Fascinerande hur respekt & beundran för sin kvinna kan bli till kvinnohatande & förnedring!

I den allmänna samhällsdebatten och mainstream, både media samt mer politiskt korrekta såväl politiker som politiska “etablerade” partier,  har pojkar och män under åren drivits till att mer vara flickor och kvinnor, samt tvärtom. Debatten och “kampen” om jämställdhet är som så många andra frågor i Svenska samhällsdebatter,  svarta eller vita. Endast att välja en produkt som är “made in Sweden” före en som är “made in Taiwan” skulle inte förvånande kunna landa i att vara “rasism”, likväl som om jag säger mig älska Jeanettes kvinnlighet lätt stämplar mig vara en “kvinnohatande -och förtryckande mansgris”. Det urvattnade rasist-kortet har jag pratat om i föreläsningar sedan 1999, skrivit om lika länge både i samtliga böcker samt i insändare och debattartiklar. För att belysa hur skevt det landar kan man även belysa hur skevt detta med kön, könsroller, gentlemannaidealet – s.k “jämställdhet” landar – i Sverige.

Utanför Sverige skakas det på huvudet åt att det snarare är en regel att kalla varandra för – i deras öron – “Hönor”. Alla lever vare sig inte i Sverige eller den ankdamm vi gör i många fall där vi istället för en stolt tacksamhet över att vi inte delar mycket av omvärldens problem, nästan känns som att vi måste skapa problem. Många människor som kommer ifrån krigsdrabbade länder tar sig för pannan över “problem” som en, minst sagt “verklighetsförankrad”, feministisk liberal vänster i Sverige prioriterar -och “kämpar” för, b.la problematiserandet av -och “kampen” för att ändra naturens samt biologins lagar. Inte minst att de flesta arter på jorden, så även människor, föds i två kön. Kvinnor och män. Även i djurriket existerar såväl skillnader som till och med gentlemannaidealen snarare, även att arten snart skulle dö ut om inte båda kön existerade än att vilja förändra och anse hanen vara “onödig”. Då talar jag inte om att kvinnor inte kan utföra samma arbeten eller erhålla lika löner, utan skillnader som naturens lagar – och inte jag eller någon annan “tycker” det skall vara. Exempelvis den att män kan inte amma…

Det är också – däremot – direkt rasistiskt och går emot alla naturens lagar samt biologiska verklighet att “män inte behövs”, är roten till allt ont samt är svin hela bundet! Glömskan av att deras egen existens -och ideologi inte hade existerat utan minst en man i deras liv verkar vara stor, eller så anser samtliga med denna “toleranta” ideologi helt enkelt att deras pappor, bröder och söner är svin och vars existens är helt onödiga. Det mest skrämmande var under en Julmiddag, då en kvinna med just denna ideologi stolt deklarerade just detta, bredvid henne satt hennes 14 årige son.´Jag undrar hur han måste känna sig…? Trots detta anses de i den svenska samhällsdebatten inte vara rasistiska extremister, detta direkta uttalade hat är alltså mer socialt accepterat än att säga sig älska sitt hemland… Undantaget samtliga – förutom vita svenska män… Nyanlända (unga) män som växt upp i, länge levt med -och kommer från delar av världen med strukturella synsätt och en kvinnosyn som skulle få den mest manshatande feminist att svimma av hopplöshet, samt vars agerande och tankesätt personifierar hela orsaken till feministens mansförakt anses dock många gånger vara “kulturellt förståeliga”. Samtidigt som de i en annan debatt – kring just dessa krockar av synsätt och värderingar – konstaterar att det inte “existerar kulturella skillnader” i vår värld.

I alla år har det funnits lika många starka, självständiga tjejer och kvinnor i Stockholms förorter som stått upp för sig själva med en oberoende attityd som liberala vänsterfeminister förespråkar och strävar efter, precis lika mycket och länge som det fortfarande existerar tjejer och kvinnor som lever i kontrollerade förtryck! Men ingen av dessa, vare sig männen, flickorna, tjejerna eller kvinnorna uppmärksammas – vilket också gör det svårt för mig att ta detta på allvar. Feminismens förebilder borde alla gånger vara tjejerna i segregerade områden inte minst, men dessa tystas istället och den svenska feminismen tror sig stå för något nytt kvinnligt beteende, men blir oftast extremt verklighetsfrånvarande urspårat. Det kanske mest skrämmande är att samhällsdebatten accepterar detta lika mycket den accepterar vad som är “rasism” i Sverige – men rena självklarheter i omvärlden och “förståeligt, vackert och starkt” för första som andra generationen invandrare att känna.

Hade “kvinnokampen” endast handlat om en realistisk, mindre extrem och radikal, jämställdhet för lika löner, samma uppskattning och lika värde i samhället m.m. så är jag helt med och den svenska “feminismen” skulle tagits på lite mer allvar – idag vet jag inte vad som är “svensk feminism”, det varierar från att hata män, män bör amma till lika löner – beroende på vem man frågar.
Hur en familj väljer att dela upp sysslor, barn och ekonomier m.m. i hemmen vet Fi, Löfvén, Romsolin, Sjöstedt eller Schyman ingenting om förutom sina egna och har således ingenting med de sakerna att göra. Eller så tror de på riktigt att allas liv ser ut -och fungerar precis som deras, med samma möjligheter, värderingar, inkomster, tid, miljöer, intressen och arbeten.

Väckarklockan av att även många kvinnor ser roller och vill leva efter vad de anser vara manligt som kvinnligt verkar man inte ens kunna uppfatta. Lika lite som det uppfattas att människor som inte ser ut eller kommer från deras bild av den onda kan tycka annat. Gentlemannaideal är en sådan typisk fråga och en som i mina ögon dels blir skrämmande hur respekt, kärlek och beundran kan förvandlas till att vara hat, förakt och skev kvinnosyn. Dels är den också talande för hur något fint kan förvandlas till något hemskt – i deras ögon – som få vågar säga emot för att inte bli fullsmetad med alla tänkbara etiketter. Faktum är dock den att – även – i denna fråga är rätt många från andra länder än Sverige konservativt lagda och ser gentlemannaidealen som självklara. Män som kvinnor!

Jag har en misstanke om att gentlemannaidealen snarare är mer önskat bland män i Sverige än vad det är idag, där män är för dåliga på att vara just gentlemän. Det finns många kvinnor – framförallt vet jag en vars värderingar och åsikter är mer avgörande för mig än samtliga svenska feministers, som uppskattar, vill ha det samt känna sig såväl uppskattad som uppvaktad av ett gentlemannaideal.  Det är precis vad det handlar om – uppskattning, uppvaktning, respekt, kärlek och beundran! Inte minst gentemot den kvinna man älskar och som utgör hela orsaken till varför man vill kliva upp på morgonen för att snabbt somna om kvällen, för en ny dag med henne.

Möjligen är avsaknaden och den större osäkerheten än självklarheten på idealet i Sverige och för många män inte heller så konstigt, då man från tidig ålder matas med det vara “förnedrande” för tjejen/ kvinnan (!) att hålla upp dörrar för henne och killar nästan tvingas leka med rosa dockor medan flickor tvingas leka med blå bilar. Föräldrar till dessa skuldbeläggs fort om de hanterar sina barn som killar och tjejer. Könsneutrala toaletter, dagis, skolor och könsneutral mat där bananen inte helt omöjligen skulle kunna kan dömas ut vara “kvinnoförnedrande” för den som äter den prioriteras före lära pojkar vara män -och respektera, lyfta samt beundra kvinnan.

Förvirringen måste vara total för så många barn och ungdomar – men även dagens män i Sverige – , som växer upp med en inställning om att de mest enkla självklara saker som att, exempelvis, öppna -och hålla upp dörrar för sin kvinna, bära väskor och kassor, grundsyn av att ta notan samt hämta och lämna snarare demoniseras och stämplas vara “kvinnohatande”.  Men det är aldrig något jag kommer att lyssna till, köpa eller acceptera – allra minst så länge det fungerar för oss och framförallt så länge det uppskattas av Jeanette – inte hela den feministiskt kvinnohatande världen, medier, samhällsdebattörer eller ens grannen! För det är vad det de facto handlar om, för mig, “oss” och i de allra flesta fall.

Att känna sig uppskattad (är trots allt även individuellt) och att få uppskatta är också som att få känna sig manlig respektive kvinnlig, utan att detta automatiskt grundar sig förnedran eller “taskig kvinnosyn” samt, återigen, inte per definition vad någon annan anser det vara än enbart vi själva. Att uppskatta sin kvinna är -och kommer aldrig vara någonting ont, “förnedrande”, “förminskande” eller “kränkande” i mina ögon. Inte heller hennes kvinnlighet, att jag uppskattar den eller vår syn på min manlighet. Det slår mig, återigen, snarare vara rätt motsägelsefullt att kalla och förvandla någonting som för de allra flesta med detta synsätt bottnar i uppskattning, respekt, stolthet. Inte minst, beundran och kärlek – till Kvinnan…

Jag slås ofta av misstanken att de som anser gentlemannaidealen vara “förlegade” eller rent av “kvinnohatande” själva kanske aldrig har fått uppleva den sortens uppskattning och uppvaktning? Kanske endast träffat de män som de själva vill att alla skall vara – helt neutrala eller inte se eller bry sig om mannens roll av att lyfta, beundra samt älska sin kvinna – men då blir “svin” och bitterheten därav skall även förbjuda alla andra? Människan fungerar trots allt inte – av naturen – så neutralt som många vill tvinga oss till att göra.

Det finns gott om män som slutar se, bry sig, uppvakta eller uppskatta sin kvinna efter endast veckor eller månader, som mer går in för att kvinnan aldrig skall veta vart hon har honom – vare sig i hjärtat, tankar eller geografiskt – eller inte ens anser det vara hennes sak att veta om. Ett större spelande än de på Svenska spel av att tala i -och upprätthålla stoltheter, inte säga/ visa för mycket, inte säga/ visa först -och/ eller inte något som kan anses vara “svagheter” – men som snarare bygger stärker – samt medvetet gå in för att göra sin kvinna osäker, svartsjuk eller orolig.
Jag har under många år av mitt liv också varit en precis en sådan man, men vare sig hon eller jag ansåg det vara något vinnande koncept, än mindre tal om någon beundran, respekt eller kärlek. Jämförelsevis, mer neutralt likgiltigt snarare… Det tog många år och ett envist självarbete för att bryta andra destruktiva beteenden och tankemönster, där en sann och kontinuerlig uppskattning, uppvaktning och beundran för min kvinna blev ett av resultaten och jag skulle aldrig ändra mig nu eller byta bort det för ett äldre eller annat tänk. Framförallt inte till ett neutralt likgiltigt sådant, där hon måste gissa sig till om hon är uppskattad, veta vart hon har mig eller att hon är den enda – alla tider på dygnet, i alla tänkbara situationer jag bara kan – allt från blommor till att hålla upp dörrarna för henne, bära kassarna eller köra fram bilen!

Kanske krävs det – i Sverige, med vår samhällsdebatt och åsiktskorridor – vissa insikter för att se, prioritera samt på riktigt vilja visa sin kärlek och totala uppskattning av – förhoppningsvis – den enda kvinnan som står vid en sida i vått som torrt? Som lyssnar till, ser -och känner en som ingen annan och är den enda som pratar till en i ett genuint intresse av “oss” och inte sig själv eller någonting annat. Den enda som – förhoppningsvis – mannen ser till vara den första att dela skratt som tårar, roliga som mindre roliga stunder. I mitt fall Jeanette, för andra – förhoppningsvis – den enda kvinnan som kan utgöra ens framtid, familj, trygghet, motivation -och starkaste grund på alla plan under ens – förhållandevis – få dagar man har tillsammans på jorden.
Där man antingen kan välja att tjafsa om att män inte skall öppna dörrar, bjuda på middagar, bära kassar, köra fram bilen och massera, eller så kan man bara låta de män och kvinnor som uppskattar och vill ha det så också få leva så, medan man själv som automatiskt och endast ser kvinnohat -och förnedrande i sådan mentalitet med största sannolikhet inte ens kommer att komma i närheten av män eller kvinnor med sådan inställning…?

På samma sätt som män och kvinnor som ser och värderar ett gentlemannaideal – helt enligt egna uppfattningar, och likaså uppskattar manligt som kvinnligt – snarare anser det vara attraktivt, charmigt, sexigt -och raka motsatsen till en “förlegad kvinnohatande förtryckssyn” naturligt kommer att finna -och leva med varandra. Precis lika självklart som att alla skall acceptera samt respektera värderingar för polygami, HBTQ, månggifte, homosexualitet m.m. så även för alla som uppskattar gentlemannaidealen. I mina ögon är det direkt otänkbart att inte hålla upp dörrar, bära kassar, erbjuda jackan och köra fram bilen. Inte för att jag inte tror hon kan eller vet – hon både kan och vet 100 gånger mer än mig – mycket just därav också. Utan främst för att hon är den hon är – Jeanette! Kvinnan jag lever med och för allt hon är hos mig, ger mig och betyder för mig!

Om det funkar -och passar oss, samtidigt som kvinnliga feminister hellre håller upp dörrar för sina män, eller feministiska män hellre vill att deras kvinnor håller upp dörrar för de, vill se sin kvinna bära kassar, köra fram bilen åt de eller ge sin jacka till honom om han fryser, så är väl det kanon? Gör det! Kan det inte bara få vara så, eller måste alla vilja, tycka, tänka, leva samt värdera saker som de? I mina ögon, en win-win för alla när alla får leva med -och hur de vill! Och, tur är väl det att vi “gillar olika”?

För det finns trots allt andra “problem” även i det svenska samhället som förtjänar såväl utrymmet som förkastandet – trångboddhet, arbetslöshet, bostadsbrister är några. Kontrollerande kvinnoförtryck -och skeva kvinnosyner är andra!

Dela & Diskutera: