Då var det dags, årets första men troligen långt ifrån sista skandalrubriker haglar åter över fotbollen, där klubben får stå till svars och be om ursäkt. I samma debatt råder dock direkt raka motsatsen när det kommer till att utöva våldsamheter, hota samt spränga människor i luften är det lika direkt förbjudet att ens tänka tanken att religiösa samfund skall gå ut och ta avstånd, än mindre skriva ett brev där de ber hela landet om ursäkt. Vilket uppenbarligen IFK Göteborg kände sig manade till att göra igår.

Precis som i denna varenda säsongs återkommande debatt som i den kring radikalisering så huggs det på allt riskerar att inte hugga tillbaka så mycket. Det finns inga proportioner, och känns många gånger som att fotbollen i Sverige får bära alla andra samhällsproblem också, men som långt ifrån vågas vare sig kritiseras eller placera ansvaret där det hör hemma. Jag vet inte varför ”rasandet” för knallskott på en svensk arena annars spränger alla proportioner. Ingenting av detta är vare sig nytt eller förvånande, inte heller att spelare som byter lag – inte minst mellan topplagen samt derbylagen – inte är speciellt omtyckta eller välkomnas med rosor. Samma tid förra året skrev jag en debattartikel på precis samma tema – svensk fotboll är inte den Bullerby som vi gärna vill att den ska vara. Inte heller samhället i stort eller religiösa fundamentalister. Vi behandlar fotbollslagen som om de vore dagisfröknar för alla som besöker arenan och direkt ställer dessa till svars för om någon beter sig illa.

Det egna, individuella ansvaret för sina egna handlingar verkar –och har under alla mina år snarare resulterat i ett utnyttjande och en tidig vetskap i livet om att jag själv inte behöver stå till svars – ursäkter och syndabockar finns snabbt åt mig innan jag ens hinner tänka ut en själv.
Ingen säger att inkastade av knallskott mot planen i allmänhet eller emot spelare samt domare i synnerhet är acceptabelt eller ok – någonstans! Verkligen inte. Men återigen – är det IFK Göteborgs fel? Jag frågade Gudrun Schyman som mer eller mindre ansåg detta för också precis ett år sedan – på grund av ett knallskott – om Vänstern eller Fi någonsin, någon gång ens behövt stå till svars för vad individer ur AFA väljer att göra när de slår sönder hela stan? Trots att Fi inte minst anser det vara ”rasism” att å andra sidan förvänta sig religiösa företrädare ta avstånd från vad tros följare gör. Med andra ord – det finns en god ondska och en ond, beroende på vem som bär denna.

Den skuldbördan och ansvaret för vad alla individer väljer att göra verkar endast gälla fotbollen och SD. Samtidigt är begreppen och kunskapen kring huliganism, fotboll och supportar lika stor som okunskapen kring vad som är ”rasism”. Fotboll är –och har alltid varit högljutt, sånger, hoppande, sjungande och rent av skrikande. Nerven som hela den svenska fotbollen lever på –och av är också den nerv av just rivalitetskänsla. Vore det inte för supportar skulle svensk fotboll aldrig vara vad den är idag, rent idrottsmässigt är det en av de tråkigaste ligor i Europa att titta på. Men har supportar i internationell världsklass. Men det är supportar! Proportionerna av att någon kastar in ett knallskott och avbryter en match går inte att försvara lika lite som det går att skuldbelägga vare sig IFK eller fotbollen. Hela den skulden ligger endast hos den personen som kastade knallskottet.

Att det inte är ok är solklart – att det får sådana proportioner som det fått i media och på forum, tveksamt. Jag ställer detta i en direkt relation till den tystnad då av många skribenter och debattörer som idag skriker högt krävande att detta ”måste få ett stopp”, då när en oskyldig DIF supporter faktiskt slogs ihjäl! Proportionerna av ett inkastat knallskott får möjligen om inte än mer, åtminstone lika stora proportioner och ”skandal-artiklar” som när en helt oskyldig supporter mördas av en huligan. Har vi ens lärt oss skillnaderna? Det behöver långt ifrån vara en ”huligan” som hoppar i tunnelbanan, bränner en bengal eller slänger in knallskott – sannolikheten är trots allt, i verkligheten, raka motsatsen.
Är det ett accepterat beteende? Att hoppa i en tunnelbana eller bränna bengaliska eldar är vad supportar gör – att slänga in knallskott mot personer är illa. Men det är inte i närheten av vad det är att slå ihjäl en oskyldig människa på väg till match.

Vad var det egentligen som skedde? En hyllad och älskad fotbollsspelare kom tillbaka till sitt gamla lag, att han inte skulle hälsas på med rosor, vilket alla visste om. Rätt som fel! Någon slängde in ett knallskott emot spelaren, som – med all rätt – blev förbannad och slängde hörnflaggan mot publiken.
Som spelare i ett publikt topplag som IFK kan man ändå tycka att han borde känt till känslorna emot honom och varit större än att vilja slänga saker tillbaka. Man kan välja att lägga fokus på att slå ner på glåpord och knallskott, än att faktiskt sätta på järnhandskarna mot det faktiska och dödligt skadliga våldet? Allt för ofta läggs fokus och skandalrubriker på knallskott, fula ramsor som innehåller svordomar eller könsord samt hoppande och sjungande supportar. Samtidigt tas en större häsnsyn till att en mördare som slår ihjäl en oskyldig supporter bakifrån inte kan sitta så länge i fängelse, för att han då riskerar förlora sitt arbete… Någonstans i Stockholm sitter fyra små barn och en änka och dagligen både kämpar sig fram i tillvaron, chocken kanske har släppt något men mördaren såg till – oavsett uppsåt – att en ensam kvinna nu får böra bördan av att förklara för dessa fyra små barn varför pappa aldrig kom hem ifrån en fotbollsmatch.

Vore alla de som nu skriker ut sina krav om att supportrars tilltag måste stoppas och lägger ansvaret på klubbarna för detta verkligen fotbollsälskare så skulle de skrika ännu högre om varför ett sådant skämt till ”straff” ges någon som mördat oskyldig supporter i fotbollens namn. Ingen har drivit den debatten, ifrågasatt hur det ens kan komma sig att man – återigen – när det handlar om mord i fotbollens namn talar om ”naturliga dödsfall”! Även fast skillnaderna är obeskrivliga på Tonys fall och DIF supporterna, så Tony var en aktiv huligan och själv valde våldet – med andra ord, väl kände till vilka risker som fanns. Risken för att slås ihjäl på väg till en match som supporter är lika obefintlig som den är för en spelare att få ett knallskott kastat emot sig – fastän det sistnämnda skett betydligt oftare under många år.

Att slå ner på just våldsamheter inom fotbollen verkar vara oerhört populärt, debatten och problematiken är densamma som under alla år, där fotbollssverige med fotbollsförbundet som ledare och ”etablerade” politiker alldeles för rädda och okunniga för att ens våga ge sig på den riktiga problematiken. Ungefär som resterande samhället är när det gäller att slå ner på –och emot religiösa våldsyttringar. Problematiken är växande i båda frågor, frågorna är desamma under alla år – endast rösterna byts ut. Den kanske mest märkliga var Gudrun Schyman som fokuserar debatten till att handla om genus-frågor och korvätande på damfotboll. Vad ska klubbarna göra?

Precis som inom Fi, AFA och i stort sett alla läger finns individer som ofta, sällan, ibland eller som inte kan hantera alkoholen väljer att agera våldsamt. Klubbarna har inte något fostrande ansvar för alla människor som säger sig heja på laget. Däremot är det helt klart upp till rättsväsendet att se till att ansvaret för handlingarna både känns och ges. Klubben på sin höjd kan se till att personen aldrig mer är välkommen in till någon arena. Dock en rättfärdigad kritik mot de att inte vika sig för.

Det slängdes in knallskott mot en spelare som blev mer förbannad än vad han blev skadad eller sårad, det var ingen som hoppade in på planen och slog ihjäl spelaren eller domaren. Medier och debattörer skriver att domaren ”chockades allvarligt” av ett knallskott, chocken bestod givetvis av en fullt förståelig rädsla av att det ska ske igen och möjligen en mer obehagskänsla än en allvarlig chock.
Presskonferensen kunde trots allt genomföras, alla kunde samlat prata om matchen skulle fortsätta samt fattade gemensamma beslut om att bryta den.
Om ett knallskott ger en sådan ”allvarlig chock”, vad för typ av chock ger då DIF supporterns familj?

Nu kan man givetvis vinkla detta, gå helt på den moralpanik som så länge har präglat fotbollens supportar, och säga att det är hatiskt. Genom att bryta ner detta till ABC, ha en kunskap om vad som är vad och se vilka andra händelser som utspelar sig både med fara för människors liv samt som lämnat små barn och en änka så förefaller ändå detta knallskott som, ett knallskott. Är det acceptabelt, lämpligt eller lagligt? Absolut inte! Men utan att snacka så mycket mer om detta – grip, lagför och porta från all fotboll! Precis på samma sätt som man skulle gripit, fängslat -och portat den oskyldige DIF supporterns mördare – for life! Han skulle snarare vara glad om han fick något arbete innanför murarna. Men så är inte fallet, han är ute för länge sedan – båda gärningsmännen kommer se fotboll på plats igen. Vem av dessa två är minst välkommen?

Det finns trots allt grader i såväl helvetet som – även – inom den svenska fotbollsproblematiken. Knallskott är inte detsamma som mord, det förtjänar än mindre lika proportionerliga fördömanden som en mördares ynka år (!) för att ha slagit ihjäl en människa. Hänsynstagandet till dennes arbete kanske jag inte ens behöver jämföra med hänsynstagandet till mannens änka och fyra barn…? Men trots det uppenbara hugger vi direkt på allt som knappt kan hugga tillbaka – exempelvis sånger och knallskott.
Detta fall som avbröt matchen är precis lika beklagligt som för ett år sedan, när fotbollen dog – rubriker sågs överallt, på grund av att AIK supportar sjöng en ramsa – ”låt han dö” – för att en Hammarbyspelare låg skadad. Detta innan de visste om hur skadad han var och en ramsa som har sjungits på i stort sett samtliga derbyn sedan de började spelas. Rättfärdigar det något? Nej!
Är det galet olämpligt, fel och omoraliskt – absolut! Är det fotbollens största problem? Utgör det ens ett problem som dels kommer att gå att förändra, dels – egentligen – gör den skada som moralpaniken snarare vill få den utgöra? Absolut inte! Det är inte heller olagligt sjunga det, hur olämpligt det än är.

Så, frågan är när vågar vi angripa de riktiga problemen även inom fotbollssverige, som verkligen utgör ”skandaler” och hot mot idrotten? Exempelvis matchfixning, hot och våld som verkligen skadar och påverkar klubbarnas styrning och beslut samt det faktiska våldet där fruar blir till änkor och barn förlorar sin far – Mer än vad den problematik som gör folk mer förbannade, avbryter matcher pga av rök och huruvida man ”bör” äta sina korvar på herr eller damfotboll?

Återigen, nej – det som skedde Sana och på Ullevi är inte ok eller acceptabelt någonstans.
Ge korrekta konsekvenser från klubbens sida och utdela personligt ansvar från rättsväsendets, om detta är brott som går att lagföra – utan några ursäkter! Punkt! Mer eller allvarligare än så var det inte, ingen kom till skada, avled eller verkade ens ha ”chockats allvarligt”. Ett knallskott kastades in mot planen, igen som det har gjorts vartenda år. Men, det finns grader i helvetet och betydligt värre saker inom fotbollssverige som utgör ett större hot mot idrotten men som inte ens är i närheten av att få dessa proportioner av fördömanden. Inte heller denna händelse vare sig riskerar eller kommer att leda till att ”fotbollen dör” – i Sverige eller någon annanstans.

Dock är det ett faktum att där råden en allt för omfattande existens, liksom i den Svenska skolan, av att det som är olagligt i samhället inte nödvändigtvis behöver vara det inom fotbollens värld. Då talar jag främst om de uteblivna konsekvenserna – vilket i sig har lett till att både fler unga drar sig till destruktiva miljöer samt fler inte tvekar. En annan debatt, som ändå går in i denna är de dubbla måttstockar vi använder oss av i samhällsdebatten.  Planrusningar och knallskott har länge klassats som ”huliganism” och precis som denna gång fött rubriker där ”fotbollen just dog”. Igår, under samma match, rusade en Frölunda spelare in på planen men döms inte ut som någon ”huligan” – endast av den orsaken. Istället små gullas det lite med honom och en förståelse föddes av att de slagit vad – inom laget och sponsorerna…(!) Borde inte dessa samtliga i synnerhet veta bättre? Hade mannen som kastade knallskott varit den som sprang in på planen – även om han också slagit vad med sina vänner – hade huligan varningarna också haglat.

Detta sätter dels fingret på den allmänna synen om vem som endast kan vara en huligan – trots att det år efter år försökt lyftas det vara allt från advokater till andra ”etablerade” i samhället och allra minst arbetslösa förortsungdomar i utanförskap. Men likt många andra debatter så görs en rätt stor skillnad för vad som är vad – helt beroende på vår egen uppfattning om vad som är vad, och inte minst baserat på vem som gör vad! Men om rätt ska vara rätt – Frölunda spelaren skall omedelbart stängas av, ta konsekvenserna för överträdelse och misskött sig precis lika mycket som knallskottsmannen, till viss del även Sana som slängde hörnflaggan mot publiken – oavsett vad man anser själv är det handlingar av våldsamt tilltag på en fotbollsarena – men ändå finns där tydligen skillnad på våld och våld.

Precis på samma sätt som där finns skillnader på skeva värderingar – och människosyner generellt i samhället, beroende på vem, vad och hur!

 

Dela & Diskutera:

– “Massvis med gånger har jag varit på fest med killar som våldtagit. Har aldrig blivit misstänkt för sexuella övergrepp för det”…

Grön Ungdoms språkrör twittrade ut detta endast för någon vecka sedan i ett desperat försök att försvara ageranden och konstateranden som direkt går emot demokratiska värderingar och kanske framförallt – allt vad Mp säger sig stå för. Jämställdhet, demokrati, ”allas lika värde” men som snarare är allas lika värderingar? Men inte minst, ”feminismen”.
Nu verkar det inte endast vara Mp toppens grodor och värderingar som skevar till det gentemot den egna ideologin, utan hela vägen ner till ungdomsförbundet verkar det vara splittrat hur man måste förhålla sig i olika frågor när allting analyseras och relativiseras ner i atomer, för att sedan kallas för ”feminism”. Hon likställer även våldtäkt med sexuella övergrepp… är okunskapen verkligen så skrämmande total, i synnerhet för landets främsta “feminister”, som det visats prov på den senaste tiden?  Ett sexuellt övergrepp är absolut inte att förringa vara oacceptabelt och vidrigt, fastän det kan räcka med ord som upplevs obehagliga. Behöver jag ens förklara den totala vidrigheten i vad en våldtäkt är? Genom att likställa dessa två ser det feministiska språkröret för Grön ungdom alltså inte våldtäkter vara mer än obehagliga ord? Jag vet inte annars hur jag skall tolka det – det andra alternativet, av tre, är okunskap hos en uttalad stark “feminist”. Det tredje är att vad som är vad inte baseras på handlingen i sig, utan vad den blir i de egna ögonen – beroende på vem det är som utför den och vilken hudfärg denne har?

Hanna Lidström tweetI mina ögon vore det direkt lika olämpligt för en ”feminist” att festa med våldtäktsmän? Men det kanske bara är jag som tycker detta, då jag aldrig riktigt har greppat vad feminismen är – om det så är att hata alla män, vara för könsneutralitet eller att män och kvinnor ska ha, exempelvis, lika löner? Det kan givetvis vara så att jag – och de flesta – vid olika tillfällen har vistats på samma fest, cirkus eller annan tillställning med någon/ några som är våldtäktsmän – utan att veta om det!  Frågan är dock vad som skulle sket, där och då likväl som efteråt, om jag – likt de flesta – skulle fått reda på det? Skulle jag festat kvar, med de?… knappast!
Jag kan dock svara på frågan vad som har hänt de tillfällen jag fick reda på det. Som jag även beskriver i Blodsbröder så uppstod detta första gången under unga år – vilket slutade med anmälning och händelser som jag vare sig är stolt över idag samt aktivt arbetat emot de senaste 17 åren. Vid det andra tillfället hade jag arbetat med många år tillsammans med en kollega som blev nära vän med mina redan befintliga dåvarande nära vänner. Det visade sig att denne man inte bara anmäldes för våldtäkt, utan även fysiskt som psykiskt misshandlade – å det grövsta kontrollerade mamman till sina egna barn.

När jag lärde känna mamman, som han själv presenterade för att han under en period av att försöka charma tillbaka henne ville att jag skulle hjälpa henne med att starta en förening för just utsatta kvinnor… (!?) Jag sade till henne redan från början att jag inte gillade hennes man, då han genom åren redan genomskådats med notoriska lögner och världsrekord i otrohetsaffärer, samtidigt som mamman gick hemma med deras nyfödde dotter – den förste försummade han lika mycket. Samtidigt kom då också agerandet bakom stängda dörrar fram. Det var sista dagen jag ens hälsade på svinet! Jag drog henne första gången till polisstationen i ett första steg till frigörelse. Lögnerna om alla ”maffior” han hade startat som endast verkade existera för att hon inte skulle ta ett steg utan honom genomskådades snabbt. Människor han läst om i media, men sade sig vara ”ledare” för var en del de facto både mina och min brors tidigare vänner samt bekanta – vilket då också lätt kunde verifieras, genomskådas –och plötsligt insåg hon att ilskan snarare riktades emot honom av de han indirekt hotat henne med. För ingen gillar vare sig en sexbrottsling, pedofil, barn –och/ eller kvinnomisshandlare. Det finns b.la. en orsak till varför sexbrottslingar får sitta enskilt isolerade från resterande brottslingar runt om på landets fängelser.

Om föraktet mot dessa är så starkt, och ursäkta så obefintliga hos en icke-feminist så trodde i alla fall jag att det skulle vara rent och skärt hat hos de som verkligen ser sig vara feminismens förespråkare – Fi och inte minst Miljöpartister. Men jag undrar vad Grön Ungdoms språkrör gjorde och hur han agerade efter att ha fått reda på att hon ”massvis med gånger” festat med våldtäktsmän…? Fick hon reda på det där och då, lämnade hon då fetsen eller stannade kvar och fortsatte? Det är trots allt en avgörande viktig fråga för ställningstagandet och värderingarna som även existerar bakom släckta kameror… Så vare sig språkröret lämnade eller glatt festade vidare så borde det alla gånger finnas ”massvis” med lika många anmälningar – från henne? Hon har uppenbarligen kännedom om ”massvis” med festande våldtäktsmän, om så via erkännande inför henne eller via annan väg.

Språkrörets desperata, direkt vidriga, ursäkt till försvar för hennes partitopp är lika talande som hela Miljöpartiets brist på bli granskade. Även språkrörets tweet av att massvis med gånger festat med våldtäktsmän är precis lika illa som det är att inte vilja ta kvinnor i hand. Våldtäktsmännens offer- alla de ”massvis” med kvinnorna som våldtagits och mot sin vilja sexuellt förgrips på utav ”massvis” av våldtäktsmän ägnas inte en tanke åt. Deras, skador, sår, öden och minnen som sträcker sig långt mer än en sekunds twittrande i desperation av en feministisk politiker verkar inte kunna ses överhuvudtaget. Den viktigaste poängen i tweeten handlade inte ens om de kvinnorna – utan mer om våldtäktsmännen och uteslutande om sig själv. Där hon betonat att hon inte har kallats för sexförbrytare för att hon festat tillsammans med de… Där har hon fel – i mina ögon är hon från och med den jämförelsen en Miljöpartistisk ”feminist” som inte ovillkorligen tar avstånd från våldtäkter – endast när det passar den egna agendan!

Oavsett om det vore så, att ens lyfta upp våldtäktsmän som ett exempel i en försvarande mening åt något håll är inte bara direkt olämpligt – det är vidrigt! Det verkar vara få inom det partiet som faktiskt står för vad de säger sig göra, jag själv skulle aldrig lyfta ett exempel med ens ha vistats i samma rum som EN våldtäktsman utan att lämna det mötet onoterat – för dennes del.
Men Mp ser sig kunna försvara direkt odemokratiska värderingar med olika odemokratiska värderingar – vilket är något jag starkt känner igen. I Sverige bekämpar vi rasism med rasism – där de som endast säger rätta saker verkar se sig själva ha –och får fri lejd till att kunna säga, bete sig samt agera precis enligt de värderingar de säger sig vara emot.

Mp har självutnämnt tagit på sig rollen av att vara kvinnans beskyddare och talespersonen för jämställdhet. Allt som har med feminism samt jämställd att göra verkar det som måste filtreras genom de för att godkännas eller inte. Tidigt under 90-talet när NFG bildades (Non-Fighting Generation) så anklagades de ofta – även under min tid i organisationen – för att ”vända ut och in på jackorna” och se det egna våldet som rättfärdigat. Visst förekom det, att säga något annat är att direkt ljuga om man säger sig vara ”emot våld”. På precis samma sätt verkar många ur Mp likt språkröret för Ungdomsförbundet se det vara fullt legitimt och rättfärdigat att själva helt tvärtemot allt de säger sig stå för och trampa på kvinnor! Endast några exempel som vi – har sett – den senaste veckan är ”patriarkala” strukturer och synsätt, ovetskap om vad som är kränkande mot kvinnor, se de mest uppmärksammade terrordåden i modern tid som ”olyckor” samt rent av använda våldtäkter som exempel för att skydda sig själva och skuldbelägga alla som säger tvärtom… (?) Vilket rent naturligt de själva borde gå i täten för med sin uttalade ideologi.

Men så är också problemet med den ”etablerade” politiken i allmänhet och den liberala könsneutrala vänstern i synnerhet. Krokben sätts på sig själva i ett inlindande av att vara emot någonting samtidigt som man är för samma sak – oftast beroende på hudfärg av den/ de som gör, säger eller är. Exempelvis, dels stå upp för kvinnors rättigheter och jämställdhet men vara helt knäpptysta om den omfattande hedersproblematik –och förtryck som parallellt med radikaliseringen tillåtits få växa sig stort i Sverige. Under religionsfriheten har människor som flytt från fundamentalistiska krafter i hemländerna stött på en än värre och öppnare fundamentalism här!

Även om det endast var ett exempel så var det ett värsta vidriga tänkbara exempel som ett ”feministiskt” språkrör, i synnerhet kunde välja. Det räcker med att endast tänka på en av dessa massor av kvinnor som utsatts av någon av de som språkröret festat med. Känner sig kvinnan backad av språkrörets starka feministiska ställningstagande, eller direkt förolämpad? Möjligen kan det vara så att det – för språkröret – är identitetslösa kvinnor som exemplet handlar om, och för att hon inte vet vilka offren är så är våldtäktsmännen inte heller lika stora svin. Speciellt med tanke på att många våldtagna kvinnor genomlider en helvetesprocess för att få våldtäktsmannen fälld som är mer förenlig med mer ifrågasättande, skuld och skam än våldtäktsmannen själv… I synnerhet om det också är en våldtäktsman som är icke-svensk så blir det genast mer ”känsligt” att slå ner på hårt och gå hårt åt – såväl inom samhället generellt, media och ”etablerade politiker” inte minst. Vilket både Köln, We are Sthlm och ”massvis” med år i ett segregerat område givit sina kvitton på.

Vilket direkt får mig att undra, dessa ”massvis” med våldtäktsmän som språkröret för Grön Ungdom stolt verkar lyfta som exempel över att ha festat med ”massvis” med gånger, ser hon, Grön Ungdom och Mp de som våldtäktsmän eller offer – skillnaden är trots allt ändå stor, helt baserat på hudfärgen de bär och landet de kommer från. Vilket gör att sexuella trakasserier, våldtäkter – sexualbrott – samt våld mot kvinnor inte per definition är vidrigt, förkastligt och något att ta avstånd ifrån samt slå ner på. Utan vad som är vad –och hur vidrigt det är utgörs baserat på våldtäktsmannens hudfärg och bakgrund.

Det ofta både brukade –och fortfarande brukar se ut så i vissa områden utanför tullarna. I det andra exemplet representerade han till och med en myndighet – men då många kände honom, så var hans sexuella brott samt våld mot kvinnor inte lika vidrigt… För att inte nämna, rädslan för att kallas vara ”rasist” om man tar ställning emot detsamma! Men vad är då viktigast för en själv och vem är det då som ser hudfärger före – precis – allt annat? Till och med den egna s.k. ideologin!

Jag förväntar mig att se massvis med polisanmälningar om våldtäkt – precis lika många som alla ”massvis med gånger” språkröret festat med våldtäktsmän med samt verkar känna och lyfta som exempel för att skydda andra värderingar som också går emot den egna politiken.
Agerar vare sig språkröret – med den egna vetskapen samt kännedomen av att festa – och umgås med våldtäktsmän (fria som dömda) och Grön Ungdom samt Mp med vetskapen om att ytterligare en representant för deras jämställda feministiska politik faktiskt gör det, så är de inte endast lika vidriga som våldtäktsmännen själva! Utan något av den största förolämpningen snarare än ”systrar” för deras offer.

Det fanns de som genast ville försvara detta och ville skydda den egna politiken, före den stora förolämpningen av alla dessa våldtäktsmäns offer – ironiskt nog främst de från vänster som kallar sig vara feminister också. För de handlar det om politik, låt mig ta ett exempel som handlar om mitt eget liv, familj och blod snarare än politik och blint skyddande av den egna åsikten till varje pris… Jag är emot våld, min egen brors död kan jag inte lasta på någon eller något annat än honom själv – han var inte oskyldig utan valde våldet själv! Det egna ansvaret i både ord, handling som agerande har ändå lite med saken att göra – även bland vänsterorienterade personer… Som en parentes så lärde jag faktiskt känna språkröret ytligt under ca 6 månader och arbetade i samma politiska stab som henne i Haninge kommun. Då var jag aktiv i C, som i Haninge kommunen sitter i koalition med S och MP. Förväntan av att jag då inte ska kritisera existerar möjligen, men redan under den tiden ifrågasatte jag deras taktik av att av principskäl avslå förslag från SD – även om förslagen så var gynnande för kommunen och dess invånare… SD skulle “aldrig få legitimeras” hette det, vilket bekräftade min syn på den “demokratiska ådran” inom vänstern, som till varje pris skulle sitta kvar vid makten trots ett enormt internt missnöje bland “koalitionen” av att S ordföranden styrde med järnhand, ett Mp i kaos även där -och ett växande utbrett missnöje mot hela koalitionen.

Det hade dock inte spelat någon roll om vi så blivit bästa vänner – Att skydda, vara tyst om samt mörka sexuella trakasserier, våldtäkter, kvinnoförtryck m.m. är något “etablerade” politiker kan ägna sig åt, samt klassa dessa utifrån vem som gör vad. Koalitionen i Haninge tillsammans med C i Sthlm fick trots allt reda på händelserna under We Are Sthlm redan dagen efter. Men då vare sig twittrades eller fördömdes något – däremot, långt senare, när händelserna väl uppmärksammades medialt så försvarades de (!) snarare, enbart för att gärningsmännen inte var av svensk bakgrund… möjligen kan en del av svaret även i detta motsägelsefulla fall ligga i samma mentaliteten?

Hade jag framstått som trovärdig i om jag sagt något annat, försökt försvara hans agerande eller säga att hans våld var oskyldigt – resten var -och fortfarande är avskyvärt…?
Jag hade nog setts på med samma ögon, som jag ser på alla som desperat vill ursäkta eller försvara detta, inte minst för den egna stoltheten av att “inte ha fel” eller “ge någon annan rätt” till varje pris – även om den så till med direkt trampar på de som utsatts för massvis av våldtäktsmän…

Dela & Diskutera:

Svenska samhällsdebatten –och klimatet kring vad som är ”extremt” och ”rasism” är, i mina ögon, snudd på världsunikt och löjligt lättkränkt! Många har genom åren som direkt eller indirekt tvingats uppleva rasismens vidrigheter antingen känt sig förolämpade eller skakat på huvudet åt den inte sällan allt för felplacerade, enkelriktade -och lättkränkta definitionen. Det tenderar skrikas ”rasism!!” för minsta meningsskiljaktighet som avviker ifrån den etablerade ”korrekta”.
Det är lika löjligt som om jag per automatik skulle hata allt och alla andra kvinnor för att jag älskar den jag lever med, ser hennes bästa, prioriterar -och bryr mig om henne först och före någon annan. Att endast säga detta – som de allra flesta gör – kan bara det anses vara ”Kvinnohatande”…
Bara det faktum att jag använder heterosexuella män som utgångspunkt i mitt exempel och inte skriver ”hen”, inkluderar kvinnan i det också eller lägger till en mening som inkluderar homosexuella, transsexuella, bisexuella samt alla tänkbara läggningar kan – på fullaste allvar – lätt stämplas vara både ”hatiskt” och ”extremistiskt”…

Även fast få människor de facto – och i verkligheten – älskar allt och alla, ger allt till alla eller ser ”allas lika värden” så är huvudsaken att man säger sig göra det… Yasri Khan och MP har endast den senaste veckan utgjort bästa exempel på detta då de är ”feminister i världen första feministiska regering” som står för allas lika värde – men exempelvis vägrar ta kvinnor i hand, kan inte förstå att kvinnor blir kränkta av det -och kan inte svara på om det rätt eller fel av Saudiarabien att avrätta ateistiska bloggare… De säger sig vara för ”det öppna samhället” men försöker tysta kritik.  Det ”lika värdet” slutar allt för oftast redan när någon bär en avvikande åsikt från den egna . ”Värdet” ligger ofta uteslutande i ett motsägelsefullt stirrande av enbart hudfärger, vilket verkar vara det enda som betyder något…? Samtidigt, anses självklara saker – världen över – till exempel att landets medborgare (Oavsett födelseland, hudfärg, etnicitet eller bakgrund) ska ta del av landets välfärd i första hand vara ”rasistiskt”… Motsägelsen och ironin kanske inte så konstigt ändå i ett politiskt samhällsklimat där ”liberalismen” ses ligga till höger på den politiska spelplanen… Om inget annat säger det kanske hur långt till vänster klimatet ligger?

Likaså kan rena självklarheter i Sverige snabbt bli till att vara något annat, precis som konservativa eller borgerliga åsikter (vilket inte är ”detsamma som rasism”). Dessa är dock helt ok – till och med vackert förståeliga, när de bärs av någon med en annan bakgrund än svensk. Exempelvis känna samt uttrycka stolthet och kärlek till sitt land, sjunga dess nationalsång, hissa dess flagga. Till att inte hålla med om att landet inte bör ha obegränsad invandring med vidöppna okontrollerade gränser samt inte ta in fler människor än vad landets bostadsmarknad, arbetsmarknad och alla marknader samt system klarar av – för att inte säga, integrationen och etableringen…

Jag vet inte hur många invandrare och flyktingar som genom åren – inte minst de senaste – skakat på huvudet och frågat sig hur man egentligen tänker? Liksom svenskfödda, skillnaden är att den svenskfödde knappt vågar yttra sig för att inte dömas ut… Endast gentemot egna förorter och medmänniskorna i dessa råder inte sällan en stark, stolt och öppen kärlek samt stolthet, liksom i övriga världen där folk har sina hem, rötter, vänner, familj och liv. Vet vi – på riktigt – vad rasism är eller skriks det snabbt ut för att snarare tysta meningsmotståndare och saker vi inte gillar i vår vetskap om hur livrädda de flesta blivit för att kallas någonting han eller hon inte ens är, och därmed underminera – rent av vilja tysta – dennes argument, erfarenheter samt åsikter…? Enligt Miljöpartiet verkar det vara en inövad taktik med att både spela rasist kortet samt tysta kritiker i det ”öppna samhället”.

När den s.k. ”integrationspolitiken” är så obefintlig, lättkränkt och kravlös som den är så får det givetvis även negativa konsekvenser för såväl människor som hela samhället! Även något så viktigt och självklart som detta har genom åren varit förbjudet att prata om – vilket vi kan se resultaten av idag. Konsekvenser som är mer negativa än den – inte ”samhällsgenomsyrande positiva mångkulturen” – utan den i decennier koncentrerade segregationen av människor som helt eller delvis står utanför samhället! Parallella samhällen, utbredd hedersproblematik, rasism och radikalisering som ligger i topp i världen som världens första feministiska regering svarar med jourtelefoner, bostäder och arbeten för de som dessutom väljer att strida emot jämställdhet, öppna samhällen och demokrati.

Med samma inställning, politik, uppfattningar samt mentalitet år efter år – tillsammans med en växande lättkränkthet, fortsatt dövt öra till varningssignaler samt en handlingsförlamad feghet växer sig givetvis även den problematiken större än att endast rymmas, existera samt upplevas inom koncentrerade områdesgränser. Som myndigheter i allmänhet, utryckningstjänster i synnerhet drar sig för att åka till såvida de absolut inte måste. Närvaron ”anses provocerande”…  detta accepteras bl.a. med att ”människor kommer från länder med diktatur…” – så är det många gånger – men inte i Sverige! Vi låter istället en hel myndighet kapitulera, och inte vilken som helst utan den som inte får kapitulera i syfte att upprätthålla svenska lagar och motverka parallella samhällen tillsammans med b.la. ökad brottslighet, hederproblematik, radikalisering, rasism, sexuella trakasserier, kvinnofrid men verka för – ökad trygghet…!

Kritiken av religiösa eller kulturella skeva synsätt samt värderingar har helt uteblivit – vilket alla är väl medvetna om som besitter dessa och inte sällan heller utnyttjar samma faktum, likt både Mp´s Kaplan & Yasri Khan – det är bara skrika ”rasist” eller ”islamofob” så blir plötsligt opassande värderingar passande och rent av kan istället skuggan falla på den som ifrågasätter… En taktik man snabbt – även jag – lär sig i tidig ålder! Exempelvis, hedersproblematiken som – Svenska ”feminister” istället ser hotet mot jämställdhet och skeva värderingar ligga i ”mans spridning” och slår ner på att män har testiklar, därav gärna sitter lite bredbentare än kvinnor…

Det är dock lika lite ”rasistiskt” att påtala, uppmärksamma och arbeta emot denna utveckling, synsätt och värderingar som det är ”kvinnohatande” (?!) att ”anse” även mänskligheten har två kön.
Det finns däremot gott om andra – mänskliga – faktorer som går kritisera samt arbeta för en sann jämställd förändring av! Dock kräver det även kritik mot människor med invandrarbakgrund och olika trosuppfattningar. Exempelvis – att tala om, rent av kräva, att man i Sverige även tar kvinnor i hand för att hälsa, pratar svenska som huvudspråk, att svenskar per automatik inte är synonymt med töntar eller horor, att man gifter sig av kärlek och inte etnicitet eller något annat samt – och dessutom – får välja sin partner själv –och/ eller att tjejer också har rätt att klä sig hur de vill samt gå ut ensamma om de så vill, är inte ”rasistiskt” någonstans! Det är bara några få exempel på hur livet ser ut – och bör se ut i hela det Svenska samhället…!

Hur ingen av de ”etablerade” krafter vare sig kunde, eller fortfarande inte kan, se den växande isoleringen av områden som faller allt längre och längre ifrån både de själva och det svenska samhället kan jag bara tolka som total ansvarslöshet eller lika total okunskap. Någon ifrågasatte mig med hur lokalbefolkningen i utanförskapsområden ”har resurserna till att bygga upp ett parallellt samhälle”… Man såg alltså detta utifrån egna referensramar. Från hur företagen på de egna bakgatorna kring Stureplan byggs upp – med banklån, förstudier, analyser, resurser, delmål och mål…

Kombinationen av sådan verklighetsfrånvaro -och uppfattning är tyvärr lika omfattande som den är farlig. Rädslan, okunskapen och uppfattningen kring vad som är vad är tyvärr starkare än det sunda förnuftet. Även om det så handlar om att kritisera eller uppmärksamma segregation, öppen rasism, ojämställdhet, skeva människosyner –och värderingar. Att det tagit så lång tid för Mehmet Kaplan eller Yasri Khan – för att endast ta två kända exempel – att bli ifrågasatta kring umgängen, skeva och odemokratiska synsätt och värderingar är endast ett av alla kvitton. Inofficiellt ansåg man uppenbarligen att detta var ok inom ”Sveriges feministiska regering”, så länge det inte kom fram. Skulle det mot förmodan kritiseras så kände de uppenbarligen till –och lutade sig emot det ”goda” från onda som skiljer sig baserat på budbärarens hudfärg.

När modet väl fylls och kritiken hörs, liksom när Säpo griper en misstänkt terrorist skriks det – enligt planen – genast ”Islamofobi”… Många ”etablerade politiker” som tagit på sig rollen av att vara medborgares röster och representanter förlamas då genast och blir mest rädda av alla – för att kritisera icke demokratiska värderingar..! Istället hyllas han av vår feministiske Statsminister…!
Rent ironiskt och komiskt, så vore det lika dumt att leta efter jihadister i muslimska kretsar, liksom det vore dumt att ifrågasätta samröre med desamma av Svenska statsråd eller ett regeringspartis toppnamns skeva kvinnosyn? Oavsett hudfärg, etnicitet, religion eller bakgrund!

Rent förnuftigt så är det – milt uttryckt – jävligt förståeligt, direkt rekommenderat och korrekt!
En av de som Säpo grep tidigare, som också snabbt försvarades av s.k. ”antirasister med allas lika värde” i fokus haglade etiketter över Säpo vara ”Islamofober”, befinner sig trots allt i Syrien och strider för IS idag.  ”Varför”, har jag ofta frågat det vara så här? ”Slaveriet!!” har jag b.la. hört skulle vara en grundläggande ursäkt för ett ”historiskt vitt förtryck” – som inte har ett dugg med dagens människor eller problem att göra. Tar man då också hänsyn till att slaveriet de facto initierades i Mellanöstern redan år 650 och pågick ända fram till 1960…? I skrivande stund hålls – ex. som vi vet – hundratals Afrikanska skol-flickor (!) som slavar samt tusentals Yazidier, Kristna, Kurder samt andra oliktroende av just jihadister och islamister. Varför skriker, exempelvis och b.la., inte Mp för att slå ner på dagens slaveri –och frita dess offer, istället för att säga sig vara ”antirasister” för jämställdhet och ”allas like värde”, men accepterar motsatsen även inom det egna partiet – mot bakgrund av ett slaveri för hundratals år sedan…? Även i Nordafrika pågår slaveriet i skrivande stund…!

Enligt samma retorik och mentalitet är SD´s ”icke demokratiska rötter” tydligen talande för vad partiet ”är” idag. Inte förvånande då den ideologin av icke demokratiska värderingar är de enda som vågar ses vara problematiskt och icke demokratiska. Dock har den aldrig heller förnekats av SD, Centerpartiets rötter – däremot – som är Sveriges mest öppet nazistiska och anhängare av såväl Hitler Förintelsen – byter istället namn, stoppar huvudet i sanden -och håller tyst i en förhoppning om att inget ska prata och alla ska ”glömma”! SD behåller trots allt sitt namn och lika aktivt som öppet både går ifrån samt tar avstånd ifrån en historik man vare sig är stolt eller – framförallt – inte står för idag.

I – och gentemot allt och alla andra sammanhang anses det snarare vara starkt, insiktsfullt och trovärdigt att inse sin mörka historia – göra om och göra rätt… Jag själv, likt tusentals med mig i alla möjliga partier, organisationer eller föreningar kommer också från en fläckig bakgrund jag inte är stolt över eller står för idag – dock har jag arbetat mer aktivt emot den problematiken idag än vad jag har bidragit till den tidigare. Långt ifrån alla gör det, men ditåt hörs ytterst sällan kritiken! Inte endast C – utan även S och V. För att inte nämna Mp… och citera Gulan Avci (L);
”Miljöpartiet har i sin iver att främja mångfald lockat till sig människor som står för antidemokratiska åsikter, ytterligare ett exempel är Yasir Khan, en AKP-apologet, som kommer att väljas in i Miljöpartiets partistyrelse. Det är många som har varnat för Kaplans antidemokratiska åsikter och umgänge. Detta kan omöjligt ha gått Miljöpartiet förbi! Varför utser man människor med den här typen av åsikter som representanter för sitt parti? (…) Det är dags för Miljöpartiet att komma ut ur regeringskansliet och redogöra för sina demokratiska ställningstaganden!”

Bland svenska ”etablerade” politiker har ”integration” alltid ansetts vara synonymt med att ”ha ett arbete”. Argumenten och illusionen är också ett kvitto för omfattande okunskap och slippa ställa krav åt något håll. Integration är, inte minst, mer av ett eget personligt ansvar än vad det är statens. Individen anpassas till samhället – samhället kan inte anpassas till samtliga individer.
Många i min egen släkt i Sverige, som den runt om i Europa, Kanada samt USA har haft arbeten i alla år – till och med drivit egna företag. Många kan dock knappt vare sig språket eller samhället för det utan lever enligt samma synsätt, strukturer och värderingar som i hemlandet – varav en del går emot det svenska samhällets. Ska samhället anpassa sig till dessa, alltså…?

Exempelvis är det otänkbart – i en del fall direkt förbjudet – att vara tillsammans, än mindre gifta sig, med en västerländsk man eller kvinna. Detta av ingen annan orsak än för att de inte delar språket, kulturen eller besitter ”rätt värderingar”… Om fler visste om hur en faktisk syn på västerlänningar i allmänhet – svenskar i synnerhet (i Sverige) är –och våga erkänna sann rasism mer än de egna uppfattningarna kring vad som är ”rasism” så hade kanske samhällsdebatten möjligen sett lite annorlunda ut. Min släkt utgör snarare då en regel än ett undantag!
Likaså utgör Mp själva det öppnaste kvittot på allt detta -och att ett arbete inte är synonymt med att vara integrerad i det svenska samhället. Han säger sig vara uppväxt med att det är väldigt intimt med att hälsa på en kvinna genom ta i hand. Han utgör mot väggen också exemplet på hur kortet spelas ut när detta ifrågasätts och snabbt invant försöks vändas till att handla om makten över sin egen kropp samt att ifrågasättandet går emot ett ”öppet Sverige” med ”mångfald”…

Låt det gå emot i dennes ögon! För faktum kvarstår, utan att någon ska behöva få panik eller känna sig behöva tystas för att ifrågasätta icke demokratiska spelregler;
– I det sekulära Svenska samhället är det så man hälsar – på män, som på kvinnor! Oavsett vad ens religion, kultur, struktur eller egen ideologi säger!

Dela & Diskutera:

Det framhävs, till varje pris konstateras och skriks ut att mångkultur stärker samt utvecklar ett samhälle. Vilket det fullt möjligtvis gör och har gjort i de samhällen där man lyckats att ta det bästa ur alla världar med det egna landets värderingar, kultur, språk, identitet samt lagar och regler som grund. Sverige har aldrig haft den mångkultur som det alltid genom alla år har pekats på både existera samt rättfärdigar vidöppna och okontrollerade gränser. Det mest ironiska av allt är att de som så ofta också skriker allra högst kring Sveriges “mångkultur” väljer själva att inte bo i den. För mångkulturen i Sverige har från dag ett koncentrerats och med åren allt mer isolerats från det svenska samhället, dit samhället snarare har koncentrerat invandrare, flyktingar och låginkomsttagare tillsammans med många av Socialtjänstens brukare. Detta kombinerat med en lika världsunik uppfattning kring vad som är “rasism” och att det skulle vara “rasistiskt” att ställa krav, kritisera, anpassning samt se den Svenska identiteten – sann integration – som grund, i Sverige (!), är bäddat för segregation, utanförskap och parallella samhällen. Precis vad vi har och bara får fler av i landet. Det verkar vara en helt ny vetskap för många att värderingar, synsätt samt kulturella skillnader skiljer sig obeskrivligt i olika delar av världen. Det verkar samtidigt vara en stor gåta för lika många att människor från de delar av världen som står rätt långt ifrån Svenska värderingar, normer och samhällssyner samt både växt upp med, levt med -och är övertygade om ojämförbara strukturella som kulturella skillnaderna inte per automatik blir liberala extremfeminister väl i Sverige.

Med en hand som alltid har tassat mer på tå än alla katter i världen kring het gröt kring -och gentemot att inte vilja “stöta sig” med invandrare -och/ eller flyktingar i en lätt patetisk uppfattning om detta vara “rasism” – oavsett hur mycket de än lever med, agerar, går emot -och står för värderingar som helt går emot det svenska samhällets annars så högt skrikande moral och värderingar, så är det heller inte speciellt konstigt. Det som dock är mer skrämmande och direkt patetiskt är hur det också mer allmänt accepteras vara “rasism”. Jag talar alltså om saker som, exempelvis, kvinnoförtryck, kvinnomisshandel, ren rasism (per dess sanna och verkliga definition), ojämställdhet samt tydliga starka “patriarkala strukturer”. Jag insåg detta tidigt under min uppväxt i ett s.k. “utanförskapsområde”. Men då lärde mig snabbt att också såväl utnyttja som missbruka det. En oftast trakasserande polis kom snart att bli den enda samhällsinstans som fanns representerade i området tillsammans med socialtjänsten.

Alla vackra ord och de allra flesta som förespråkade en mångkultur som dock de själva kunde välja att ta del av -och koppla ifrån när så önskades lyste med sina frånvaro då gentemot detta, som många “extremfeminister” idag lyser med sin frånvaro kring hedersproblematiken. Den koncentrerade, isolerade samt allt segregerade mångkulturens baksidor ville, eller kunde, de inte ens uppfatta. Men dessa var betydligt övervägande fler än den samhällsutvecklande styrka den kan föra med sig – om man integrerar den rätt i samhället. Om man har en “Integrationspolitik” att ens tala om överhuvudtaget, och inte endast en i mina ögon skev feg rädsla samt uppfattning…! Hur vänstern såg samt önskade den var en sak – hur verkligheten slog ut var en helt annan!

“Igår”, under min egen uppväxt stod jag både i livet och i min mentalitet på en helt annan sida av såväl lagen, samhället samt politiken. Den röda hade mer eller mindre gått i ett självklart arv mer än att vara en given egen uppfattning, men tidigt insåg jag också att densamma efter decennier både hade skapat det koncentrerade och segregerade utanförskapet men inte minst, fortsatte i samma spår att utveckla den än mer. Det märkligaste av allt är att i dessa områden – “orten” – är också folket med all rätt som kanske allra stoltast, ser sig som mest självständiga från staten och inte vara en del av -eller beroende av den… Men ändå röstas rött. Vilken dock även nu börjar förändras – den röda politiken har alltid sett -och fortfarande ser oss i invandrartäta utanförskapsområden som “homogena grupper”. Man talar om mångkultur mellan den svenska och “utländska”, man talar om “invandrarna” i förorten och man ser oftast generellt sett invandrartäta områden som ett och samma. Inser den röda politiken, exempelvis, hur obeskrivligt många fler invandrare som kommer ifrån mer konservativa hem, samhällen samt nationer och som skakar på huvudet åt – nästan tar illa upp av – att kallas vara “könsneutral”?

Inser man  hur många som tidigare upplevt religiös extremism som i Sverige tillåts blomma under “religionsfrihet” tillsammans med många andra problem som vi först nu ser kulmen av här (och försiktigt börjar diskutera) på grund av den invandringspolitik samt livrädda “integrationspolitik” vi har?
Inser man hur många invandrare själva som inte förstår hur ett land som Sverige ens kan fundera på att ta in fler invandrare än vad landet klarar av? I mångas ögon, i en hel del av dessa områden med all den problematik som segregerat utanförskap för med sig, så är Sverige och Svenskar extrema – dock inte höger..!

Gårdagens problematik med just exempelvis religiös extremism, hedersrelaterade problem eller större skillnader i värderingar och synsätt från svenska (samhällets), för att inte nämna de ojämförbara skillnaderna i  strukturella som kulturella värderingarna som resulterade i rena rasismen inte minst, var även -och redan då på den tiden “förbjudet” att belysa. Oavsett hur många människor, organisationer, boenden eller föreningar som belyste de växande problemen trycktes snabbt bort som “rasister” eller sådan “propaganda”. Idag, exempelvis, 15-20 år senare ser vi kulmen av det som då – också – kallades vara “rasistiskt” istället för att se problemen och eventuellt kunna förebygga dessa i god tid. För att inte säga, aldrig acceptera i samhället!
Idag handlar det inte längre om “vart vi är på väg”, idag handlar det om att vi redan har hamnat dit vi länge var på väg. Vi har redan utvecklat och tillåtit parallella samhällen få bildats -och som levs under i större utsträckning i flera områden än det svenska.

Vi har redan nått en verklighet där det svenska språket och folket är mer sällsynt – rent av förvånande – att se eller höra i flera områden, likaså synsätt, värderingar och identitet.  Vi har redan nått en verklighet där Sverige “producerar” flest jihadister per capita i världen tillsammans med Jordanien, Tunisien och Belgien. “Svenska terrorister”! En verklighet där religiös extremism fått rejält fotfäste samt även rekryterar, växer ut -och t.om. krigar för sin övertygelse. Idag lever vi i en verklighet där den hedersrelaterade problematiken är precis så utbredd som redan då varnades för. När till och med Fadimes och Pelas öden – i Sverige – inte lyckades slå hål på den kontraproduktiva politiska överkorrekthet som aldrig vågar kritisera invandrare samt andra skeva kulturer eller religioner så vet jag inte vad som kan det, i självaste “jämställdhetens” land som också vill kalla sig vara en “humanitär stormakt”? För många 1:a som 2:a andra generationens invandrare har Sverige istället varit en humanitär stor besvikelse, för att inte nämna Hennes egna söner och döttrar – Svenskfödda!

Likaså varnades det för länge sedan – t.o.m sarkastiskt & ironiskt – för att en dag skulle komma då tjejer/ kvinnor – i Sverige – inte ens skulle kunna gå ut ensamma eller klä sig hur de vill, om det skulle fortsatta i samma spår, antal, koncentration, politiskt överkorrekta lättkränkthet -och inte minst, på detta – en komplett misslyckad, feg och mer frånvarande “integrationspolitik”…
Exempel på några av gårdagens, då, “nyfödda” problem som fick växa, etableras -och blomma ut under ett rödgrönrosa Allians beskydd. Det var varningar som dömdes ut vara “rasism” och snabbt tystades ner. Men som med så mycket annat,  var att se problemen för vad de var – inte utav vilkas hudfärg – med en förhoppning om att det svenska samhället skulle våga se, förhindra och slå ner på lika hårt som i arbetet med övrig “jämställdhet”, “rasism”, “terrorism”, -och “kvinnoförtryck”.

Ingenting kommer att förändras, arvet vi ger till våra barn – nästa generation – Svenkar är kanske då mer olikt Sverige än det Sverige många av oss känner till, vet om, föddes i, flyttade till eller flydde till – i en förhoppning om att undgå detsamma! Idag har människor som en gång i tiden valt att fly till Sverige, flytt härifrån! Extremismen var -och växte sig tydligen än mer radikal och extrem här, än i hemlandet…  Hur förklaras det bort? Å andra sidan, så kanske dem är “- eller var – rasister”…

Kanske är det alla vi som inte uppskattar läget idag eller ser lösningar i vidöppna okontrollerade gränser in till Sverige som är mer “lättkränkta” än den röda (liberala feminist)vänstern som tror men inte vet och som vill ha där för andra, men själva inte (behöva) leva i och/ eller med?

Dela & Diskutera:

Ibland är något alldeles för bra och mitt i prick -i ens egna tycke – för att hänvisa till med en länk! Av precis den orsaken och för att inte en mening ska gå förlorad i en minst sagt klockren debattartikel om det politiska debatt -och åsiktsklimatet i Sverige – för att inte nämna vår nästintill världsunikt allmänt accepterade skeva uppfattning kring vad som är “rasism”. Dess urvattnade, missbrukade och minst sagt förolämpande (gentemot rasismens sanna offer) vilt slängda begrepp gentemot allt och alla som inte håller sig inom en trång åsiktskorridor, ser många gånger inte själva att rasism ur dess sanna definition inte är någonting som endast vita svenskar kan utsätta andra för, vara eller “säga”  – Även utsättas för och som trots allt förekommer mer i vår omvärld oavsett om den då heter religion, kultur samt etnicitet. I Göteborgs Posten tydliggör Cwejman på det mest tydliga sätt, precis även den uppfattning jag alltid haft om den Svenska allmänt accepterade synen kring “rasism”. Som jag unga år skrattat åt, missbrukade -och utnyttjade samt i äldre mest funnit vara patetisk, okunnig, hycklande, kontraproduktiv -och, inte minst, förolämpande.

“Det är uppenbarligen fullt normalt att i möblerade rum hävda att personer med ett visst pigment är oönskade”, skriver Adam Cwejman.

”Det är bara vita människor här”. Så sade artisten Silvana Imam efter att hon vunnit en Grammis och tittade ut över publiken. Det var, enligt Imam, tid för ”Grammis och folk” att ”styra upp det”. Exakt hur det skulle styras upp är oklart. Men garanterat sitter det nu någon nervös arrangör hos Grammisgalan och funderar på hur man inför nästa år kan trycka in fler icke-vita i publiken.

Uttalandet säger en hel del mindre smickrande om tidsandan i Sverige. Först och främst är det uppenbarligen fullt normalt att i möblerade rum hävda att personer med ett visst pigment är oönskade. Och att det inte är något underligt att anse att det behövs fler personer med en annan pigmenthalt i stället. Något som borde betraktas som ett reaktionärt extremistfenomen har upphöjts till något nästan vardagligt.

Det signalerar även att det är fullkomligt accep-tabelt att referera till människors hudfärg som något politiskt relevant, så länge det anses slå underifrån.
Tänk er om en känd vit artist gått upp på scenen och påpekat överrepresentationen av icke-vita i publiken. Den personen hade sannolikt, och på goda grunder, fått se sig om efter en ny karriär.

Uttalandet och dess banala alldaglighet säger också något om den grunda samhällsförståelse som finns hos många. Hur kommer det sig att vissa grupper är över- eller underrepresenterade inom vissa sammanhang? Många besvarar den frågan med att en medveten eller omedveten diskriminering eller exkludering måste ha ägt rum.I det antagandet gömmer sig en enögd uppfattning att olikheter i utfall bara kan orsakas av orättvisor. Men varför olika branscher och samhällspositioner har olika andel av en eller annan bakgrund har en rad orsaker. Dessbättre har en överväldigande majoritet av dessa inget att göra med förtryck.  Rasfixeringen är inte bara farlig och destruktiv, den är uttryck för en myopisk och direkt antiintellektuell förståelse för världen vi lever i. Den förenklar in absurdum och kräver därefter korrigering av hudfärgsförekomsten. I stället för komplexitet erbjuder den populistiska verklighetsbeskrivningar. I stället för verklig förändring av samhället erbjuder den pigmentsbaserat ögontjäneri. Plocka in fler blattar, så är det avklarat. Det både förvånar och skrämmer att hudfärgsfixeringen mött ett så svagt motstånd i svensk offentlighet. Vad hände med målsättningen att befria människan från ursprungets bojor? Hur blev det höjden av moderiktig progressivitet att kodifiera samhället efter rastillhörighetens gränser?

Länge har det hävdats att denna fixering på hudfärg rättfärdigar rasism – per definition – “åt andra hållet”, då den vite mannen förslavat icke vita genom den mänskliga historien. Som om det vore hämndens tid att dagens människor då måste stå ut med vad andra människor har gjort. Saken är dock den, ytterst få som jag känner anser inte att historien är att skämmas över som en mörk svart fläck i den mänskliga. Men lika få av alla de som hänvisar till slaveriet -och rättfärdigar samt blundar för en annan rasism verkar inte heller veta om att slaveriet både tog sin början samt initierades av Islamska länder i Mellanöstern. “Känd” för “the Arab Slave Trade”. Där, liksom i andra delar av världen, slaveriet fortfarande är ett faktum och inte ens hunnit bli en mörk svart fläck i historien.

Antalet förslavade Afrikaner har varit debatterat genom åren, framförallt med de miljoner Afrikaner som tvingades från sina hem i åtanke. Vissa historiker uppskattar att mellan 10 – 20 miljoner förslavades av Arabiska slavhandlare mellan år 650 till 1900 (!)… När började -och pågick den vidriga Transatlantiska slavhandeln? Där Sverige absolut och alla gånger hade en vidrig hand med i slavhandeln! Men USA är inte heller äldre än ca 400 år som nation… Andra historiker uppskattar att över 20 miljoner förslavade Afrikaner har blivit tvingade genom den Trans-Sahariska rutten till den Islamska världen. Dr. John Alembellah Azumah skrev i sin bok från 2001, “The Legacy of Arab-Islam in Africa” attt uppskattningsvis har över 80 miljoner fler svarta Afrikaner avlidit och/ eller mördats på vägen dit…! Jag menar inte att någon är värre eller mildare än någon annan – det är precis lika vidrigt oavsett vem eller vilka som utför, är eller gör!

Så, jag undrar, med en sådan inställning av att endast se till hudfärg – med en sådan retorik av att se ner på en hudfärg och etnicitet samt rättfärdiga, per definition, lika vidrig rasism gentemot dessa människor som rasismen alltid har varit och alltid kommer att vara – oavsett från vilken hudfärg, religion, etnicitet eller politisk kant den kommer. Varför talas det då aldrig om de som kommer från slaveriets vagga samt eventuellt ännu idag från delar av världen som fortfarande förslavar och slavhandlar? Är det endast på grund av -och baserat på hudfärg, eller är det genuint – faktiskt – historisk berättigat…?

 

Dela & Diskutera:

“Tittarstorm”, “folk rasar” och “tittarna rasar” – alla “rasar” och hela Sverige verkar rasa när man läser allt ifrån Resumé till Aftonbladet idag, den 6 april 2016… Kvittot på vilket fokus som liberala vänstern i allmänhet och svenska “feminister” i synnerhet väljer att lägga sitt rasande på är – inte minst och även denna gång – grundbulten samt ett praktexempel på den världsunika lättkränkthet som genomsyrar landet. När jag skriver Svenska “feminister” så menar jag inte de feminister som jag uppfattat feminismens grundbultar – de som verkar för lika löner, jämställt samhälle och lika värde mellan könen. Jag menar snarare de extremist feministerna som snarare hatar, ser faror i -och med samt relativiserar allt och alla. Det knepiga med just feminism i mina ögon har alltid varit att dess innebörd och betydelse varierar från allt mellan sann jämställdhet till hat, förakt och rasism. Rent av försvarande av kvinnoförtryck, hat -och kränkningar beroende på hudfärg av den eller dem som utför detta. Jag är alla dagar i veckan för jämställdhet, men kommer aldrig att kalla mig för att vara en “feminist”. Hur politiskt korrekt -och accepterat det än skulle vara.

Vad som möjligen kan vara än mer skrämmande är att många tänker precis så om både feminismen, “feminister” och deras fokus många gånger som är lika lättkränkt som de ofta är lätta att attackera som de är betydelse -och harmlösa. Men långt ifrån alla vågar (tyvärr) ens säga emot något. Risken för att då kallas vara allt från “rasist”, “homofob” till “kvinnohatare” är alldeles för stor för många som bryr sig mer om vad människor anser om en, men som vare sig känner en eller bidrar med någonting annat till ens liv än att kalla en för endast detta. Allt detta också i en “världsledande humanitär stormakt med såväl yttrande som åsiktsfrihet”. Vad handlade då denna “rasande tittarstorm” om som fick så många att undra vart världen är på väg – utan att verka kunna se betydligt mer allvarliga problem samt hur stora delar av världen, inte minst i vårt eget samhälle, de facto ser ut?

SVT använde en docka som föreställde en naken kvinnokropp i sitt program, “Fråga doktorn”, för att förklara bristen av B-12. Det i mina ögon betydligt viktigare budskapet föll helt platt och lyssnades inte ens till. Kvinnodocka var naken, hade större runda bröst och inget könshår – vilket ledde till att svenska feminister rasar mot – en docka – och anser den inte vara representativ för kvinnan. Det sorgligare är att SVT tar till sig av “kritiken”, ska endast börja visa kroppsdelar samt “förstår” raseriet. Oavsett om den endast var rekvisita för att förklara bristen av vitaminer i kroppen så symboliserar den enligt de… vad? Jag vet inte hur många unga vuxna tjejer och kvinnor som ser ut på det sättet? Jag får känslan av att det inte spelar någon roll, hade kvinnodockan (!) haft mindre bröst och könshår så hade samma feminister “rasat” för att dockan var vit och inte brun eller svart -och därmed konstaterat att SVT samt “Fråga Doktorns” programledare är “rasister”.

Den som skriker högst får oftast rätt i samhällsdebatten! Hur och på vilket sätt skall en kvinnodocka då se ut? Bara för att Svenska lättkränkta feminister, som både ser och skapar faror samt “ismer” i precis allt, vill ha könshår, hår under sina armar samt mindre bröst måste det då vara representativt för kvinnan? Det ironiska är att en del män som kallar sig feminister också har reagerat på detta. Men tittar sedan på deras tjej, sambo, fästmö eller fru så kan där också existera större bröst. Skulle denna docka inte vara “representativ” för kvinnan, så skulle ingen annan heller kunna vara det då där alla gånger absolut finns en rätt stor mängd tjejer och kvinnor som har stora bröst såväl naturligt som “konstgjort”. Många av dessa har heller inget könshår, kan jag alla gånger tänka mig. Min egen erfarenhet säger att könshår är mer sällsynt idag än vanligt, från mitten av 90-talet fram tills idag. Men endast genom att uttala den sanningen gör mig till en “kvinnohatare”…
Det råder något så vansinnigt hopplöst patetiskt att inte ens kunna prata om det, som om det vore någon hemlighet eller något nytt att många kvinnor som män själva anser brösten hos en kvinna vara både vackert, attraktivt samt en del av kvinnligheten.

Den svenska feminismen vill prompt avgöra vad som är -och/ eller får anses vara kvinnligt eller manligt, helst av allt skulle båda raderas helt från såväl sinnen som tyckande. Men jag och jag nog nästan lova att många med mig – även fast de inte hörs eller höjer sina röster för att undvika patetiska stämplar och etiketter – ser inget fel med den kvinnodockan som visades upp på SVT. Jag hade inte ens tänkt på det, utan möjligen fäst större vikt på budskapet istället kring brist på vitaminer. Jag känner och har känt tjejer som kvinnor som dels vill göra sina bröst större medan andra vill förminska – kan det inte få vara upp till de själva vad de anser vara kvinnligt samt trivsamt? Att pojkar fascineras av tuttar, killar och män gillar kvinnobröst är väl knappast någonting att demonisera, skuld eller skambelägga i detta “öppna samhälle”? Det är vare sig inte “sexistiskt” eller “patriarkala” strukturer som gör att många män gillar bröst, eller att bröst symboliserar kvinnokroppen – vilket ofta blir en hypotes, så även i detta fall, som framförs av feministiska konspirationsteoretiker och som titt som tätt poppar upp i en samhällsdebatt där män skuldbeläggs för att de attraheras av bröst, eller TV program för att de visualiserar detsamma – när det handlar om just en kvinnokropp… Bortsett från många män och kvinnors attraktion för brösten, kvinnlighet hos de båda könen och symbolik för kvinnokroppen finns även en del av biologiska förklaringar, både till varför kvinnan har bröst, dess funktion och dess attraktionskraft. Även den mer vänsterskådade nyhetssidan, Nyheter 24 skriver följande artikel.

Vad som är minst sagt lika märkligt som detta “raseri” gentemot en docka utan könshår med större runda bröst, vilket möjligen halva endast Sveriges kvinnor kan ha -och se ut, är vilka frågor som den Svenska feminismen väljer att stå upp för sina feministiska värderingar gentemot. Ända sedan jag var 8-9 år gammal är vardagen inte alls mer konstig än att någon vän eller bekant blivit arg för att hans syster träffat en svensk kille. Någon utlandsfödd tjej eller kille – eller dito med utländska föräldrar – är ledsna för att de inte får leva med den kärlek de har då denne inte kommer från samma land, kultur eller trosuppfattning. Vänner och bekanta som lackar på släkten för att de “är på” deras systrar om hur de ska leva sina liv. Vart finns det feministiska raseriet gentemot dessa, fullt verkliga problem, som direkt drabbar kvinnor samt alla gånger påverkar hela samhället mer än vad en naken kvinnodocka någonsin kommer kunna göra?
Vänsterns helt egna tankesmedja, “Varken Hora eller Kuvad” bjöd nyligen in till presskonferens där de faktiskt stod upp för vad de säger – oavsett från vilket håll det kommer…
Där de kartlade förekomsten av hedersförtryck bland unga i Stockholms förorter. I studien deltog endast (!) 1100 ungdomar mellan 12 och 18 år i den kvantitativa delen och i den kvalitativa delen deltog ett 50-tal vuxna i åldrarna 19-55 år. Studien visade, bland annat, att hela 28 procent av de tillfrågade tjejerna upplever att de är ’Mycket hårt’ kontrollerade hemifrån. Den visar också att hela 63 procent inte får ha en relation med någon av en annan etnicitet… Vart finns läsarstormerna samt raseriet emot denna problematik?

Det verkar helt klart, ännu idag precis som under min egen uppväxt i Stockholms förorter, att den Svenska feminismen – helt blundar för tjejer samt kvinnor med utländska rötter. Gentemot de och deras verkliga, sanna samt obeskrivligt mer skadliga förtryck i det “öppna samhället” rasas det sällan över. En kvinnodocka fick -och väckte betydligt mer reaktioner, ilska, “tittarstorm” samt “raseri” än någon av dessa 1100 ungdomars vardag av verkligt förtryck och kontroll av inte minst, patriarkala strukturer. Men i svenska feministers ögon är det största hotet mot samhället -och kampen “för kvinnan” ligger snarare gentemot en vit kvinnokropp som har större rundade bröst och inget könshår. Lika verklig som dockans visualisering är i vårt samhälle bland kvinnor – av egen fri vilja samt val av att se ut hur de själva anser vara fint, kvinnligt, fräscht eller feminint – lika verkligt existerar också en riktig förtryckande samt kontrollerande kvinnoförtryck -och förakt där tjejerna eller kvinnorna aldrig ens får välja något av detta, oavsett vad de anser, eller ens välja vem de ska gifta sig med. Vad är mest demokratisk, fritt och “öppet”?
Eller, vi kan vända på det också – Vad är mest kontrollerande -och förtryckande?

Jag vet i alla fall vad jag kan tycka skulle vara viktigast och mest naturligt samt självklart, som svensk feminist inte minst, att rasa emot… Detta oavsett vad någon tycker eller tänker – precis som min starka och stora attraktionskraft, respekt samt beundran för Jeanettes kvinnlighet!

Dela & Diskutera:

Många har den senaste tiden, inte minst från vänstersympatisörer, valt att lägga upp bilder på sina sociala medier som direkt eller indirekt jämför samt likställer Islamska Staten (vare sig de vill säga IS på Svenska eller på Arabiska “Daesh”) Fotbollshuliganer. Det mest komiska, som samtidigt är rätt talande för en skrämmande okunskap kring båda ideologier, är inte minst den totala bristen på självinsikter. Ett av mina uppvaknande från att i tidig ålder mer fått “ärva” en inpräntad och “självklar” vänsterideologi endast pga vara född -och uppväxt i ett segregerat utanförskapsområde, utan att tidigare velat erkänna densamma resulterat i samma segregerade utanförskap efter decennier av dess politik, var just att få höra hur jag och många med mig aldrig kunde acceptera andra åsikter. Samtidigt skrek om “demokrati” som allra högst och helst när den Svenska världsunika samt smått patetiskt lättkränkta uppfattning kring vad “rasism” faktiskt är. Oavsett om någon sade någonting som jag i vanliga fall skulle förstå eller hålla med om, så kunde personen inte “legitimeras”, accepteras -och/ eller ens erkännas få rätt i något. “Livet är kort” kunde vara direkt rasistiskt och betydelselöst om det kom från en person som inte tyckte som mig – samtidigt som orden hyllades komma från en likasinnad… Precis på samma sätt som det är inom politiken. Trots att de som agerar så pass “tolerant” också ser sig vara demokratins samt yttrande -och åsiktsfrihetens riddare och förkämpar… Patetiskt, är möjligen inte ens förnamnet!

På samma sätt har debatten om huliganer, maffialigor samt religiösa extremister i allmänhet men IS i synnerhet närmar sig för att trycka undan åsikter man inte delar. Då kan hela verkligheten förvrängas eller likställas, även dess offer kan lätt förolämpas utan att man som “humanist” i sin “humanitära stormakt” inte ens tänker på den religiösa extremismens förtryckta offer, rasism, intolerans, kvinnoförakt, mord, förföljelser, homofobi och ojämställdhet.. Tidigare lyftes ofta okunskapen kring huligandebatten där man jämförde och likställde maffiaorganisationer och fotbollshuliganer. Faktum är dock att dessa två rent organisatoriskt, målmässigt, ekonomiskt och strukturellt är långt ifrån varandra, men när man går så långt att likställa IS med huliganer så kommer maffian närmare, ändå. Maffian likt Huliganer – jämfört med IS – ger sig ytterst sällan på oskyldiga människor på grund av deras trosuppfattning, sexuella läggning eller åsikter. Huliganen vill allt för oftast ge sig på likasinnade och maffian ger sig på de inblandade, lika sällan drabbas inte någon som någon gång inte själv blandat in sig själv. Till skillnad från IS är såväl huliganen som maffiamedlemmen rätt ljusskygga i sina roller.

Den flyktingkatastrof, som även vänstern talar om vara den värsta i modern tid, är orsakad på grund av IS. Inte fotbollshuliganer! Fotbollshuliganer massmördar inte oskyldiga människor för att de är av annan trosuppfattning eller raderar gränser mellan nationer. Den tidigare jämförelsen mellan huliganer och maffian var redan då och där extrem, idag har vänstern skjutit den åt ett mer extremt okunnigt håll, bara för att försvara egna agendor samt blint hävda saker vara något annat som de annars direkt säger sig förakta “stå upp emot”. IS rekryterar unga män och kvinnor ifrån hela världen, endast att jämföra dessa med huliganer är en sådan oerhörd förolämpning emot inte endast offren, utan även familjerna till de som förlorat sina barn till IS.
I Sverige har 2 personer dött sedan början på 80-talet till följd av fotbollshuliganism, varav den första – min egen bror – valde det våldet själv. Sverige utgör idag topp 4 länder i världen per capita som “producerar” flest Jihadister, av dessa har betydligt fler avlidit sedan 2012. Även de valde det livet själva – men där tar också likheterna mellan båda helt slut.

Synsättet och jämförelserna – okunskapen – kan möjligen också förklara varför man från en rödgrön regering ser sig kunna tackla religiös extremism med ungefär samma (förebyggande) arbete samt hantering som man alltid har gjort i Sverige och enligt de referensramar vi haft hittills på “extremism”. Problemet är dock att den religiösa extremismen är något nytt för Sverige som helhet att ens förstå sig på eller ha erfarenheter av. Om man själv inte bott i eller vuxit upp i ett av alla segregerade utanförskapsområden, där den fick fotfäste för länge sedan och sedan dess vuxit.
I stort sett samtliga människor i dessa, vilket de facto och trots allt är människor som själva (eller genom föräldrar) flytt ifrån samma problematik som idag, under “religionsfrihet”, även fått växa sig stor här skakar på huvudet. Det är en obeskrivlig skillnad, i såväl inställning, tankesätt samt även värderingar mellan någon som söker sig till en huliganfirma och en som söker sig till IS.
Att man på riktigt ser sig göra en poäng av att jämföra dessa två resulterar endast i den största poängen av att vara fullständigt frikopplad från samma verkligheter.
Agendorna för dessa två – oavsett huliganfirma i världen – går inte ens att jämföra. Inte heller de offer som skördats eller den rasism, förtryck, våldtäkter, massmord och avrättningar av -och på oskyldiga oliktänkande – för att inte nämna flykt och förslavande som människor tvingas till –  där den ena ideologin inte ens är “överrepresenterade” – De är helt ensamma om att göra, tycka, tänka och dessutom rättfärdiga det!

Statsministern har sagt en vettig sak under sin mandatperiod, att Sverige är ett naivt land. Med jämförelser som dessa är man inte endast naiv och förnekande, man är också oerhört okunnig inom de båda jämförelser man själv gör. Många går endast på vad de själva upplevt, tycker och tänker utan att ta reda på så mycket mer. Men det legitimerar också att man dels tappar respekten för individen i sakfrågan, samt får svårt för att hålla sig för skratt. Men om man ska skratta eller gråta vet jag inte – det får verkligheten utvisa när den även slår till emot den mest frånvarande, som verkar tro att hela världens problem och konflikter är vad vi sett i Sverige och som går att lösa med jourtelefoner, arbeten samt bostäder.
Det kanske mest ironiska i även detta är att fundamentalistiska Islamister säger själva hur de öppet står för precis allt det ovannämnda och mer därtill – rent ut sägs att homosexuella skall avrättas och otrohet straffas med stening.

Men i samma sekund de säger detta själva så förvaras och förnekas deras egna uttalade agendor, åsikter samt värderingar av samma vänster – endast för att de inte ska få fel i sin… Då är det till och med rättfärdigat att direkt förolämpa samtliga offer och deras anhöriga genom att påstå en fotbollshuligan vara detsamma som en terrorist.
Med tanke på hur mycket många som verkar vilja framstå vara emot rasism, kvinnoförtryck, ojämställdhet och “allas lika värde” m.m. genom att kunna se -och kalla precis allting vara detsamma som går emot den egna åskådningen, så kan omöjligen Islamisters budskap vara accepterat…?  Förstår man ens skillnaden mellan Muslimer och Islamister? Förstår man skillnaden mellan Judar och Sionister…? Troligtvis inte, då man inte ens kan se skillnaden mellan fotbollshuliganer och radikala Islamister i vare sig hantering, förebyggande arbete, orsaker, mål, syften samt värderingar, synsätt, ageranden och precis allting!

Precis som i väldigt många andra fall gör fundamentalistiska Salafister själva även en obeskrivlig skillnad på just dessa två. Liksom huliganer. Men det viktiga är kanske ändå vad vänster-folket ser… Närmare deras egen syn kanske man inte kan komma, mannen i videon säger i stort sett detsamma som många utanför tullarna till centrala Stockholm.
Han förespråkar IS och har suttit för att rekrytera ungdomar till att strida för IS i Syrien. Fastän vänstern i Sverige kanske också ställer sig på hans ord -och talar över hans huvud  ha helt fel…
Relativiserar eller hör någonting helt annat – så kan man ju också göra!

(hela videon)

Dela & Diskutera:

I ett blogginlägg skriver Kaziva om ett besök på ett asylboende som, vilket även hon skriver ytterst få i mina ögon – skrämmande naiva Svenskar, journalister samt “etablerade” politiker har gjort. Hennes egna erfarenheter, besöket och bekantas erfarenheter gör att hon landar i samma konstaterande gentemot vår invandringspolitik som jag i vår s.k. “integrationspolitik”. Det är en förvaring väl i landet, som mer liknar en tävling i att lilla Sverige ska vara det land i världen som tar emot flest – att vi inte har en aning om vart dessa ska bo, arbeta eller ens bli en del av det svenska samhället syns inte utåt. Man kan tro att stora delar av samhället är lika korkade, som ser – men inte protesterar! Faktum är dock den att även få av de som “ser” håller sig långt ifrån invandrartäta områden -och ser därmed inte heller, utan köper fullt ut vad man tror Sverige utgöra en “humanitär stormakt”. Man har kanske spelat fotboll med någon nyanländ, lärt känna två tre stycken och tror därav att alla bara vill spela fotboll!
Saken är dock den att Sverige tävlar endast med sig själv – resten av världen hoppade aldrig ens på den, även Tyskland insåg nu verkligheten och hoppade av. Sverige vinner VM i utanförskapsbygge och att vara en Humanitär förvaring!

Det enda som ses, talas om och rättfärdigar Sverige bland många – ofta helt ovetandes av såväl insikter som erfarenheter – är själva mottagandet, de “Nyanlända”, med vidöppna gränser där så många som bara möjligt, helt okontrollerat skall tas emot. Precis som på asylboenden har också invandrare och flyktingar i decennier glömts och gömts samma dag de anlänt till Sverige. Svenska naiva blickar, från områdena själva oftast frånvarande som snabbt vill tysta alla som ser att inte detta går ihop vara “rasister”, riktas åter emot gränserna -och förespråkar fortsatt vidöppna samt okontrollerade sådana – i samma sekund “nyanlända” anlänt. Någon “integration” tas för givet gå problemfritt. Utan minsta egen närvara och därmed erfarenhet, kunskap eller insikt om resultatet av decenniers koncentrerande av låginkomsttagare, invandrare som flyktingar till egna områden, som snabbt fallit i -och fortfarande faller – i utanförskap, isoleras allt mer från svenska samhället, folket samt värderingar och bildar parallella samhällen att leva i -och under. Det känns dels för många nyanlända mer som hemlandet än ett nytt land i väst, andra vill snart fly igen eller flytta tillbaka – från Sverige – pga samma hot, krafter och orsaker de flydde ifrån – dock inte allt för sällan, mer extremt, öppet och indirekt beskyddat här än där. Inte heller det eller dessa talar vi högt om. Det innebär att tala om -och erkänna hur misslyckad vår invandrings -och integrationspolitik de facto är.

Det är lätt fascinerande naivt men också skrämmande att där finns de som på riktigt tror att när det kommer till invandringsfrågan så gäller inte annars så självklara regler . Om vilket område som helst redan befinner sig i en social belastning, utanförskap samt är full med människor som redan står utanför det Svenska samhället, till den grad att en större bostadsbrist råder, likaså arbetslöshet. För att inte nämna, helt andra värderingar än Svenska/ västerländska så är det direkt vansinne att se detta förändras eller se sig vara en “humanitär stormakt” genom att ta in fler som står lika långt ifrån samhället! Jag får inte ihop den matematiken och kan inte förstå någon som får ihop detta… Parallella samhällen, utanförskapsområden likt de allt växande och fler som Sverige har idag växer sig inte fram så starkt, växande samt omfattande över en natt! I decennier har politiken sett likadan ut – men endast resulterat i att vara en förvaring, utan någon som helst “integrationspolitik” alls att tala om.

Integration i den svenska samhällsdebatten är lika farligt, om inte värre, som att säga sig “hata barn”. Den världsunika svenska uppfattningen kring vad som är “rasism” är inte endast direkt förolämpande emot rasismens sanna offer. Den är också patetisk och lika direkt skrämmande kontraproduktiv som vare sig media, samhällsdebattörer eller “etablerade” politiker ens vågar se! Världen ser oerhört olika ut, även detta av en orsak – hela världen besitter inte liberala feministiska värderingar som genomsyrar Sverige – den är betydligt mer olik, råare samt annorlunda än så. Vilket är lika fantastiskt att många inte heller verkar vilja eller kunna inse. Ingen människa genomgår någon förvandling per automatik väl i Sverige till att bli feminister!  Genom en allmän syn av att allt ifrån samhällsanpassning, integration, värderingar eller assimilation är “rasism” så både förespråkar man de facto samt utgör en förkämpe gentemot precis de man anser vara “skeva förlegade värderingar” som man i det svenska samhället till vardags ser sig stå upp för och vara emot!

Kvinnoförakt, ren och sann rasism tillsammans med andra värderingar blundas helt för istället, när det kommer till icke-svenskar… Även om dessa både är utbredda, helt öppet samt uttalat existerar. När det kommer till minsta “kritik” emot invandrare eller icke-svenskar tassas det på tår, även om så kvinnor inte får sitta ensamma på caféer eller tvingas klä sig på vissa sätt talar svenska feminister snarare om “religionsfrihet” och “kulturella skillnader” än det annars så populära “patriarkala skeva strukturer” som “inte hör hemma i det svenska samhället 2016”.
Så har det i decennier också sett ut -och varit, till den grad att få politiska “etablerade” partier ens har funnits representerade i invandrartäta områden. De vill helt enkelt inte åka till den koncentrerade “mångkultur” som de själva har skapat och förespråkar, än färre vill bo i den då dess baksida också heter hög bostadslöshet, arbetslöshet, utanförskap, parallella samhällen, kriminalitet, bortglömda miljöer -och en stor frånvaro av allt ifrån det Svenska språket till samhället.

Genom denna koncentration och förvaring av människor i utanförskap som man vill hävda är en “humanitär stormakt”, utan någon som helst integration eller assimilation att tala om, så slår man sig för bröstet och anser sig “hjälpa människor”. Den enda “hjälpen” är att människor får korsa gräsen, därefter koncentreras och klara sig bäst de vill. I en takt, antal och fokus kring “nyanlända” som för vilket land som helst med icke obegränsade resurser omöjliggör att människor som anlände för 10-15 år sedan ens får möjligheter till att hinna bli en del av samhället. Istället stiger – precis som på asylboenden – hopplöshet och utanförskap, vilket många människor, föreningar och organisationer – inklusive mig själv – försökt uppmärksamma de senaste 20 åren! Men i ett land där man aldrig kan kalla en spade för att vara en spade är det inte konstigt att det aldrig velat höras på. Utan att ens behöva gå in närmare i detalj – det finns en orsak till varför Sveriges utanförskapsområden blir fler och fler för varje år -och utanförskapet växer i en skrämmande takt. Vill Sverige verkligen hjälpa människor? Begränsa mottagandet och se till att utanförskapet samt dess områden minskar! Inte genom att ta emot fler och tro att samtliga har goda intentioner av att bli liberala vänsterfeminister, anamma den svenska identiteten -och värderingarna samt klarar sig själva helt utan något integrationskrav alls. Upphör med förvaringen, börja se till integrationsaspekten mer för de som redan befinner sig i landet. Vilket möjligtvis och kan ge människor “vi har hjälp” någon möjlighet till att hinna kunna bli en del av det svenska samhället, lära sig språket samt leva i Sverige!

Skrämmande få vet om hur det ser idag, vilket jag fick ett kvitto på i förra veckan. Den rena rasism och det förakt som råder emot hela det Svenska samhället, folket, värderingarna samt språket skulle inte ens erkännas bland vissa – eller kallas för dess rätta namn, rasism – om den så stod framför.
Idag har dock utanförskapet, Sveriges invandringspolitik samt totala frånvaro av integration och assimilering till det svenska samhället vuxit sig för stor för att endast rymmas i förorter och invandrartäta utanförskapsområden. Efter decennier av konsekvenser -och problematik som detta fört med sig men som endast kunna syns, setts och upplevts i dess områden kommer sakta men säkert även börja synas, höras och framförallt kännas samt upplevas i vardagen samt i områden hos förespråkare till vidöppna okontrollerade gränser, utan något som helst krav på integration. Dvs, mer homogent svenska bostadsområden. Tveksamt, men möjligtvis då inser de då också vad vi insett, levt med – arbetat emot – samt försökt varnat för i alla år. Men som aldrig har setts, pratats om eller knappt ens uppmärksammats av det svenska mainstream samhället vara vad det är!

Värderingar och synsätt – strukturella, kulturella som religiösa – vilka helt öppet samt ohotat går emot de svenska och som växer sig starkare i takt med fler som delar dessa.  Med andra ord kan man också kalla det för vad det är – rasism, ojämställdhet -och intolerans vilket inte sällan tar sig uttryck i hedersrelaterade problem, sexuella trakasserier, våldtäkter och våld! Och, har så länge accepterats under tystnad från svenska “feminister” samt beskyddats av en vänster som valt att kalla detta för “religionsfrihet” och “kulturella skillnader”. Det sistnämnda är mycket minst sagt, förstår de dock vilka stora skillnader där finns…? Skillnader som troligen gör att de är först med att åka i backen – vilket såväl Rosengård och andra förorter tydligt redan har visat.

Dela & Diskutera: