Sveriges regering samt hela samhällsdebatten fortsätter att blunda hårt för, samtidigt väljer egen frånvaro före närvaro, den fullkomligt misslyckade ”integrationen”.  Sveriges s.k. ”etablerade partier” har i decennier koncentrerat invandrare och låginkomsttagare till egna områden, som det svenska samhället i samma takt tagit sin hand ifrån. Områden som vare sig ”etablerade” politiker eller journalister själva – inte ens självaste DO (Diskrimineringsombudsmannen) – vill flytta till. Vilket S kunde förstå… Människor som helt eller delvis står utanför samhället i såväl språkkunskaper, samhällsorientering, samhällskunskaper, identitet, arbeten -och bostäder.  För att inte nämna den viktiga – och för resten av en hel värld självskrivna – orientering av svenska värderingar som råder i Sverige, för ett liv i Sverige… Till den grad att till och med Föreningen för Ensamkommande ordförande starkt efterlyser detta. Det är områden det ofta hänvisas till att utgöra ”Sveriges mångkultur”. Det dock är en lika koncentrerad som segregerad s.k. ”mångkultur”, som många ”etablerade” själva väljer när –och hur de vill ta del av, för att sedan lämna. Någon timmes besök på en festlig internationell mångkulturell festival med ”mat, musik & dans från världens alla hörn” på Järva fältet. Vilket är grymma festivaler som mer än ”god och kryddig mat samt exotiska danser till medryckande musik” ofta ger känslan av samhörighet även över – de idag allt starkare territoriella – förortsgränserna. Dock främst av invånarna. Det som dock skulle vara coolt är att arrangera på samma fält någon gång är en svensk festival, exempelvis med temat; ”Vikingatiden fram tills idag” – med svensk husmanskost, dans -och svensk musik! Då menar jag inte ”Midsommarfirande”…

Men blotta tanken på att en sådan festival i ”mångkulturen” föder snabbt en lika skrämmande som patetisk och världsunik eftertanke om inget bidrag samt slängande skrikande etiketter om, ”rasism!”… Hur mycket den än skulle behövas tyvärr. Det är grymt att arbeta för Paula Bieler, hon ägde sedan tidigare både min och många vänners respekt. B.l.a för att hon ofta satt fingret på problemen. Även Jeanette har den respekten för Paula, och med tanke på min enorma både kärlek samt respekt för Jeanette och hennes – inte minst – intellekt och person, var min bild för den grymma politiker Paula var klar! En bild som både stärkts och bekräftats under tiden som hennes politiske sekreterare. Liksom i en hel del andra frågor var hon den första –och enda utanför SD jag hörde säga det inte endast handlar om att erhålla ”ett arbete” för att bli en del av det svenska samhället –och/ eller ”Svensk”. När jag återberättade detta för vännerna och bekanta, främst utanför tullarna, lockade hon åter fram leenden och medhåll! Igår framkom identiteten på den fjärde IS-bödeln hade levt ett liv i England där han arbetat som mekaniker på ett nöjesfält, med andra ord så borde han enligt resonemanget av ”endast ett arbete”, vara något av den mest införstådda med hur ett västerländsk, sekulärt, öppet och demokratiskt samhälle ser ut –och fungerar?

Även Mp själva utgör ett lika starkt kvitto på att ”endast ett arbete”. Inte ens ett arbete av att sitta med i deras ”feministiska” partistyrelse, innebär per automatik inkludering av samhället, dess värderingar eller ens delaktigt. Många i min egen släkt och bland vänners och bekantas – såväl i Sverige som i England, USA och i Väst förvandlar samma kvitto snarare en regel än att vara undantag.  De flesta har ”ett arbete” att gå eller åka till med kollegor och chefer, en del driver sedan många år även egna rörelser – dock kan långt ifrån alla ens språken, men än fler skulle förbjuda sina barn att inleda förhållande med – än mer otänkbart – gifta sig med en, exempelvis, Svensk(a).  Av ingen annan orsak än för att denne inte delar språk, etnicitet, kultur, religion och/ eller samma värderingar… Det egna ansvaret när det kommit till integration –och assimilation i –och till Sverige har helt lyst med sin frånvaro, den lyser som starkast fortfarande. Många är de som valt tystnad i vår ”åsikts –och yttrandefrihet” före ens yppa ett ord kring en komplett misslyckad integrationspolitik, då dessa snabbt anklagas besitta ”dåliga människosyner” och påklistras etiketter som helt förbrukat och missbrukat ordet ”rasism”. Samtidigt, förolämpat rasismens vidrigheters verkliga offer världen över – Levande som döda! En majoritet kommer inte in i arbetslivet ”inom 7 år”… Då skulle arbetslösheten i invandrartäta områden inte heller varit lika hög som bidragsberoendet är! Vad som skulle vara skillnaden mellan nyanlända och ”gammelanlända” har jag inte riktigt förstått, som gör att nyanlända tydligen kommer att integreras och assimileras in i såväl samhället som arbetsmarknaden på rekordtid? Inte minst när samma retorik, mentalitet, politik och inställning råder. Varför har detta koncept då inte införts tidigare, om allt ansvar ligger hos den Svenska staten, de Svenska medborgarna -och det Svenska samhället?

”Integration” i Sverige innebär oftast ett permanent utanförskap – som det endast talas om vid ankomsten, när man är ”nyanländ”, för att sedan lika snabbt gömmas för förglömmas.
Samtidigt som det verkar existera en generell uppfattning om att alla nyanlända automatiskt vid ankomsten till Sverige förvandlas till att vilja vara identitets, nations –och könsneutrala ultrafeminister. Vad man kanske förväxlat är att många däremot flytt eller flyttat till ett jämställt, sekulärt demokratiskt land med ett öppet samhälle där yttrande –och åsiktsfrihet ska råda.  Ifrån exempelvis religiösa, politiska, diktatoriska –och kvinnoförtryckande länder.  Men allra flesta är nog rätt så medvetna om att det är Sverige de befinner sig –och sökt sig till.
Med detta, att Sverige har sitt eget samhälle, språk, flagga, värderingar samt till och med nationalsång. Genom att snarare skämmas över samt ursäkta den egna svenska identiteten, språket, kulturen – till och med den egna flaggan och nationalsången så är det heller inte så konstigt att även andra generationens invandrare som är födda i landet glorifierar –och förskönar krafter som familjen en gång i tiden flydde ifrån – men som tillåts stärkas här och nu till och med är starkare i området än i hemlandet. Vem finner någon attraktionskraft i något eller någon som vare sig vågar stå upp för att de egna värderingarna skall gälla allt och alla, ber om ursäkt för –och förnekar sin egen identitet, språk och nationalsång? Trots en regeringsombildning och rådande samhällssituation med segregation, utanförskap och parallella samhällen – på detta ett rekordstort mottagande av nyanlända där man inte ens vet vilka människorna är, inte heller ålder – och/ eller vad de har för agenda åt något håll, så finner en rödgrön regering ingen poäng med att ha någon Integrationsminister…

Det är ändå rätt talande för hur nöjda de måste vara med den s.k. integrationspolitiken –och samhällsutvecklingen. En utveckling där 3 områden 1990 betraktades som utanförskapsområden, endast i Stockholm. Idag upp emot 200 – över hela landet… Områden som inte sällan präglas av segregation, arbets –och bostadslöshet, samhälls –och språkbrister, försummade miljöer, poliser som eskorterar ambulans, bidragsberoende, rasande skolresultat och skolor, hot, våld, skit och mer skit samt hopplöshet och destruktivitet som rycker ifrån ett barn både tron på sin egen framtid i Sverige –och blotta tanken på att bli ”Svensk” – snarare tvärtom! Då ”svensk” i en skrämmande omfattning sedan länge tillåtits vara synonymt med att vara en ”tönt” eller ”hora”. Men aldrig talats om vare sig ”rasism” eller hatbrott, det har fått passerat under ”förståelse”. Det är, exempelvis, likaså enligt svensk lag, moral -och värderingar direkt förbjudet med barnäktenskap, tvångsgifte och könsstympning. Trots detta funderas det ens från Centerpartistiskt ”etablerat håll” över att ”tillåta” gifta nyanlända barn förbli fortsatt gifta samt leva med den man de aldrig i livet valt att gifta sig med själva… Så mycket bryr man sig om –och står upp för barn, egna värderingar, lagar och inte minst det egna samhället, än vad man direkt viker ner både sig själv och barnens rättigheter samt tryggheter för den totala livrädslan av att kallas någonting. Tillfälliga kommunala regler och lagar införs för hitresta hemlösa tiggare, men inte för hemlösa svenska medborgare. Listan kan göras lång på det ryggradslösa vansinne som människor en gång i tiden valde att flytta till – som människor idag även väljer att flytta ifrån, av precis samma orsaker…

Skillnaden är dock att de här döpts om, förskönats, blundats för samt helt accepterats under ”religionsfrihet” och ”fattigdom” exempelvis – där rasism, förtryck, skeva värderingar, synsätt – och ”patriakala strukturer” samt allt Sverige ”är emot” endast har setts kunnat begås av Svenskar. Man kan naivt ihärdigt hävda år efter år att allt detta beror på klass och fattigdom, men det borde då också innebära att många rika oljeländer världen över skulle ligga i topp gällande fred, jämställdhet bland annat. Dessa skulle då verkligen utgöra ”världens största humanitära stormakter” präglat av mänskliga rättigheter för allt och alla! Däremot, är det inte minsta konstigt i något av dessa länder heller att ett liv i de länderna och samhällena också innebär ett följande av det samhällets värderingar, lagar och regler samt en identifiering av nationens identitet – integration och assimilering helt på egen hand alltså, helt av egen individuell kraft och ansvar!

Vilken Svensk journalist, ambassadör, migrant eller ens turist har ex. ens ifrågasatt varför hon eller han tvingats följa de lagar och samhällskoder som kan vara Sveriges raka motsatser? Vägrat burit slöja eller ifrågasatt varför hon som kvinna inte kan vistas ensam eller hälsat enligt de ländernas seder och bruk? Givetvis blir det, som flykting, en utmaning att komma till Sverige och anpassa sig till ett samhälle strävar efter jämställdhet, öppenhet, religionsfrihet –och yttrandefrihet efter att vuxit upp –och levt hela sitt liv i ett samhälle med direkt motsatta förhållanden, synsätt och värderingar. Det innebär inte ett kontraproduktivt daltande med –och att de värderingarna skall ges företräde det Svenska samhällets. Det är också här som den kanske största skiljelinjen dras – endast Sverige står inte upp för sina, ställer inte krav om att följa dessa –och accepterar värderingar, synsätt och mentaliteter som vi ”egentligen” säger oss vara emot! I Sverige glöms och göms till och med den egna flaggan i en skrattretande uppfattning om att någon, på riktigt, skulle bli ”stött” av att se den. Det är ingenting konstigt, märkligt, ”fult” eller ”stötande” allt – snarare rätt viktigt i min mening – att den egna identiteten med allt vad det innebär stås upp för -och snarare stärks än motsatsen – om man verkligen vill ett samhälle för alla, i Sverige!

Ett svensk samhälle kan inte vara gynnande på något plan, på något vis, för krafter som vill raka motsatsen och/ eller leva utefter andra lagar och regler än de Svenska utanför det egna hemmet. Det finns ofta ett samhälle för alla, sådana samhällen finns det också gott om! Liksom Kommunistiska, Hinduistiska, Islamistiska, mer Kristna, Judiska osv. osv.  – Vägen dit är öppen om man inte vill leva i ett sekulärt öppet demokratiskt Svenskt samhälle med yttrandefrihet och kontinuerlig strävan efter jämställdhet.  Det är lika patetiskt och häpnadsväckande som det är medlöpande och vidrigt att försvara både sexualbrott och hatbrott, i form av sexuella övergrepp och våldtäkter helt beroende på gärningsmannens hudfärg! Som så många människor, föreningar och organisationer i decennier bl.a. försökt varna för gentemot en utveckling i miljonprogrammen, så har problematiken vuxit sig för stora att endast inrymmas i områdena.

Givetvis i takt med fler likasinnade, det är en oerhörd enkel matematik och om fler kände till synen på västlänningar bland många som levt i strikta strukturella kulturer och samhällen med synsätt som skiljer sig avsevärt från det svenska – så kanske debatten skulle legat annorlunda och etiketterna på SD slängts mindre. Om kvinnlig hud och hår endast anses vara ”frestande” och en ensam kvinna utanför hemmet lösaktig – Vad är då korta kjolar, tighta jeans och u-ringade tröjor – på att vara ensam, visa både hår och hud…? Dvs, förutom att vara precis så varje kvinna ska kunna klä sig i Sverige, om hon vill! Föraktet, den låga respekten samt synen gentemot Svenska (Västerländska) i synnerhet tjejer är ingenting som är nytt! Såvida man inte har varit helt frånvarande. Våldtäkter, trakasserier och misshandel av ingen annan orsak har alltid pågått, men aldrig ens nämnts som hatbrott – vare sig av BRÅ och än mindre av ”etablerade politiker”, som hellre köper och håller tyst om detta över blotta risken för den panikslagna rädslan att stå upp emot detsamma! Få med närvaro kan säga att de inte känner igen mentaliteten, vet om eller har hört vilka ”horor” samt ”töntar” Svennarna är.

Att inte stå upp ens för egna värderingar, samhällen – sitt eget folk – vare sig föder någon vidare respekt eller skapar attraktionskraft gentemot många att ens vilja identifiera sig med och tillhöra – Vad är det som gör allt ifrån exempelvis Turkar, Kurder, Polacker till Samer till ett stolt folk? Är det ens ett ”folk”…? Om så, varför…? Vad tror man utgör den största attraktionskraften samt identitetssökande känslan av samhörighet, ansvar och delaktighet – för att inte nämna samt trygghet – i allt ifrån gäng, nätverk till idrottsföreningar och den starkaste identiteten, samhörigheten, kärleken och tryggheten av de alla – Familjen? Samma ingredienser av stolthet, identitet, kärlek, prioritet, ansvar, sam –och tillhörighet finns till och med gentemot förorter… Endast genom detta vill man b.la. tala om vem man är –och vart man kommer ifrån. Utan att det per definition samt automatik innebär att man hatar någon eller något annat!

Sverige, det Svenska samhället med Svenska samhällsvärderingar -och identiteten utgör absolut inget undantag – eller är mer ”stötande”, ”fult” eller ”konstigt” än någon annan tillhörighet, stolthet, trygghet, gemenskap samt identitet. Det är löjligt nog, tyvärr, många Svenskar själva främst på vänsterkanten men även inom hela den rödgrönrosa Alliansens ”etablerade” politiker som journalister som under decennier sett och ser det så. Därmed också starkt bidrar till en sådant stark samhälls – och debattklimat till vänster, att till och med Liberalismen ses ligger till höger på den Svenska politiska spelplanen… (?)  Instanser som dagis, skolor, polis, skjukhus m.m. är så pass förvirrade av ren rädsla samt politisk korrekhet att den går före sunt förnuft. Rädslan för att det kan kosta de arbetet om de inte säger rätt saker samt agerar korrekt helt baserat på människors hudfärg, etnicitet, bakgrund och religion är vansinnigt! Kan de ta i hand, eller är det förolämpning då? Kan de säga ”Hejsan” utan att kunna hälsningsfrasen på alla andra språk än Svenska, utan att kränka? Kan den enda myndighet som inte får kapitulera, just för att upprätthålla trygghet, lag -och ordning samt arbeta emot ex. hedersrelaterat våld, kvinnoförtryck, hatbrott och radikalisering kapitulera? Det värsta är att det till och med både förstås, ursäktas samt är acceptabelt att självaste polisen i en nation väljer att inte åka in till allt fler områden, då deras närvaro anses vara ”provocerande”…

Denna lättkränkta politiskt korrekta labyrint i Sverige av förvirrande förhållningssätt – för Svenskar i synnerhet (oavsett etnicitet, födelseland eller bakgrund) i sitt eget land – för att inte anses vara något som är något helt annat är både patetiskt motbjudande, men icke desto mindre hög tid att genomskåda och montera ner på alla plan! Framförallt inom politiken och i samtals –och mediala debatten. En ökad kunskap om vad som faktiskt är ”rasism” och ”fascism” samt en önskan om en djupare respekt för dess offer vore önskvärt. Det har hela tiden använts för att tysta meningsmotståndare när argumenten tryter i sak – jag har själv använt mig av och spelat ut samma kort under många år.  Utvecklingen har tydligt visat att en sådan ”etablerad” taktik och politik under decennier b.la. lett till 200 utanförskapsområden från 3. Ökad radikalisering tillsammans med ett ökat herdersvåld samt kvinnoförtryck. Ökat utanförskap samt segregation! Med ett okontrollerat mottagande och vidöppna gränser från de mest brinnande delar av världen, ifrån såväl mentaliteter som samhällen med obeskrivligt stora strukturella som kulturella skillnader i både värderingar och synsätt, som inte sällan är raka motsatsen till det Svenska sekulära öppna samhället med demokratiska spelregler och en kontinuerlig strävan efter yttrande –och åsiktsfrihet likväl som jämställdhet, så måste det helt enkelt ske en radikal grundläggande förändring. Bland oss själva!

Det kräver en helt ny insikt, inställning, kunskap och ansvarstaganden – men inte minst mod och ryggrad – i såväl debattklimatet som i politiken! Vilket b.la. Paula Bieler, Jimmie Åkesson, Linus Bylund, Mattias Karlssson och Richard Jomshof samt övriga SD både sagt, satt samt fortsätter sätta fingret på, gång efter annan. Mycket som ”igår” avfärdades vara något helt annat även det helt beroende på vem som sade vad -och från vilken plattform samt organisation. Idag står samma ”etablerade partier” – då förblindade av just detta och inte ens vågade se enkla matematiska formler – likt kopieringsmaskiner utanför vårt kansli och nästan citerar b.la dessa. För mig personligen har jag aldrig tidigare arbetat för vare sig personer eller i en organisation, än mindre politisk, där man – på riktigt – också kan samt vågar sätta fingret på en problematik – utan munkavlar och utan att den största hänsynen till huruvida det är problematiskt eller inte grundar sig i människors hudfärger, religioner, kulturer eller etnicitet. Endast det faktum – som är rena självklarheter för resten av världens nationer och medborgare – att istället -och endast se det Svenska samhället och de Svenska medborgarna främst – Sverige – för samtliga att följa och anpassa sig till –  inte tvärtom!

Det existerar idag ingen ”rasism” någonstans, vare sig i att påpeka, kritisera eller tycka något av det ovannämnda eller i att kritisera den obefintliga “integrationspolitiken”. Inte heller i att påtala hur positiv särbehandling automatiskt innebär negativ särbehandling för andra eller inom SD! Vare sig i politiken eller korridorerna – en lika förlegad som den är okunnig, uttjatad -och desperat. Enligt den Svenska debattens definition, så kan finns trots allt även många ”rasister” utanför tullarna! Det gäller bara att våga vara emot, b.la., rasism på riktigt också!

Dela & Diskutera:

Vi talar ofta om demokrati och hur högt vi värderar vår demokrati. Det motsägelsefulla i detta är inte endast hur lite insatt många är endast vilka deras representanter är i vare sig kommun, landsting eller riksdagen. Inte ens samtliga ministrar känner långt ifrån alla till. Den kanske största grundstenen som utgör hela motorn för resten av demokratins alla värden att ens kunna fungera är att veta om vilka det är som representerar en, vad de står för -och vilka det är vi vald. Mp utgör i denna fråga – återigen – det kanske bästa exemplet på att inte ens de som kallar sig för “feminister” på vänsterkanten känner till att deras högsta representanter står samt lever efter värderingar som de kallar för att vara “patriarkala”. Inte ens i Sveriges riksdag vet långt ifrån alla om vilka som sitter av alla nästan 400 ledamöter. Ändå ger vi bort vår egen bestämmanderätt till Bryssel – som vi vet än mindre om eller framförallt, som vet än mindre om oss.

Oavsett vilket parti man stöder, har man ofta ingen aning om vem från det partiet som för ens talan i EU. Precis som jag tillsammans med min Familj fattar besluten som rör oss samt vårt hem i våra egna hem – inte överlåter den bestämmanderätten för en annan familj i Bryssel att bestämma. Britterna vaknade upp och greppade detta, så länge det fortfarande fanns en identitet av “Storbritannien” och “Britter”. Oavsett om samtliga länder ligger på samma kontinenten som heter Europa, så betyder det långt ifrån att samtliga länder ens delar någonting gemensamt. Allt ifrån ekonomi, ytor, skolsystem och näringsliv till – inte minst – kultur, värderingar, tankesätt och språk. Det är ett rent och direkt vansinne att en enda instans som har inte mindre än fyra (!) presidenter och en rad olika kommittéer samt utskott som få ens vet hälften av vad de gör, har för syfte eller vill ges bestämmanderätt och makt över att bestämma hur vi skall leva, ha det samt bestämma över oss.

Jag skulle kunna fortsätta skriva än mer om min syn på detta “vansinnes-projekt”, som vet väldigt lite om Sverige och hur vi ger bort vår bestämmanderätt till en instans utanför landet till folk vi inte har en aning om! Vi inte kan tala om sann demokrati, utan att veta om vilka det är som styr, vad de vill eller om vi inte kan avsätta makten. Hela demokratins syfte är att människorna som lever i – ett – samhälle både ger (tillfällig) makt men även kan ta makten ifrån samma instans/ personer. Hur avsätter vi EU? Mer än vilka som – måste – representera Sverige? Hela tanken med demokrati är att dessa – folkvalda – också skall tjäna samt arbeta för folket – medborgarna…  Vad gör, exempelvis, samtliga av de fyra (!) presidenterna för Dig eller Sverige? Känner de ens till Ditt närområde?

Vad gör våra egna EU politiker -och vilka är dessa? Inte minst, vilket inflytande har de samt Sverige i Eu? Svaret på den frågan är skrämmande och helt annan än den många tror. Att vi ens skulle ha samma rösträtt eller inflytande som alla andra EU-länder är endast det ett vilseledande “faktum”. Vi har några stolar där och i bästa fall kanske får förslå något ibland eller rösta om något – men inte i alla frågor eller omröstningar, mig veterligen. Få vet om vad Sverige får ut av att vara med EU – mer än att endast följa vad EU säger att vi skall följa. Vi kan alltså inte ens bestämma -och/ eller får säga till om allt/ vad vi vill gentemot vår egen bakgård!

Brexit the Movie är en dokumentär om Englands uppvaknande i frågan -och vilken jag starkt rekommenderar!

Dela & Diskutera:

Jag kan inte förstå ”Fri uppfostran” samt den många gånger slående lamhet och rädsla bland vuxna människor – vare sig det är föräldrar eller skolpersonal, i någon form, gentemot barn och deras föräldrar! Den fegare lamheten samt vår genomsyrande ”lättkränkthet” förvandlar vad som är olagligt i samhället till att bli lagligt i skolan. Precis på samma sätt –och lika mycket som samma mentalitet av lättkränkthet blandat med politisk överkorrekthet samt uppfattning kring vad som är vad tillåter parallella samhällen både födas och växa. När det kommer till barn som konsekvent slår, hotar samt mobbar andra barn finns en tendens att dels inte ens våga säga till ordentligt, ringa hem eller utdela konsekvenser. Dels ses våld och trakasserier bland barn i många vuxnas ögon inte lika allvarligt som våld gentemot ungdomar och vuxna. Ändå talas det om det ”förebyggande” arbetet. Framförallt, ur det utsatta barnets perspektiv, finns dock inte denna skillnad mellan ”grader i helvetet” utan deras verklighet är den allra högsta samt starkaste graden! Att vi inte förstått detta ännu, annat än på papper, är skrämmande och kan endast läggas på vuxenvärlden!

Ändå sedan jag själv gick i skolan, under hela perioden – i alla år – som jag föreläste i skolor mot våld, droger och rasism (från 1999) fram tills idag så har skolans lagar helt satts av den aktuella skolledningen själva, helt beroende på skolledningens egna engagemang, rättvisepatos, närvaro, omsorg samt inte minst, moral avgörs vad som är vad –och om du ens får reda på det faktiskt läget. Helt själva tar man sig rätten till att avgöra vad som är olagligt och inte. Tyvärr blir det mesta olagligt lagligt. Anmälningar till vare sig polis, socialtjänst eller annan instans kan många gånger vara lika sällsynt som samtal till föräldrar om vad som egentligen försiggår på skolan, både gällande undervisningen samt i den sociala miljön. Min klara uppfattning samt erfarenhet av vad som dock tyvärr är allra mest prioriterat för många skolledningar är inte barnens studieresultat, följande av skollagen eller barnens välmående – utan skolans rykte. Ryktet är starkt kopplat till det fria skolvalet och den ”skolpeng” som skolan erhåller för vare elev som deras föräldrar väljer att placera sina barn i.

Huruvida skolan sedan de facto har resurser, kapacitet samt ”modet” bland sin ledning och vuxna personal att också våga vara vuxna eller ens kompetent sådan är en helt annan fråga, som inte alls är garanterat eller en självklarhet för den svenska skolan idag.  Lika lite som prioriteringarna för följa skollagen eller nå kunskapsmålen kan snarare utgöra större regel än undantag idag. Varför skollagen ens existerar i nuvarande form känns endast vara att politiken vägrar inse hur den svenska skolan helt har störtdykt och kraschat – år för år, sakta men säkert. Resurser från alla delar och områden av svensk välfärd, skolan är absolut inget undantag, har tagits för att endast satsats på ett – invandring! Invandring helt utan någon som helst integrationspolitik att ens våga nämna, förutom ”arbete” – vilket utgör det största kvittot på den totala frånvaro och okunskap som råder.

Vissa saker kan inte ens en skolledning ställas till svars för, även om det brister i deras skola på alla fronter – utan endast på styrande politiker i såväl Riksdag som i kommun. Precis som i frågan med integrationen har naiviteten varit inte minst lika direkt kontraproduktiv gentemot den svenska skolan, som har sjunkit på samtliga områden likt en sten i vatten. I åratal har alarmerande rapporter, precis som gentemot utanförskapsområden, skrikit ut om att den psykiska ohälsan bland unga samt studieresultaten rasar i den ”humanitära stormakten” Sverige. Men gentemot döva, blinda öron som snarare valt att skuldbelägga den som larmat vara en rad olika saker, för att slippa ta ansvar över en misslyckad politik som belönar destruktivitet samtidigt som den inte alls ser eller premierar ”försök”! Skolan är – fortfarande – obligatorisk och den psykiska ohälsan kan ses redan i tidig ålder på lågstadiet. Precis lika mycket som den – av vuxna människor som helt själva valt att arbeta med barn – och ungdomar tillåts växa. På grund av att vuxna inte vågar vara vuxna, samt allt vad innebär att vara en – ringa till föräldrar, utdela konsekvenser och tillsägningar samt upprätthålla ramar och regler.

Dock kan det i skolans värld finnas en orsak till varför den mest engagerade lärare, resurs eller personal snabbt tystas och blir mer likgiltig! Ofta kommer stoppande orders från en skolledning som sällan lyssnar till vare sig sina lärare eller fritidspedagoger, som dagligen arbetar nära barnen. Detta i en ren och endast omsorg för ryktet skolan kan få, om skolan uppmärksammar våld, hot, trakasserier men även en skrämmande ostrukturerad studiegång där fritidspersonal ofta får agera lärare. I bästa fall kanske skolledningen syns till på skolavslutningen för att hålla något fint tal och hejar glatt på eleverna för att ge sken av att de skulle veta vem deras studierektor var. Ansvaret för att barn far illa i skolan, eller helt rasar i sina studier utan att detta med en fast ovillkorlig hand genast slås ned på samt uppmärksammas ligger allt jämt hos de kombinerat med föräldrarna. Vilket förutsätter att skolan också har en rak öppet dialog med hemmen. Föräldrar kan omöjligen finnas med i skolan hela dagarna varenda dag, enligt skollagen har trots allt skolan exakt samma föräldraansvar över barnen som föräldrar har, i skolan. Känner eller vet man själv med sig att man inte är beredd att ta sådant ansvar samt inte ens våga säga åt barn att de inte får bryta emot lagen eller skada andra så då ska man heller inte söka sig till en skolledning – eller ett arbete som ansvarar för barn överhuvudtaget. Då är det inte heller konstigt att man hellre tillsätter fritidspedagog som behörig lärare, och direkt beordra samtlig personal att hålla tyst om våld, hot, misshandel samt kränkningar och allt negativt! Kompetens kostar, vilket är skolans huvuduppgift att tillhandahålla samt se till finnas! Punkt!
Precis som det är mina barns enda huvudfokus att tänka på skolan de närmaste 10 åren i alla fall!

Vår uppgift är inte, i mina ögon, att utgöra barns bästa vänner samt stryka medhårs – vare sig som skolpersonal eller föräldrar! Bästa vänner skapas trots allt av respekt – respekt skapas inte minst av trygghet och identitet! Ett daltande gentemot barn, där man snarare vill vara deras bästa vän än utgöra stabila vuxna som leder vägen – hur obehaglig den än är att se, höra samt erkänna – leder sällan dit i alla fall! Inte minst barn blir trygga av handfasta ramar med tydliga regler och inte minst – konsekvenser. Annat ger – precis som i alla andra fall – tappad respekt och en uppfattning av kunna bete sig precis hur som helst! Likaså föräldrar som konsekvent försvarar våld, hot och kränkningar genom att vägra se sina egna barns handlingar, utgör kanske allra minst de egna barnen någon tjänst.

Barn som många vuxna som vet med sig kunna snacka bort såväl föräldrar som vuxna människor, inte får känna av konsekvenser av negativa beteenden eller inser att föräldrarna rent av försvarar de kommer heller aldrig att respektera vare sig andras, skolans eller ens samhällets lagar och regler.
Detta är trots allt inte detsamma som ”barnmisshandel” eller ”barnarbete”. Inte ens att hjälpa till i hemmet eller med mindre (påhittade) arbeten utefter egen förmåga utgör något livsfarligt för barnen genom att lära sig ta ansvar. Förälderns uppgift är – även hos människan – i mina ögon i alla fall, inte minst att förbereda barnet till att kunna stå på egna två. Sedan är jag den första att vilja skämma bort mina egna barn, med inte genom att göra de ansvarslösa! Det finns 360 graders flathet samt rädsla från såväl skola som föräldrar, vilket utgör ett klockrent recept för barns välmående och kan alla gånger vara en förklaring till varför ett ”välfärdsland” som Sverige även ligger i topp av ungas psykiska ohälsa, tillsammans med vår topplacering gällande av radikaliserade krigare per capita – mentaliteten, naiviteten –och rädslan är av samma grundrecept!

Om rädslan för att ”stöta” sig med ett barn är så pass kännbart, då kanske man kan förstå rädslan av att ”stöta” sig med, säga åt samt ta tag i en skolelev med invandrarbakgrund? Många gånger är den total. Rädslan för att ens bli misstänkt –och/ eller – av en våldsam/ strulig elev – anklagad för att vara ”rasist” tillåter istället våld, hot, kränkningar och även radikala skeva åsikter samt förvandlar dessa till att bli lagliga i både samhället som i skolan. Det förebyggande arbetet bör ske i skolan, men talas endast om vara viktigt när generation efter generation passerar den .  Det möjligen största exemplet på en skola som representerar allt detta, och mer därtill – hur den svenska skolan har störtdykt och kraschat är Trollbodaskolan i Hässelby Villastad. Trots allt en skola som under många år ansågs vara den mest attraktiva –och ”bästa” i Hässelby, ur såväl studie –som sociala aspekter. Erkännandet av en ny verklighet som accepterar allt ovannämnda, sätter munkavel på sin personal, bryter mot flera paragrafer i såväl lagen som skollagen -och tillåter en psykisk ohälsa bland barn att få växa. Men då det ”endast är barn” anses detta vara ok, så länge det inte kommer ut till allmän kännedom, även om dessa barn för var dag går mot att bli ungdomar och vuxna. Utan de befintliga få fritidspedagoger samt lärare som ändå fortfarande vågar vara vuxna, skulle Trollbodaskolan vara en direkt katastrof, inte minst för de elever som är utsatta eller lider av inlärningssvårigheter! Allt ifrån schemalösa terminer som resulterar i utebliven studieplanering –och ansvarstagande till läxläsning faller platt! Vilka är viktigt att ”sättas” redan första åren för vilken elev som helst – nu är detta helt bortkastat och betydligt svårare att lära sig. Uteblivna rutiner, planering, och struktur – på det, för vissa, en otrygghet av att inte ens kunna lita på att närvarande vuxna går emellan –och/ eller säger åt en plågoande som – dagligen – spottar, hotar, slår eller kränker. Är det då konstigt att den psykiska ohälsan faller tillsammans med skolresultat?

Extrahjälp, stödinsatser, anpassad pedagogik eller inlärningsförståelse som når ut till alla barnen är bara att glömma – Till detta, skolans huvudverksamhet alltså, finns inga resurser…
Man får hoppas på att alla barn är stöpta i samma form, fungerar, tänker samt agerar exakt likadant.  Ansvaret av att lära ut –och att eleven når kunskapsmålen hamnar snabbt istället på hemmet, där föräldrarna mer eller mindre direkt känner sig ombedda till att skola om sig till lärare – för att kunna lära ut samtliga ämnen till sina barn, istället för skolan som mer och mer liknar en dagförvaring. Barnets stress av att inte förstå eller kunna ta in snabbt eller ”normalt” är nästintill garanterad, då skolan ”saknar resurser” för i princip allt den existerar för.

Trots att skolan sedan 3 år tillbaka har tillsatt en vuxen person, med huvuduppgift att endast gå bredvid en plågoande så lyckas denne ändå – dagligen – slå, sparka, hota, kränka och spotta på sina klasskamrater… Det kommer en tid när det gått så långt, att man inte längre enbart kan skylla på vare sig plågoanden eller – kanske främst – dennes föräldrar som ofta skyddar, försvarar, vadderar och bortförklarar än hjälper honom att förstå vad som är rätt och fel samt ger den hjälp även det barnet kanske behöver. Vi alla vet om detta, allihop – hur ”känsligt” det än är att säga högt så är plågoanden ofta inte något undantag, utan snarare en återkommande daglig regel som skolan helt enkelt inte kan hantera! Denna naiva försköning och det desperata skyddande av det egna ryktet samt sin egen post som ansvarig sker helt på bekostnad av barns välmående samt skolresultat.

En sådan skola som är full av ”vuxna” är ingenting annat än en skola som är direkt farlig och utgör grogrund för psykisk ohälsa samt stress bland barn och unga. Man kan tro att man gör sina barn och deras skola en tjänst genom att hålla tyst, vilket också är en stark orsak till varför skolor kan hålla ett sken uppe. När det i verkligheten är så skrämmande dysfunktionell, missnöjt -och inkompetent i så många avseenden och där allt olagligt är lagligt i miljöer som inte utgör någon direkt trygghet, utan raka motsatsen. Där en lednings standardsvar – när man väl svarar alltid lyder; ”Resursbrist” så skall denna skola ta emot hundratals nya elever i form av ”ensamkommande flykting barn”.

Vilket, hur ”obekvämt” det än låter eller är ”inkorrekt” att säga högt – är barn, ungdomar och/ eller män som kommer att kräva tre, om inte fyra, gånger mer resurser, stöd och hjälp – på direkt alla områden – än vad de befintliga eleverna behöver, som ändå kan språk, samhälle, lagar och regler…
Det är så politiskt inkorrekt att ens ifrågasätta detta, eller ställa i relation med hur dysfunktionell skolan är idag – att ingen heller gör det, tyvärr! Men, sätter man (egna) barnen i främsta rummet då…? Svaret av att ta emot än fler, hundratals nya elever, som inget vet vare sig namn, ålder, kunskapsnivå, värderingar och synsätt hos blev trots allt för första gången något annat! Mig veterligen har ingen varning heller höjts från skolans sida att man redan nu går på knäna och inte kan tillhandahålla vare sig trygghet eller behöriga lärare… Ändå finns resurserna för denna utökning!

Vilket – än en gång – kommer att kräva mer än dubbelt så mycket av alla tänkbara resurser än redan ”obefintliga”… Ett exempel av fler på hur positiv särbehandling sker på bekostnad av – och automatiskt innebär negativ särbehandling av, i detta fall, andra barn! Synen av att vara något ”fint” på papper –och hålla sig inom åsiktskorridoren är mer värt än det faktiska välmående samt att våga vara vuxen i verkligheten – i vår ”humanitära stormakt”.
Genom att sluta hålla de bakom ryggen och istället börjar tala om hur verkligheten faktiskt ser ut, snarare än att upprätthålla någon skönmålad förlegad önsketanke som anpassar sig till åsiktskorridor av vad man ”får” säga –och inte vore mer önskvärt samt talande än naiviteten av en  obegränsat välfärds -och skolsystem, som fortfarande skulle vara vad den en gång må ha varit!

Barnens skolgång och välmående får inte – punkt! – stå och falla med att skolan inte är en skola, utan snarare en politisk korrekt förvaringsplats under dagtid där allt olagligt utanför byggnaden är lagligt innanför en byggnad som rasar utan ledning!

Dela & Diskutera:

Idag skriver SvD om att Yasri Khan gjort ett nytt klavertramp genom att avfärda de som kritiserat honom för att vara ”kopplade till PKK” och hatar muslimer. Precis som skribenten skriver så är det betydligt lättare att slänga etiketter och på så vis tysta allt och alla – indirekt göra o-accepterade värderingar, synsätt och förhållningsätt – för Sverige – till att vara normala och accepterade. Istället för att bemöta sakfrågan och diskutera denna. Men det är en lika inövad som beprövad taktik, inte endast från Khan och den har under massor av år tillåtits finslipats och inpräntas. Sådan taktik av att slänga etiketter på människor –och skuldbelägga kritiker samt folk med andra åsikter än de egna för att vara någon form av extremister hade aldrig kunnat blivit så pass effektiv som den är idag, om den heller inte hade tillåtits, människor hade mer koll på – inte minst – ”rasism” faktiskt är samt om man på riktigt stod upp för allas lika värde, demokratiska dito samt vara emot rasism – från alla håll och kanter!

Intressantaste med detta, som inte alls är något nytt, är snarare hur taktiken nu vänts –och slängs emot andra än människor som är vita och födda i Sverige. Det säger kanske en del om den utveckling vi går emot? Faktum är ändå att mångkulturen inte är genomsyrande i vårt samhälle, utan varit koncentrerad till egna områden utan att någon som helst krav på anpassning förekommer. Det är verkligen inte ”rasism” – utan sunt förnuft om man som nation och samhälle vill fortsätta vara ett ”öppet, demokratiskt och jämställt”. Men inte minst – mångkulturellt på riktigt! Framförallt då invandrare och flyktingar de senaste decennier har kommit från länder där helt andra värderingar, synsätt och spelregler gäller. Vad människor inte förstått är också att andra generationen som är födda –och uppväxta i Sverige inte heller, likt nyanlända, per automatik ser allting i rosa jämställda och könsneutrala skimmer.

Då den svenska identiteten alltid har betraktats vara någonting ”fult” och ”stötande” så är det inte ovanligt att även de som är födda i Sverige starkare anammar den kultur och värderingar som möjligen deras föräldrar en gång flydde ifrån. Den blir som glorifierad. Familj efter familjer, som flytt religiös radikalisering, vittnar bland annat om hur lama och besvikna de är på Sverige som inte vågar agera åt något håll medan deras barn radikaliseras –och ansluter sig till IS. Tacksamheten av en hel släkt låg senast gentemot Österrike, som stoppade en ung flicka. Svenska myndigheter undersöker snarare om landet begick brott mot flickan…

Utan någon som helst mall, krav eller anpassning att behöva förhålla sig till för ett liv i det Svenska samhället, kunde vi redan för 10-20 år sedan sia om den situation vi har idag. Frågan är bara, är vi så insnöade i våra uppfattningar kring vad som är vad att vi inte ens ser hur vårt samhälle ser ut idag? Bara för att droppa en hint, på 90-talet fanns 3 utanförskapsområden endast i Stockholm – idag finns uppemot 200 stycken över hela landet! Områden där egna värderingar, synsätt och spelregler snarare har anpassats för – än att anpassats till svenska. I denna totala frånvaro från det svenska samhället – politik, politiker, myndigheter, det svenska språket som frånvaron på integration, assimilation, krav och anpassning till en svensk identitet växte också en lika felaktig som feg uppfattning kring vad ”rasistiskt” är fram snabbt. Vilken samtliga både kände av lika starkt samt utnyttjade, och fortfarande utnyttjar! Minsta kritik emot – även (!) – ojämställdhet, förtryck –och odemokratiska värderingar har snabbt betraktats vara ”rasism”.

Sverige kan vara det land i världen den denna uppfattning kanske är som mest skev, men inte minst förolämpande gentemot rasismens sanna offer världen över! Det missbrukas åt båda håll! Jag trodde dock aldrig att kortet även skulle spelas ut emot icke svenskar, skillnaden är kanske att icke svenskar också känner till denna taktik och inte köper den. Rent av, likt mig själv – spelat den? Khans kritiker han syftar på –och anklagar vara PKK anhängare är trots allt; Amineh Kakabaveh (V), Gulan Avci (L), Nalin Pekgul (S), och hans partikamrat Jabar Amin (MP) – från vänster till höger!

Skillnaden är möjligtvis den, att ingen av dessa är vita svenskar, utan svenskar med invandrarbakgrund. Vi många med invandrarbakgrund också känner till är även det som Khan sätter ljuset på, en sann rasism – per definition – som existerar i hög grad mellan invandrade folkgrupper av religiösa, etniska eller kulturella skäl. Men inte minst gentemot Sverige och Svenskar. Möjligen har även denna tillåtits växa just på grund av att det genomskådande som alltid har känts av så tydligt från att svenska politiker i decennier sagt sig stå upp för –och vara ”emot” vissa saker, som exempelvis yttrandefrihet, allas lika värden, demokrati och jämställdhet – men snabbt – fortfarande – tittar åt andra hållet eller döper om förtryck, ojämställdhet samt radikalisering till att vara något annat när de kommer ifrån människor med annan bakgrund än svensk. Jag kan i alla fall konstatera att ingen respekt, identitetssökande, nyfikenhet eller stolthet växer fram – av någon – gentemot någonting som inte står upp för sina egna åsikter, värderingar eller samhällen. I vissa områden har även polisen nu kapitulerat och de ”förstås” inte vilja åka in i dessa för att ”inte provocera”, den enda myndighet i världen som alltså inte får kapitulera – just för att upprätthålla trygghet, demokrati, allas lika värde samt ett ”öppet samhälle” för alla.

Denna gång fungerar inte kortet längre, det börjar rent av bli löjligt för att inte säga en väldigt förlegad taktik som snarare säger mer om den som kastar kortet än tar tag i sakfrågorna. Jag vet inte hur många ”rasister” det då måste finnas i våra förorter, men som svensk blir man lätt ”rasist” bara man vill tvätta på sin egen bokade tvätt tid i tvättstugan och inte ger bort den. Man blir per automatik inte svensk bara för att man bor i landet, precis som Jimmie Åkesson brilliant och självklart svarade Åsa Romson; – ”Om jag åker tunnelbana i Japan, är jag då en Japan?” Lika tyst som Romson blev, lika högt måste vi – allihop – sluta vara så patetiskt rädda för tomma etiketter som inte ens innehåller innebörden de laddas med! Att vara konservativ är inte att vara ”fascist” – lika lite det är att vara ”kopplade till PKK” för att man har en grundläggande uppfattning om att hälsa på män och kvinnor på samma vis – i Sverige! Detta, återigen, helt oavsett om så resten av världen skulle hälsat på annat sätt, dörren står då öppen att emigrera dit!

Att inte svenska värderingar, lagar, regler samt förhållningsätt skall råda i Sverige är detsamma som att säga att Sharia lagar lika gärna kan råda. Men är det vad som definierar Sverige? Är det till vad tusentals människor en gång flytt eller flyttat till? Är det vad som utgör ”Världens humanitära stormakt?” Troligtvis är det just för de Svenska, demokratiska, öppna samt jämställda förhållningssätt och värderingar vi har – saken är dock den att dessa inte kommer gratis, utan kommer alltid att utmanas från olika håll och måste ”kämpas” för att bevara. Bland annat genom att inte vika sig för etiketter för att ”någon annan” kallar mig för något…

Vårt problem har alltid varit att vi endast sett hotet kunna existera från ett håll och per automatik skuldbelagt samtliga svenskfödda svenskar för att vara ”rasister”, mer eller mindre, per definition! Samtidigt blundat för och glorifierat samt rent av skyddat hoten mot allt Sverige säger sig stå för från håll och kanter vi inte ens kan ta in vara rasister, förtryckare eller emot jämställdhet! Trots att stora delar av världen och inte minst de länder som många såväl flytt som invandrat ifrån är präglat av just fundamentalism, terrorism, heders – och kvinnoförtryck samt förtryck mot oliktänkande –och troende med de minst jämställda samhällen.

Att påtala detta, att se detta eller att ens kräva att det svenska samhället är unikt och inte accepterar dessa värderingar är inte – någonstans – ”Rasism”. Helt tvärtom! Precis som SvD´s ledarskribent avslutar – Inte endats Khan, utan väldigt många med honom verkar –och länge har vara ute efter att sprida konspirationer samt slänga tystande etiketter fyllda av skuldbeläggande falsk innebörd hellre än att faktiskt diskutera några av de största frågorna för det muslimska civilsamhället i allmänhet och hela det Svenska i synnerhet: problemen med islamister som försöker hindra förorternas flickor från att leva på samma vis som andra – vilket endast är ett av alla exempel, som snabbt har tystats vara ”rasism” så fort någon velat ifrågasätta huruvida detta rimmar med demokrati, jämställdhet och Sveriges samhällsvärderingar samt identitet generellt! På samma vis som “det lika värdet” oftast upphör vid avvikande åsikter från vänster.
Vem är då extremisten, eller beskyddare av den?

Nu verkar trots allt problematiken lyftas mer och mer – även från Vänsterpartister själva i dessa områden, som säger att beröringsskräcken till SD är så stor att den blir problematisk, i den totala rädsla samt skeva uppfattning kring vad som är “rasism”. De säger framförallt att Vänsterns egen identitetspolitik är ett större problem -och en orsak till denna utveckling som lett fram till ca 200 utanförskapsområden idag, där parallella samhällen råder i vissa.
Idag lyftes verkligheten återigen. Paula Bieler (SD) summerar -och konstaterar dock, återigen, klockrent på Twitter;
-”Många har offrats till följd av rädsla och feghet. Även (framför allt?) de som låtit sig tystas bör be om ursäkt.”

Dela & Diskutera:

Det kanske mest ironiska med min övergång till SD från Centerpartiet för snart över 6 månader sedan var framförallt två saker, dels Federleys uttalande om att jag genomgått någon större personlighetsförändring, trots att jag under hela min period även i det partiet som sedan 1999, i föreläsningar, böcker och andra arbeten lyft precis samma problematik. Men då applåderades den snarare, mer beroende på plattformen jag lyfte problematiken från mer än den faktiska problematiken. En problematik som erkänns högt och brett inom fyra väggar – C utgör absolut inget undantag – men som aldrig vågas erkännas utanför. Det finns endast ett parti som gör. Det finns rätt många människor inom de flesta partier, V & Fi utgör möjligen undantaget, som helt håller med SD inom fyra väggar men stannar kvar i ett parti för den egna säkerheten kombinerat med tryggheten. Finns ingen som, exempelvis, ansett det vara helt åt helvete – rent av direkt rasistiskt – att inte få eller kunna gifta sig med en svensk man eller kvinna, endast på grund av den orsaken också! Men inte ens det vågas kritiseras utanför väggarna, utan hålls snarare tyst om såvida inte – officiellt – det pekas på “kulturella skillnader”. Men vilken representant utgör man då som frivillig röst och ansikte för ens väljare och medborgare, som “folkvald politiskt aktiv”?

Jag tror att den sammanlagda tiden jag har pratat med Federley under hela mitt liv är max 2.5 timmar på 2.5 år, plus ett foto. Han hade ett 2 år gammalt nummer till mig, visste inte om vart jag -och med vad arbetade inom det egna partier eller ens att jag hade pausat mina sociala medier 6 mån innan. Så “väl” kände vi varandra och han min personlighet. Möjligen var det alteregot “Ursula” som jag pratade med? Men jag hyser respekt för Federley, det är en vettig man och en duktig politiker. Det mest ironiska var ändå Christina Linderholms, C Sthlm, kommentar där hon till SVT sarkastiskt ifrågasätter “vad SD gör för förorten?”, dvs invandrartäta områden. Endast det uttalandet fick mig att skaka på huvudet och det sätter ett avgörande ljus på den frånvaro de själva har en meter utanför centrala Stockholms tullar åt någon riktning. SD har trots allt betydligt mer stöd i många av dessa områden än vad C någonsin haft, likaså närvaro och en identifiering av problemen. Jag undrar om Christina Linderholm själv någon gång har besökt en så pass socialt belastad och segregerad förort i utanförskap som Husby, helt själv, på självaste valdagen?
Mig veterligen var intresset obefintligt av att bege sig en meter utanför Stureplan alla dagar. Det gjordes endast via uppstartade små interna grupper, men kanske är det så att om det finns idéer på papper och ett uttalat engagemang internt så kanske man inte behöver göra mer i verkligheten…?

I verkligheten var det “ingen idé ändå” resonerades det -och oviljan var total! Då kunde man lika gärna blunda för och strunta i dessa områden, men både säga -och intala sig själva veta om dels problemen som existerar, dess orsaker -och hur en s.k. “integrationspolitik” bör se ut. Då blir svaret endast – “ett arbete” – så är allting kart! Dock utgjorde inte minst MP`s Yasri Khan ett levande exempel på att endast “ett arbete” inte är svaret på allt, än minst för att automatiskt leva efter svenska samhällsvärderingar -och identitet. Dvs, integreras i -och/ eller assimileras till det Svenska samhället där vi – oavsett vad resten av världens kulturer, religioner eller samhällen gör – tar både kvinnor och män i hand, exempelvis! Det handlar trots allt inte om vad som står i alla interna mötesprotokoll för “svensk integration”, “integration i Sverige”, “mångkulturen Sverige”, “Sverige mångkulturen” eller vackra ord. Handlingen räknas -och ses, i den syns inte ens C på radarn.
Utan någon som helst närvaro, förankring eller vilja av att finnas i områdena kan man omöljligen heller veta om den problematik som existerar. Vilket är ett svar på deras vidöppna okontrollerade gränser! Det handlar uteslutet snarare om att känna till en verklighet, identifiera dess problematik -och lyfta dessa, hur “obekväma” de än är att lyfta, debattera eller höra!
Vilket b.la. Paula Bieler gör, oavsett hur illa den än rimmar med “hur det ska vara”, låta eller hur man “ska tycka”. Med det också både visar engagemang och vinner respekt!

För att tysta henne, SD och många med henne har alltid etiketter kastats, i samma kast försvarar man då också mycket av det man säger sig vara “emot”. Dvs, segregation, ren rasism, kvinnoförtryck, icke demokratiska värderingar, utanförskap -och parallella samhällen. Problematiken går trots allt åt betydligt fler håll och kan besittas av betydligt fler än endast vita “Svenskar”. Detta vet också betydligt fler om i en hel del områden än vad C och resterande frånvarande partier kanske ens vet om, eller inte vill erkänna. Att som Paula lyfta problematik är trots allt att bry sig! Att blunda för den är raka motsatsen! Oavsett om det så är problematik som berör hela samhället, som uppstått -och tillåtits växa sig så förbluffande stor efter decennier av rödgrönrosa Allians koncentrerande av invandrare och låginkomsttagare till egna områden, utan någon som helst integrationspolitik att (ens våga) tala om! Där radikalisering kallas för “religionsfrihet”, hedersvåld byts ut mot att kvinnoförtryck vara att män sitter mer bredbent än kvinnor  samt mäta avstånden mellan knäskålarna… Inte minst att helt hålla tyst om sexuella masstrakasserier riktade emot svenskfödda flickor samt försvara polisens totala reträtt från en del områden med att det snarare är synd om invånarna, då en del “kommer från diktaturer”…

Det är nästan så att man mår illa av den fega politiska korrekthet som är så kontraproduktiv att det i vissa fall redan är för sent att åtgärda. Sverige utgör b.la. redan något av ett näste för religiöst radikala krafter. Paula Bieler har själv levt i utanförskapsområden och har aldrig slutat bry sig om dessa – inte endast genom att lyfta den problematik som råder, utan även till skillnad från majoriteten av de “etablerade” politikerna som sägs “bry sig”, faktiskt även bege sig ut dit också för att träffa förstagångsväljare – helt själv på självaste valdagen! Då Centerpartiets alla topp-politiker hade fullt upp med att fiska samt säkra sina röster bland folk i områden som redan stötta de och bjöd på kaffe med dopp, åkte Paula ut till ett där hon är anses vara som mest missförstådd och “föraktad”, vilket hon också är till viss utsträckning, precis lika mycket som hyllad och omtyckt! Paula vann i verkligheten också mycket mer respekt -och säkerligen röster!
Av den enkla anledningen att hon brydde sig -och visade det! Hur obekväm verkligheten är var att höra för många förstagångsväljare och boenden så kunde få trots allt säga emot, den enda som snarare skrek emot var en icke hemmahörande i trakterna vänsteraktivist som knappt ens ville höra klart Paulas svar, innan nästa “fråga” skreks ut. På valdagen 2014 tillhörde jag fortfarande C, och precis som samtliga boenden där så vet även jag om den totala frånvaron av “topp-politiken” i våra områden. Paula var den enda rikskända topp-politiker, resterande partier hade lokala representanter på plats – trots att de skriker högst om hur viktiga dessa områden är, hur mycket de bryr sig samt hur mycket SD inte gör det…

Kaplan utgjorde undantaget, jag och han representerade våra dåvarande partier – dock på vår egen bakgård. Vi pratade snarare om hur familjer mår, än representerade något. Jag hade hoppats på att C då skulle skicka deras talesperson, en toppolitiker eller rent av en minister – eller att någon av dessa själva tog sig tiden…? Det var endast Paula Bieler från SD som ansåg Husby vara viktigt samt prioriterat att besöka. Det kanske mest ironiska med att se någon som dels tar för givet, samt självutnämnt tar på sig rollen av att vara ett helt områdes talesperson är att denne själv inte vet eller ser om de han ser sig “tala för” skrattar med denne – eller åt denne. Deras besök i invandrartäta områden tidigare, som slutat i flykt borde om inte annat vara en referens att ha med sig kanske. Jag vet i alla fall inte hur mycket det handlade om områdets och de boendes välmående, samhällsdeltagande samt välmående mer än ihärdiga försök till att slå ner på Paula. Hennes tålamod var bara det imponerande men när hon sedan ville börja – samtala – med förstagångsväljarna i området så var förståelsen en helt annan.

Paula stannade länge, tog sig tid till att förklara, svara och berätta för alla som undrade eller frågade. Vi andra stod som ensamma träd och läste våra egna broschyrer medan hon utgjorde den mest intressanta personen på plats. En stor cirkel runt henne osade blandningar av beundran, osäkerhet, förakt, respekt men framförallt nyfikenhet. Endast närvaron och att hon valde att komma – inte mins på valdagen – cementerade dock respekten hos de flesta runt henne – inklusive min, vänners och bekantas både i det området samt närliggande. Jag kan förstå det vara svårt att förstå för den “etablerade” politikern, just för att okunskapen är lika total som frånvaron. När de väl vill peka på en problematik är det snarare ett skyddande av rädsla för helt obefogade etiketter än ett identifierande. Detta var för två år sedan, snart tre. Men ännu finns samtalen med Paula kvar i minnet hos folk, likaså igenkännandet av vad som sades. Men inte minst, respekten och omsorgen hon visade. Det har lett till att en familj vill bjuda henne på lunch och vad jag aldrig visste då var att jag idag arbetar som Paulas politiska sekreterare. Ett uppdrag som alla gånger känns vara bland det viktigaste då det – äntligen – får utrymmet att dels identifiera problematik men även känna till den! Inte minst, bara det att kunna kalla en spade för att vara en spade, utan att linda in något, ljuga för sig själv eller vilseleda någon om baksidorna av decenniers koncentrerade utanförskap samt “mångkultur” till egna områden.

Respekten för Paula b.la. har för var dag ökat i takt med att få se, uppleva -och arbeta för samma engagemang, identifiering samt närvaro från första dagen jag började arbeta för henne som det jag såg på valdagen. Jag var visserligen ledig på Valborgsmässoafton, som jag firade med Jeanette, Liam och Chantall  på hemma plan i Akalla för 2 dagar sedan. Men arbetet präglade ändå denna kväll starkt nere i byn, där människor från Hjulsta, Akalla, Husby och Tensta årligen samlas. Uppmuntrande hälsningar, tackande, fotografier tillsammans med visade uppskattningar – öppet som viskandes – utgjorde åter samma kvitto på det ironiska i att självutnämnt ta på sig rollen som -och ta för givet vara språkrör för områden och människor… Jämförelsevis med förra året då jag fortfarande representerade C, reagerade ingen. Inga hälsningar skreks eller ropades ut över huvuden på människor för att nå fram eller uttalades tillsammans med en förbipasserande uppskattad “ryggdunkning” till vare sig Federley, Lööf eller – kanske allra minst – Linderholm. Det skedde endast på C-lubben för intern beundran. I Akallaby hälsades det till -och mindes, inte minst, Paula – men även till Partiledaren Jimmie Åkesson, Linus B, Richard J och Mattias K. Anser man detta vara “märkligt” så är man kvar i en röd bubbla av förlegad S monopol.

Kanske ska man omvärdera sin egen definition och den faktiska på vad som är vad, vart människor kommer ifrån och hur såväl dess som vår omvärld ser på saker. Vad är mer självklart och naturligt gällande familj, tradition, nation, stolthet och rötter än vad det är fult, stötande och “hatiskt” utanför Sveriges gränser, men framförallt oerhört smala åsiktskorridor? Många vet knappt ens vilka, exempelvis, C eller dess profiler är! Så min fråga är snarare, mer sorglig än sarkastisk, vad egentligen C och Christina Linderholm “gör för”, vet om eller har för närvaro i segregerade områdens problematik samt dess orsaker?  Då menar jag utöver engagemanget i nya uppstartade interna “arbetsgrupper” och endast på papper? Samt, mer “obekväma” fastän fullt korrekta problembeskrivningar även framför kameran? Likt Paula, b.la – Det är trots allt det som betyder engagemang, att endast säga saker framför kameran som är bekväma och vad andra vill höra är i mina ögon trots allt raka motsatsen till att bry sig. Då kan man omöjligen heller inte arbeta för att dessa medborgare får ett tryggare, demokratisk och öppnare område att leva i.

Område som närmar sig delaktighet, snarare än bygger upp parallella samhällen, till det övriga Svenska samhället där svenska lagar, regler och inte minst värderingar också ska råda!
Exempelvis, skydda såväl barn från att bli gifta, omskurna eller bo med en man som hon giftes bort till i hemlandet, såväl som tjejer och kvinnor från att leva under hedersförtryck. Slå ner på en radikalisering som hindrar folk från att rösta och står för en rak motsats till demokrati snarare än skydda denna under “religionsfrihet”. Precis lika mycket som att slå ner på en öppen och levande rasism av att inte få gifta sig med vem man själv vill! Exempelvis, en svensk man eller kvinna på grund av ingen annan orsak än för att hon/ han är svenskfödd – i Sverige… !

Vem det är som bryr sig mest, gör mest, vill mest -och vet mest är för mig och många fler solklar! Hur kan någon lita på någon som hela tiden stryker medhårs, inte vågar lyfta “obekväma sanningar”, inte vågar kalla en spade för att vara en spade, inte vågar ställa krav, inte vågar kritisera invandrare och omvärldens mer odemokratiska värderingar samt inte vågar tala om typ – i vårt land gäller dessa värderingar, dessa lagar och dessa regler! Detta, för att alla skall trivas och för “allas lika värde”…

Det mest ironiska är att mycket är rena självklarheter för väldigt många i en omvänd ordning gentemot den egna nationen och dess medborgare samt samhälle. Men kan “oacceptabla” värderingar, synsätt & strukturer som befästs -och levts med sedan barnsben snarare lätt bli till accepterade, indirekt skyddade, blundande för eller omdöpta till vara något annat – på grund av hudfärger – så vinns inte direkt respekt i en ny nation för vare sig nationen, dess medborgare -och/ eller samhället, helt tvärtom.

Den vanns däremot gentemot b.la. Paula och SD som – även i områdena, direkt till medborgarna – exempelvis vägrar acceptera, döpa om -och/ eller indirekt skyddar dessa – oavsett hudfärg – i verkligheten och inte endast med vackra ord, interna mötesprotokoll samt vad som står “på pappret”!

Dela & Diskutera: