För ett lejon är lejoninnan den största stoltheten – den är inget han håller emot henne!

lion2Jag är absolut ingen relationsexpert eller någon s.k. ”coach” i eller för någon annan än mig själv och givetvis i den mån jag kan – för de Mina. Användandet av sunt förnuft och ett erkännande för en själv ens kring vad det är man själv uppskattar samt tycker är jobbigt var inte mer än att en dag tas fram –och lova sig själv att sluta upp med. Om jag någonsin skulle ha en sådan relation som även på riktigt utgör ett bästa team där man ”kan prata om allt”. Under väldigt många år var även jag mer fåordig än sluten, även fast det fanns så mycket jag dels ville ha sagt och vid vissa tillfällen egentligen ville att det skulle lösa sig. Vad det egentligen handlade om i praktiken var att jag till varje pris skulle ge sken av att spegla mina viljor och känslor utefter den rådande situationen. Dvs, var det stormigt, så skulle i samma sekund tystnaden kickas in –och ett lika tröttsamt som avtändande och oattraktivt ”spelande” inledas. Vem som hörde av sig först, vem som sade vad och hur det sades – inte för att jag ville det, utan mer för att inte vara den som ”kröp till korset”. Varför? Ingen aning! Idag ser jag raka motsatsen, att följa sitt hjärta istället för sin stolta hjärna är genuin styrka och sann kärlek – kanske allra främst gentemot den enda kvinnan i världen som man ser kunna dela ens liv.

Mycket förändrades vid Tonys död, han var egentligen den enda jag med all säkerhet visste älskade mig villkorslöst och aldrig skulle lämna. Men det gjorde han, vilket under en längre process av självarbete fick mig att inse massor av saker. Bland annat det egna ansvaret, samt om jag kunde förlora honom så kan jag förlora vem som helst. Den närmsta personen i den nivån av kärlek – givetvis utöver barnen – skulle då vara kvinnan jag träffade och levde med. Däribland att göra raka motsatsen till hur jag och många av mina vänner så ofta gör – låter stoltheten tala före viljan, men gentemot den enda personen ville jag endast känna stolthet av oss gentemot världen och inte som en pelare mellan oss. Med detta kom också att säga saker och uttala en egen vilja som jag tidigare vägrat, i en tro om att den skulle vara en ”svaghet” eller inte ömsesidig. Men oavsett om den inte var ömsesidig, vare sig känslan eller viljan, så betyder ju inte det att jag ville eller kände detsamma för det.

Tvärtom började, med det tankesättet, istället just detta beteende förvandlas till frågan, hur genuint är det egentligen om man endast vill tala sin vilja eller känsla vid garantier av att dessa blir ömsesidigt bemötta? Självklart ett stort plus, men om viljor och känslor endast hänger på det – hur stabilt blir det då? Attityden –och värderingarna kring allt detta, hela mitt förhållningssätt förändrades med tiden och blev mer logiska för var dag. Givetvis är det svårt i vissa stunder men förändring är aldrig lätt, och många gånger fick jag även tvinga mig till att skriva vad jag kände fast dessa kanske inte alls tog fäste. Men jag var i alla fall sann emot mig själv och hur stormigt det än var så såg jag det som att jag lade till en kloss i bygget, snarare än att tog ifrån den.

Det kanske inte heller är speciellt uttalat men jag har en uppfattning om att alla former av relationer genomgår stormar – större som mindre. Fast hur dessa bärs upp också är beroende på hur man agerar mitt i de och hur stark grunden är. En grund som inte helt omöjligen byggs upp – och på under de positiva stunderna. Mycket av mina tidigare relationer var likt en död ström, det reagerades sällan åt något håll eller påtalades de minsta saker som ändå störde just mig eller henne. Jag låg till stor grund för detta och då blev också dessa stenar till slut explosioner. Det fanns en – i mina ögon – patetisk uppfattning om att visa hjärta som strupe gentemot den enda världen vara en svaghet, där man talar med –och tillvarandra som säkerhetskopior ifall det skulle gå snett – snarare än en inställning om att tala till sin livskamrat.

Jag har en del vänner och bekanta som jag har sagt åt att det bästa de kan säga mitt under en storm, är ”Jag älskar Dig!”. Inte för att lägga på något lock, men visa att stridsyxorna läggs ner för att ens kunna prata om innehållet under locket. Oftast handlar det inte om att någon ska eller måste förändra någonting tror jag, utan endast för den andre att känna sig kunna berätta om små stenar. Även med Jeanette har jag gått två steg fram och ett steg bak, vore det inte för att hon sade åt mig vad hon störde sig på – stort som litet – så är det upp till mig att avgöra om jag vill förändra det eller inte. Men oftast handlar det om att hon vet, att jag vet. Självklart kan inte destruktiva saker som sker om och om igen, utan det behöva någons fel, orkas med hur länge som helst. Men återigen tror jag mycket handlar om känslan som förmedlas snarare än vad eller hur man gör.

Ett exempel, ett rätt viktigt sådant, är känslan av att bli prioriterad, sedd och hörd. Behövs absolut inte handla om extrema bekräftelsebehov, utan små inslag i vardagen som ändå visar den person man själv valt att leva med ”vad, när och hur”. Framförallt efter en tid av att vara i osynk, inte ha pratat eller ens setts så kan även den minsta struntsak stå och falla på vad det är man förmedlar. Med eller utan ord. Många av oss, i alla fall gjorde jag det misstaget förr, att jag räknade med att min partner kunde läsa mina tankar – när hon de facto istället fick känna samt uppleva signaler om raka motsatsen, så är det mer självklart att det också är så hon agerar och uppfattar situationen. Mina ord av att hon inte behöver höra av sig, eller att vi kan ”höras sen” – framförallt i skrift – är en rätt tydlig signal vi skickar om att backa snarare än ta ett steg fram. Få vill trots allt inte vara besvärlig eller i vägen. Men återigen, ”besvärlig”? Och ”i vägen” för den personen man lever med och säger sig älska? Min bror kunde aldrig ”vara i vägen” för mig, han tog ingen hänsyn alls till om jag uppfattade honom vara ”besvärlig”. Osäkerhet föder ingenting annat än osäkerhet. De allra flesta känner ändå, innerst inne, när man ändå kommit att börja älska en person man lever med att om det är någon som gärna ska stå i vägen eller vara ”besvärlig”, så är det han/ hon. Men detta måste givetvis också byggas, byggas och påtalas under de mer positiva stunderna – när man kan kommunicera utan att till varje pris ha rätt, även i vad den andre än må känna. Men jag vet inte om en känsla kan vara mer ”fel”, än vad den kan vara byggt av fel uppfattningar.

Jag tror i synnerhet vi män är sämst på att visa, avslöja samt kommunicera känslor och ser det vara ”svagheter” snarare än styrkor. Det må hända att man i sin vardag behöver ha en mer pragmatisk inställning i arbetet och även gentemot vänner – men vi talar här om en enda person i världen, under ens livstid. Vare sig det är 5 veckor, månader eller år som vi under dessa dagar ändå ser vara någon vi älskar samt vill dela våra liv med. Då talar jag om att dela mer än skratt och endast se på film ihop. Det sägs att ingen kedja är starkare än dess svagaste länk, den svaga länken måste också få prövas för att kunna bli starkare – eller brista.

Jag såg ett citat på Pinterest, möjligen ett av de fåordigaste men mitt i prick jag sett. Det stod att distans inte separerar människor – utan tystnaden gör det. Oavsett orsaker som finns, så kommer dessa aldrig att kunna förstås fullt ut av någon motpart. Utan tystnad – framförallt i text form – kommer för det mesta att betraktas som antingen acceptens, nonchalans eller likgiltighet. Vi skapar också det vi bygger, eller inte bygger. Jag har tyvärr sett alldeles för många som lärt varandra leva och vara mer som vänner än som den där speciella enda. Vilket inte kräver mycket alls, inte mer än ett ”puss” på slutet av varje sms, en förklaring om saknad eller ett uttryck av längtan. Ändå verkar det vara bland det svåraste som finns att göra. Jag vet inte hur många av mina vänner och bekanta, främst manliga, som lade av med detta efter någon månad. Som om en relation och känslor inte skulle vara en färskvara – lika mycket som distans och tystnad föder avstånd, föder också närvaro – i alla former – just närhet.

Många män inte minst väljer att strunta helt i att svara på ett sms när de inte vet vad de ska säga, jag tror inte på den taktiken att låta den man älskar få hänga i luften. Utan uppmanade senast igår en vän att endast skriva: ”Jag ser vad Du skriver, men vet inte vad jag ska skriva just nu. Vill inte bråka.” Sagt och gjort – för första gången, resultatet blev genast märkbart. Hon kände sig trots allt prioriterad och sedd samt hörd och en timme senare ringde hon upp och allt var bra. Återigen, handlade det inte så mycket om ”vad, när eller hur” de gjorde – ingen förändrade någonting i sina agerande. Hon ville bara förmedla vad hon inte uppskattade och det är trots allt något hon måste få kunna göra betydligt mer än vad han känner sig hotad av det. Det handlade endast om känslan förmedlad – den kan också avslöja viljan samt ambitionen, även om han inte kunde göra något åt det. Det kom dock fram sen, långt senare – skulle han ”nonchalerat” henne så skulle tålamodet tagit slut.

Även fast jag vet att han inte nonchalerade medvetet, utan funderade på vad han skulle säga så är det ingenting hon ser, känner eller ens upplever där och då. Det handlar om vanligt sunt förnuft av hur man dels själv vill bli behandlad och hur man behandlar. Detta kommer i “samlad trupp” och på slutet på dagen kan vara avgörande ifall länken håller och stärks, eller brister – hur liten den stenen än må vara som träffat. Igår fick b.la. detta även honom att inse det spelande och den ”gissningslek” han omedvetet höll på med. Den uppenbara i att det egna beteendet snarare monterade ned det enda han ville ha än stärkte slog till som aldrig förr. Självklart så ville han inget hellre än vara hemma hos henne än att sitta i min hala soffa, spela spel och titta ner på mobilen varje minut för att se om sms eller samtal kommit, men som inte skulle ha hörts. Det är alltid lätt att råda andra, den största insikten kanske var för honom att blicka från hennes perspektiv en sekund. Självklart har känslan av likgiltighet byggts på mot ett för många obesvarade samtal samt sms och satt stopp för nya försök, som dessutom blottar strupen. Det var nästan som om jag kunde sitta och ge dessa “råd” samt ha detta samtal med mig själv, i en liknande samma sits men insåg att vi inte var de enda. Det kräver en ansträngning, nästintill uppoffring av det lilla extra man annars inte skulle göra gentemot en vän lika lätt.

Ett vansinnigt självplågeri som snarare ifrågasätter hans – ingen annans – egna känslor och viljor, snarare än att dessa måste spegla vare sig hennes eller situationen. Jag har sagt det förr, men frågade även honom – det spelande och lekande kan vara på sin plats och så man gör gentemot en person man träffar ibland och där attraktionen tänds och släcks med jämna mellanrum och efter vartenda möte. Jag tog upp ett exempel av liknelser som jag hört tidigare, där man vill bygga upp en saknad och vilja känna lite osäkerhet, undra samt fundera lite över vart man har sin respektive. Om detta var någonting han själv såg vara önskvärt enligt den relation han hade med sin tjej, som han delar både tak -och liv med – eller om det låter mer som om hon var någon han träffade ibland – utan sådana känslor, syner och planer? Han svarade sistnämnda, men agerade ändå likt första exemplet själv. Vilket är vad hon då också uppfattar, ser, hör, känner och inte direkt bygger någon stärkande trygghet i.

Däremot trodde ingen av oss att detta passade alla. En del måste få ha den distansen, få känna den osäkerheten och bygga upp en saknad. Få undra lite och rent av inte alltid veta vart de har honom/ henne samt känna att deras partner kanske struntar mer i de och prioriterar annat än finns närvarande. Ingen som helst fel i detta – bara hur olika man ser på saker och fungerar.
Jag själv ville egentligen aldrig detta, inte minst gentemot en person jag verkligen ville leva med – men utgav mig ändå för att vilja det. Av ingen annan orsak än för att jag såg det vara ”svagheter” och det var så man “skulle göra”. Idag ser jag dock raka motsatsen och saknaden sitter permanent samt tar vid i samma sekund vi skiljs åt, tillsammans med viljan av att alltid prioritera och motivationen av att vara det där oslagbara teamet vars svagaste länk ömsesidigt både skyddas, vårdas och accepteras – nödvändigtvis utan att behöva förstås eller hållas med om.
Jag vare sig vill att min partner någonsin ska behöva undra vart hon har mig eller vart mina prioriteringar ligger – det kan däremot en hel värld som inte betyder i närheten så mycket få göra bäst de vill. Det var kanske det starkaste jag insåg med Tonys död, livet är skört och längst det förhållandevis korta liv vi lever samt få människor som vi får äran att bli älskade av – aldrig ska känna sig bortprioriterade, älskade, saknade och uppskattade för vad de är. I små ögonblick som i stora! lion3

Om osäkerhet föder osäkerhet så föder säkerhet, inget annat än säkerhet. Det måste byggas en säkerhet och trygghet av att stormar inte får länken att brista – givetvis beroende på vad som sägs och görs under stormen, men ord kan alltid vägas upp av ursäker eller handlingar som vittnar om raseriets ord. Jag är i alla fall mer övertygad idag än vad jag var igår – att fortsätta på mitt inslagna spår av synsätt och förhållningssätt. Det kanske inte alls passar alla, en del till och med tappar respekten men jag har också agerat enligt motsatsen länge och jämförelsevis ser jag mig vara en fjäril idag mot en sten igår.

Min bror förde alltid vidare det min Mormor försökte pränta in oss. Lejonen kallas för att vara Djungelns konung av en orsak, men oavsett orsaken eller hur de än beter sig i djungeln för att förtjäna det smeknamnet, så bugar lejonkonungen alltid för sin partner –och påminner mer om ett fromt lamm. Men det största och kanske mest vilseledande misstaget man kan göra är att förväxla hans ödmjukhet med svaghet!

Dela & Diskutera: