kvinnors situation i Saudiarabien med svenska kvinnors situation på arbetsmarknaden i Sverige. När man säger sig vara “ledare” för en “Humanitär stormakt”, men “vägrar sätta etiketter” på intoleranta diktaturer – för att istället klistra dessa mot det egna – högst demokratiska, öppna och toleranta – folket. Vars tålamod, inte en dag för sent, tagit slut för daltande mot såväl värderingsskillnader som att bli negativt särbehandlade i sitt eget land. Endast tanken i de allra flesta länder i världen, bland de allra flesta medborgare, hade varit politiskt självmord att tänka. Men inte i Sverige.

Orsaken är givetvis den omfattande rädslan och okunskapen som råder mot vad som är rasism och vad som är sunt förnuft samt verklighet. I verkligheten fick Sverige, exempelvis, se sitt första uppmärksammade mord pga hederskulturer – dvs mördade på grund av “fel” kärlek”, klädsel -och/ eller uppförande – 1989. “Något måste göras!” skreks det då. Året som SD startade, om jag inte har helt fel. Flera år senare, år 2001, stod Fadime inför en hel “etablerad” Riksdag och vädjade till dessa politiker samt partier att hennes liv var i fara. Gör något! Typ, nolltolerans? Men rädslan för kritisera annat än svenskt – även intolerans – var större än alla tänkbara goda ord av “värdegrunder, “jämställdhet” och “patriarkala strukturer” – ett år senare var Fadime mördad!
Idag, 15 år senare, har både problematiken befästs i det svenska samhället och offren blivit obeskrivligt många fler. Vetskapen i många områden att detta är mer ok än oacceptabelt är lika fastgjuten som att nolltolerans endast hörs i ord och till och med kritiken uteblir. Idag, 15 år senare, står partiledare för samma partier – som kanske rent av satt och lyssnade till Fadime –  och lyfter hennes plakat till skrikandet av att “Något måste göras!” Precis som med hur 3 utanförskapsområden under 16 år blev ca 200 segregerade områden, varav ca 55 “särskilt utsatta” områden med parallella samhällsstrukturer till det svenska.

Sådan är godhetens och “nolltoleransen” rättvisa riddare!

Dela & Diskutera: