Inte ens 24 timmar hann passera efter ytterligare ett terrordåd i Europa som tog livet av ca 30 oskyldiga människor. Det sista jag tänkte på igår innan jag, som alltid det sista jag gör för dagen, tittade emot en harmoniskt vacker sovande Jeanette för att pussa -och viska “god natt”, var när snart i tiden det skulle bli accepterat i samhällsdebattens smala åsiktskorridor , nästan mer självklart, att sluta se och prata om terroristernas handlingar, syften -och främst offren och deras anhöriga samt vad de miste livet för – för att istället börja försvara egna åsikter av att indirekt endast fokusera på terroristernas “religion” samt hudfärger? Svaret kom tidigare än vad jag trodde och den Svenska vänster intoleransen som jag skrev om tidigare visade sig snabbare.
Den kanske största orsaken till detta tillsammans med uppmaningar om att folk som känner obehag inte ska känna obehag, har dock lite med själva händelserna eller offren att göra – mer med de egna åsikterna och skyddandet av dessa att inte ge “legitimitet” för något utanför korridoren. Men givetvis känner folk otrygghet, obehag och rädsla – att säga denna vara felaktig eller obefogad, redan inom 24 timmar efter nytt terrordåd på vår bakgård, är i mina ögon dels att inte förstå människors naturliga rädsla, samt möjligtvis vilja förhindra de från att se sin egen mer toleranta inställning gentemot terrorister -och terrorism som agerar i Islams namn och därmed kanske främst också gör den största likheten mellan terrorism och religion, som de säger sig sära på.
I sådant fall så hade man också kunnat se saker för av vad dem är och inte jämföra med vad andra grupper av människor, religionsutövare eller människor med vare sig vit, svart eller brun hudfärg “har gjort” innan. Det är i mina ögon rätt långt ifrån ledarskap, vare sig “solidariskt” eller verklighetsförklarande att mer eller mindre, indirekt, skuldbelägga människor som känner oro och obehag strax efter ett terrordåd vara någonting helt annat. Som jag skrev om igår, ligger Sverige trots allt inte ens efter Belgien i vare sig radikalisering, jihadister, segregerade områden med parallellsamhällen – likt det i Bryssel som man där nu talar om ha underskattat och sett på med naiva ögon. Inte minst det stora allt växande missnöjet och utanförskapet.
Sverige är, tvärtom, precis som Belgien – tillsammans med Tunisien och Jordanien – ett av fyra länder i världen som “producerar” flest krigande jihadister till Syrien konflikten. Debatten har varit identisk även i Belgien, men nu även om dagen som Bryssel mer eller mindre hade väntat på “när” det skulle inträffa, snarare än “om” – även av samma orsaker som vi sett – signaler, tecken och kopplingar till Sverige efter terrordåd. 
Även i Belgien har möjligen en snudd på komisk “lättkränkt” politiskt korrekt debatt ägd en korrekt som givits mer utrymme än rim och reson, inte minst i frågor kring religion -och religionsfrihet?   Vad som är odemokratiskt och intolerant? Då talar jag om en odemokratisk intolerans som i vilken annan fråga som helst – bortsett från den religiösa och vänsterfeministiska – snabbt slås ner på vara just odemokratisk, förtryckande, hatisk, alla möjliga fobier, ställande av grupp mot grupp, rasism, kvinnoförtryck, icke jämställdhet, patriarkala skeva syner och extremism…  dock helt beroende på vem som gör vad, hur denne ser ut, vart denne jobbar -och vad denne säger sig tro på. En ledare som vill inge trygghet och sätter sitt folk i främsta rummet skulle givetvis insett oron, inte minst så kort efteråt, förstått den -och både sett samt talat om saker för vad en hel värld ser det vara. Istället gör han med likasinnade det jag undrade när i tiden skulle dra igång  – vända blicken ifrån detta – vilka som gjort vad, varför -och varför oskyldiga mist livet av vad! På samma sätt som med de riktade sexuella masstrakasserier, vilket de facto – oavsett vad man själv tycker, tänker samt vill – begicks av “ensamkommande flyktingbarn” i Stockholm och nyanlända i andra svenska samt europeiska städer, så flyttas fokus och istället snabbt finner vad svenska/ kristna män har gjort… Det är -och kommer aldrig att vara “rasism” eller “rasistiskt” – per definition och inte av vänsterns definition – att påtala en verklighet av vilka som gör vad – oavsett hudfärger – för att inte säga en nödvändighet i alla andra sammanhang för att kunna förhindra! Det är ett direkt skrämmande naivt försvarande av såväl handlingar som gärningsmän. På samma vis talar såväl Statsministern, ledarskribenter med följare idag om vilka som istället gjort vad senaste 20 åren och återigen, som så många gånger sedan 2011, att Breivik var den “största terroristen”…
En liknande jämförelse med just Breiviks terrordåd vore lika direkt otänkbart som snudd på omänskligt! Vare sig av samma ledarskribenter, vänsterpolitiken eller i samhällsdebatten generellt att i en motvikt jämföra, exempelvis, att Islamistiska terror mördat fler, eller IRA. Totalt sett på en och samma gång mördade terroristen Breivik uppemot 100 personer, dåden inträffade i princip på vår gård och drabbade många Svenskar. Vilket givetvis känns mest här för oss. I denna märkliga “jämförelse” verkar det dock endast vara antalet döda man stirrar sig blind på. Det sammanlagda antalet mördade av terrorism i Islams namn endast från januari till juni samma år, 2011 – var långt över 100 personer. Likaså mördades fler än 100 Muslimer i terrordåd av militanta Buddister i Burma det året, men det vore direkt osmakligt och helt irrelevant för sammanhanget att ta upp.
Vad är det som gör att den ena terrorn och dess offer suddar ut ett annat och mindre förtjänar att sättas i det faktiska ljus som det både är utfört i -och av? 
Terrordåd är terrordåd, oavsett hudfärg, bakgrund, etnicitet samt religion – med precis lika mycket oskyldigt blod! En ledare som växlar fokus till förövarens trosuppfattning och hudfärg, för att bilden av en ond förövare går emot den egna uppfattningen av hur endast en ond förövare kan se ut, från den faktiska händelsen, dess förövare och de oskyldiga offren – för att skydda sin egen åsikt – är i mina ögon knappast “solidariskt” med någon annan än sig själv. Det råder lika lite tvivel om att – även – dessa terrorister agerade i Islams namn, som det gör att alla Muslimer skulle vara terrorister! I alla tänkbara övriga sammanhang måste man alltid kunna identifiera problemet. Vem, vad är orsaken -och varför? Endast när det kommer till en, minst sagt kontraproduktivt, märklig “lättkränkt” samhällsdebatt om invandrare, religioner, flyktingar samt även terrorister så gäller plötsligt inte denna självklara “regel” längre! Då klassas det snarare vara “rasism”… (?!)Vi lever en i -och med farlig trång åsiktskorridor, som är lika lättkränkt som den tror sig hela världen vara detsamma. Som den är vilseledande. En generell mentalitet av att folket måste fostras, snarare än informeras och inte kan tänka själva om man så kallar en spade för att vara en spade är kontraproduktiv och har rådit allt för länge. Den rent av ligger till grund för att vi idag utgör en naiv fristad för radikalisering under “religionsfrihet” samt ett samhällsaccepterat hat, rasism -och intolerans under, “feminism” & “Jämställdhet”.
Det är inte demokratiskt på något vis att inte kunna eller våga kalla en spade för att vara en spade, utan att helt andra stämplar flyger. Islamistiska terrorister säger sig, till och med, själva utkämpa “jihad”, mörda samt vilja förgöra väst -och gör detta, för tillfället, för den Islamistiska staten. Göteborgs stad vill inte ens kalla “jihad” för att vara “jihad”, utan vad som klassas vara “terrorism” jämfördes med frivilliga frihetskrigare under andra världskriget exempelvis. Något som en hel värld förbluffas över, givetvis och som skrämmer en hel nation – även andra än svenskfödda.
Uttalat försöker jihadister själva till och med få oss att förstå det hat de bär emot oss, men vi väljer att inte se deras – utan blickar istället emot andras hat senaste 20 åren… På vilket sätt skyddar samt lugnar det mig och min familj – idag, 24 timmar efter nya terrordåd på vår bakgård – mot ett högst reellt samt aktuellt hot från terrorister som både har förklarat krig emot våra samhällen och ser nationen vi lever i som sin fiende? Hur lugnar det någon som känner oro eller obehag att istället få höra om terrorister som antingen redan är döda eller som, tack och lov, redan sitter på livstid för att deras terrordåd redan begåtts – någon gång senaste 20 åren…? På inget sätt alls mer än att se den egna politiska agendan och åsikterna vara viktigast av allt.

 

Självfallet finns där både oro, obehag och rädsla.  Rädslan bland folk som aldrig ens går på fotboll är rädda för att gå på fotboll kan dock sällan inte förstås. Det är aldrig tal om att andra än fotbollsklubbar själva ska ta ansvaret för sina extremister (huliganer), politiska partiet ska ansvara för, skuldbeläggs -och gå i täten för att slå ner mot sina. Såvida partierna uttalat inte agerar för fri, obegränsad och okontrollerad flyktingmottagning, könsneutralitet -och/ eller manshat av “feminism”, vilka verkar gå under den mer samhällsaccepterade “goda” extremismen. (Jämställdhet ser jag som något helt annat!).  I de fallen läggs av samma samhällsdebatt -och korridor ansvaret på att idrotten själva måste gå i bräschen för att lösa sina problem. Vilket jag kan tycka är rimligt inom deras ramar samt inflytande. När det dock kommer till denna form av extremism, vänds den principen snabbare än fort trots att kunskapen är så pass låg i det övriga svenska samhällen om religionen i allmänhet och dess extremism i synnerhet, så ska inte religionen förväntas agera inom de egna leden. Det är endast religionens Imamer, utövare, Moskéer -och förespråkare som har den kunskapen, kan sära på -och förklara egna eller missuppfattade tolkningar samt påvisa vad religionen faktiskt menar, säger samt står för.

Detta i en betydligt större utsträckning än vad både idrotten som politiken kan samt bör – då de syftena, meningarna och budskapen är förstådda av många fler. Inte minst då svenska myndigheter, politiker samt samhället i sig -och i stort ojämförbart tyvärr ofta saknar den auktoritet, identitetsfaktor och inflytande som dessa har. Ett av de mest genialiska drag jag sett var under mitt första år, 1999, som jag var med och anordnade ungdomsdiskotek i Kungsträdgården – Stockholm. Större gäng bråkade, stökade och lyssnade inte till vare sig säkerhet eller polis. Kristna Ortodoxa präster från Södertälje ringdes in och klev med full mundering in i “Gallerien” som förvandlats till ett blinkande ungdomsdiskotek. En efter en – nästan på led – följde de med prästerna ut.
Möjligen går det inte att jämföra med radikalisering och terrorism, men det sätter likväl ljuset på vikten av att våga se -och prata om vad som faktiskt är vad, att kunna kalla en spade för att vara en spade!  
Verkligheten är dock – fortfarande och oavsett – den att några män som både sade sig -och agerade i Islams namn genomförde ytterligare ett terrorattentat på vår bakgård, i Europa.
Som Islamska Staten sade sig ligga bakom! Vare sig man väljer att kalla de för “IS” (på svenska) eller “IS” (på arabiska).
Vår regering valde att endast använda uttrycket “Daesh”, för att inte “legitimera” terrororganisationens självutnämnda Islamistiska Stat samt Kalifat, så långt sträcker sig alltså kunskapen – trots att de säger sig vara invandrartäta områdens bästa val – att de inte kände till “Daesh” betyda “IS” – på ett annat språk! Det går inte att ens försöka bortse ifrån, än mindre om man på riktigt tar avstånd ifrån -och säger sig vilja bekämpa all form av terrorism! Att det sedan inte är vad Islam handlar om, fattar nog de flesta i alla fall… Men det är fortfarande mellan 15-25%, vilket – fortfarande – gör det till att vara mellan 180 – 300 miljoner Muslimer – världen över som själva säger sig vilja förgöra väst och avskyr demokratiska, sekulära samhällen! Gårdagens terrorister var – fortfarande – några av dessa, oavsett hur många “miljoner” svenskar, norrmän, kristna, hinduer, buddhister eller judar som mördat och de är – fortfarande – det största mest aktuella terrorhotet emot oss!

När jag försökte uppmärksamma DN om Amerikanska terrorister – skyddade under att vara “soldater” – som mördat oskyldiga och själva sade sig “vara de enda terroristerna i staden”, var det ingen som jämförde deras dåd med Breivik eller Al-Qaedas heller. Knappt ens kallade honom för att vara en “terrorist”, han fick sitta på presskonferens och slänga sina medaljer i mänsklighetens namn – “Närhetsprincipen” fick jag förklarat för mig ligga till grund för att ingen yttrar ett ord om det.

Man kan tycka vad man vill om den, men varenda terrordåd och varje oskyldigt offer för den står i mina ögon helt för sig. Lika vidrigt, och precis lika värda att uppmärksamma “varför”? Igår mördades några, igen, pga andras trosuppfattning samt tolkning av Islam och deras hat mot väst.

Att börja peka åt andra håll leder knappast till en process av att ens börja “motarbeta” – som Statsministern, återigen, nu säger sig vilja göra – med upprepningar av förra årets silkesvantar…
Även en missbrukare måste först inse, erkänna -och våga prata om vad som är vad, utan att någon för delen anser att “alla” med samma trosuppfattning är missbrukare!
Givetvis har terror begåtts -och begås av andra “också”, i andra delar av världen som i historien än endast av de som säger sig vara Muslimer! Det finns ingenting som rättfärdigar någon eller någonting med att spränga oskyldiga människor i luften – vare sig det är i Mellanöstern eller i Europa.Vare sig det var på 1800-talet eller 2016! Att lyfta blicken ifrån vad som är vad -och vilka som är och gör vad innan chocken av dödsbesked ens har slagit in hos de anhöriga – endast på grund av att man inte vågar säga att personerna agerade i Islams namn… Det är i mina ögon långt ifrån att vara “solidarisk”, än minst med de utsatta. Det suddar heller inte ut eller förminskar att faktiskt terror begås i Islams namn, vilket – de facto – är den terrorism som påverkat samt drabbat oss allra mest de senaste åren, lika mycket som västs terror har drabbat Mellanöstern!
Inatt när jag gör detsamma, och vänder mig om för att sova så är det med en extra lång puss på Jeanettes panna! Givetvis kommer tanken närmare även mig att ett terrordåd kan inträffa, så kort inpå det i Bryssel -och av vilka. Allt annat vore naivt ansvarslöst, både som pappa, partner -och medmänniska – men obeskrivligt långt ifrån det samhällsdebatten antyder och är livrädda för.
Dela & Diskutera:

Likheterna mellan Belgien och Sverige är säkert många, en av de kanske största är vilket näste både länder har varit för jihadister att betydligt lättare att gömma sig, rekrytera, propagera samt växa än i andra länder i Europa i allmänhet. Mellanöstern i synnerhet! Statsministern höll idag presskonferens efter dagens terrordåd i Bryssel, dock var det ingenting nytt som Löfvén som pratade om eller om regeringen ser på någonting med andra ögon. En journalist reagerade på detsamma och sade precis likadant, det Statsministern säger nu är vad som sagts sedan länge…
Sverige, tillsammans med Belgien, är tillsammans med Jordanien och Tunisien de länder i världen som “producerar” flest jihadister till konflikten i Syrien. Belgien, precis som Sverige, har dels haft fler terrordåd – senast 2014 – men är också ett land där många signaler, ledtrådar samt vägar lett till efter terrordåd. Sverige verkar helt tro sig vara immuna emot terrordåd, kanske beror denna skrämmande och slående naivitet på att avstånden mellan de i åratal allt fler samt växande segregerade områdena helt isolerats ifrån det övriga samhället?

Där varken svenska politiker, media eller myndigheter vare sig vill eller knappt kan vistas. Varken DO, självaste Diskrimineringsombudsmannen, ville flytta till ett område samtidigt som polisen saknar såväl auktoritet som inflytande. Deras närvaro provocerar ofta mer än vad den tryggar. Möjligen kan detta också bero på -och vara resultatet av en lika naiv och nonchalant syn genom åren där samhällets hand tagits ifrån områdena, samtidigt som den enda samhällsrepresentativa närvaron bestått av en ofta okunnig och rädd socialtjänst, samt polisens trakasserande blickar. Resultatet av flera års blundande, en mottagning av nyanlända och koncentrerande av dessa tillsammans med låginkomsttagare samt socialtjänstens brukare till egna områden, som snabbt fallit i utanförskap, utan någon som helst integrationspolitik alls att tala om har också lett till parallella samhällen. Inte minst, vetskapen av att dessa är fullt möjliga – vilket också går hand i hand med den obefintliga respekten för Sverige och det svenska.

Utanförskapet har hela tiden fortsatt att flytta in – men de som varit en del av samhället och samhället självt, flyttat ut! Till en början var det svenskfödda som lämnade områdena, tills dess att såväl svenska språket, levnadssätten och folket var mer sällsynt än vanligt. Idag handlar det mer om religiösa trosuppfattningar, lagar och regler som leder till motsättningar där “gårdagens” invandrare samt de med andra trosuppfattningar flyttar ut. Endast jag själv vet om fem fall av familjer som valt att åter flytta till sina hemländer, länder som barnen och barnbarnen aldrig sett men numer bor i då det ansetts vara tryggare. Orsakerna var detsamma varför de flydde hit -och flyttade härifrån. Under en mer rädd och politisk korrekt än korrekt “religionsfrihet” samt unikt märklig uppfattning kring vad som är “stötande” – rent av “rasism” – har också en radikalisering fått växa, rekrytera och förespråkas. Med en draghjälp av att även religiösa lagar har accepterats under detsamma har också grogrunden varit total! Det är lätt att få uppfattningen att detta skett senaste året, när det snarare är ett resultat av flera års tystnad, acceptans och naivitet gentemot växande segregation, utanförskap -och parallella samhällen.

Vi fortsätter än idag att blunda, problematiken är inte ny men med åren givetvis ökat i takt med fler människor i utanförskap som antingen besitter samma trosuppfattning eller börjar anamma den under ett längre utanförskap. Sverige har för fem år sedan haft en självmordsbombare, sedan 2007 är vi ett uttalat -och uppmuntrat mål att slå till emot, sedan förra året placerades Sverige också som fiendenation till IS, Svenska pass användes av terroristerna i Paris, nätverk har under många år avslöjats finansiera och stödja vad även Svenska staten klassats som terrororganisationer… Listan på signaler och tecken kan göras lång – precis som listan gentemot Belgien. Den Brittiska tankesmedjan, Quilliam, vars grundare är avhoppad jihadist tar sig för pannan över att en IS krigare för sådant utrymme i Svensk media där han berättar om avrättningar och att han skall åka tillbaka inom kort – samtidigt kan den Svenska säkerhetspolisen endast hoppas på att han skall höra av sig innan…

Medan resten av världen tar på sig järnhandskar gentemot problematiken med osynliga fiender, erbjuder Sverige förturer i lägenheter och bostäder. Det är en stor skillnad på att vara “mänsklig” och att vara naiv. Sverige utsätter inte endast sina egna medborgare för en direkt fara, de utsätter även flyktingar som flytt ifrån samma krafter för att åter hamna som grannar med sina plågoandar. Det märkliga i att man inte själv verkar kunna se det paradoxala i att med ena handen tala om den livsfarliga resan -och varför, av samma orsak rättfärdiga okontrollerade vidöppna gränser. För att med andra handen erbjuda självaste orsaken till deras flykten med precis samma välkomnande…

Under presskonferensen idag sade Statsministern att Sverige skulle motarbeta terrorism, sedan sade han att regeringen “i höstas” hade tagit fram någon plan… inser inte Statsministern själv, eller majoriteten av hela landet, hur farligt sent ute vi är – med precis allt? I Sverige skall det utredas om en utredning kan börja, sedan måste den utredningen utreda när i tiden utredningen kan börja.
Nu skall det till och med “beslutas om riktlinjer” för hur en insats Säpo efterfrågat länge – skall utredas… Dvs, inte ens utredningen kring OM detta Säpo ska få verktygen ska börja, utan dessförinnan debatteras och beslutas om vilka riktlinjer den skall ha – därefter kan det utredas… Detta symboliserar också det sönderanalyserande – ner i atomer, som även feminismen använder sig utav, där till och med en ros som ges av en man till en kvinna blir till en kvinnoförtryckande handling. Detta “förtryck” är viktigare för Sverige att ägna sig åt, belysa och debattera än ett riktigt dödligt sådant.

Med en sådan politik och inställning kommer Sverige alltid att vara extra utsatta, aldrig förberedda. Vi förvandlar fina gester, trygghet samt kärlek till hat, samtidigt som hat, intolerans och extremism ses vara “jämställdhet” och en “kamp” för den. När Säpo, trots ett mer gullande svenskt överseende än den fasta hand och beslutsamhet som varje nation ser krävas, agerar förebyggande och griper en man som “enligt uppgift” och lämnad information skulle utgöra en risk, så rasar stora delar av Sverige emot Säpo för att vara “Islamofober”…? Samma kritik fick de också när de grep några terrorist misstänkta personer i Göteborg, som för ett år sedan sades befinna sig i Syrien och ha anslutit sig till IS – dock uppmärksammas inte detta, alls.
Tänkandet med hjärtat är en god egenskap, men inte alltid lösningen på alla problem. Precis som med egna barn, ibland måste även tänkandet med hjärnan vara det dominerande – av ingen annan orsak än för trygghet, kärlek och omsorg. Trots att tänkandet med hjärtat även är mer dominerande bland dagens föräldrageneration, så kallar ingen den som ibland tänker med hjärnan och “går emot” barnens vilja för att “hata” barn eller någonting annat! I sådana fall är det också mer talande om denne, i mina ögon.

Det är mer skrämmande om man skulle kräva att Säpo sökte efter jihadister i miljöer av Jehovas vittnen. Människor tänker inte på att familjer krossas, samhällen splittras och såväl föräldrar som syskon förlorar sina kära till en radikalisering som inte är vad de trodde. En hel släkt, bosatta i Sverige, ger sin tacksamhet till Österrike då de grep deras dotter och förhindrade henne till att ansluta sig, medan Sverige vill undersöka om Österrike har agerat fel gentemot flickan… Jag kan förstå hela hennes släkt känna sig otrygga i Sverige, men inte på grund av SD – utan den kontraproduktiva, naiva och farliga inställning vi har idag.

Vi lever -och är en del av en brinnande värld, i den världen ses Sverige från allas ögon. Europa, som tidigare skrattade med -och åt oss för våra extrema syner på könsneutralitet gråter nu över oss då vi både utgör en fristad och produktionsland för en ideologi som vill förgöra väst, för de som inte visste om det så är Sverige också en del av väst! Inte minst så nära stormens öga i det man bara kan komma, signaler efter signaler skriker om hur den växer – men vi ser det viktigaste ligga i genusdagis och könsneutrala frukter, i allt annat ses endast rädslan för -och en oerhört skev uppfattning kring vad som är – “rasism”. Förhoppningsvis kanske vi kan inse hur skev den uppfattningen är, och vad som faktiskt är vad, innan vi bryskt väcks ur vår naiva skönhetssömn av en levande mardröm! Precis som Belgien fick sitt, idag.

Må dess offer samt alla offer för terrorism – av öst som väst, i Europa som i Asien och Mellanöstern, vila i frid!

Dela & Diskutera:

Sverige ser sig själv gentemot en omvärld och på oss själva vara en “humanitär stormakt”, som hatar all form av hat och rasism. Som står för öppenhet, mångkultur, tolerans och jämställdhet!
Verkligheten är dock en helt annan när vi öppnar ögonen och när människor som kommer utifrån en ankdamm som accepterar -och gör skillnader på hat, intolerans och rasism, kommer in!

Det måste vara unikt för Sverige att hat kan bestämmas av en själv – så länge man kallar sig vara “feminist” eller tillhöra “vänstern”. Av någon anledning ses inte det hatet som hat, utan som en vacker “kamp”. Vad som dock är allra mest slående som det är skrämmande är att det hatet, föraktet, rasismen och generaliseringen, som de också säger sig “vara emot” är så pass utbrett socialt accepterad i samhälls -och debattklimatet. Under två tillfällen endast idag fick tappade jag hakan – inte över “vart vi är på väg” – utan för vart vi har landat. En video på sociala medier visar hur en man står i centrala Stockholm och delar ut rosor till kvinnor på den Internationella kvinnodagen. Av de allra flesta uppskattades hans gest -och ros med en tacksam kram, men av inte minst en kvinna förvandlades gesten och uppvaktandet till något av ett kvinnoförtryckande hat mot kvinnan som – kvinnan själv – jämställde med “internationella aidsdagen…”. Jag skrev tidigare om hur gentlemannaidealet i Sverige och vad som i mina ögon är en ren beundran samt respekt för, inte minst, sin kvinna också förvandlats till att vara skev kvinnosyn som förtrycker kvinnan och inte anser henne kunna öppna egna dörrar eller bära egna väskor/ kassar… Det är så löjligt, att jag inte kan finna tillräckliga ord för min (ironiska) beundran över de fighter i samhället -och främst för kvinnan som den svenska feminismen väljer att ta. Inte minst när den samtidigt oftast står tystare gentemot mindre viktiga frågor, som exempelvis rapporter kring utbredd hedersproblematik, stora skillnader i synsätt, värderingsgrunder och inte minst jämställdhet som resulterar i sexuella massofredanden -och övergrepp. Tystnaden består, enligt min uppfattning, endast av en sak – de gärningsmännen är inte av svensk bakgrund. Den största boven i svensk feminism är den vite svenske mannen, vilket lämnar samtliga flickor, tjejer och kvinnor både i Sverige samt i vår omvärld som lever under hård kontroll, som sexslavar och strukturella som kulturella förtryck åt sina öden. Inte ett ord, exempelvis, har jag någon gång hört någon “feminist” uttrycka om “förlegade rasistiska kvinnosyner” gentemot, exempelvis svenska tjejer som inte är “accepterade” och inte får gifta sig eller leva med en man av utländsk härkomst – av ingen annan orsak än för att hon är Svenska.

s_manshatareVilket blir lätt förvirrande, då den Svenska feminismen samtidigt skriker efter mångkultur så anses en ros av en man vara något förtryckande och fult. Men i allra flesta kulturer ses dock gesten (tack och lov fortfarande) som någonting fint och en rak motsats till fult, hat och kvinnoförtryck. Där en ros-överräckning ofta symboliseras och avbildas i många kärleks -och fredstecken.
Det är alltså hur lätt och till vilka nivåer som kärlek och stolthet kan förvandlas till hat – och det anses vara helt ok, det anses snarare vara mer inkorrekt och intolerant att ifrågasätta denna extremism än det är att förespråka den… Den Svenska feminismen handlar mer om att se sin ideologiska intolerans vara mer realistisk än biologins och naturens lagar, könsneutralisera precis allting – samtidigt som “alla” män hatas och är de “vidrigaste varelser på jorden”…  I varje handling förvandla något fint som kärlek och stolthet till att vara automatiskt vara fult, intolerant, förtryckande och rasistiskt. Jag har aldrig kunnat förstå hur självklara saker för -och i en hel omvärld, i Sverige kan anses vara så fult och “rasistiskt”… Men i och med blottande av sådana extremt intoleranta synfält – där till och med rosen samt en rosöverräckning – anses vara förtryckande, så kan jag mer och mer också förstå hur nationaldagsfirande, exempelvis, tillsammans med stolthet och kärlek gentemot sin nation kan anses vara “rasistiskt”. Givetvis finns där alltid extrema människor, men att det är så allmänt accepterat och politiskt korrekt att tycka samtidigt som demoniseringen sker av den som uppmärksammar intolerans – för vad den per definition de facto är – är inte endast skrämmande. Det är sorgligt och direkt patetiskt, i en ankdamm!

Betydligt fler kulturer samt nationaliteter än den svenska firar sina stolt nationaldagar både mer och stoltare än vad vi tyvärr gör i Sverige, samt ser rosen som en fin uppvaktning – inte minst till kvinnan, men hur går detta ihop med den svenska feminismens påstådda toleranta syn kring mångkultur, vet jag inte…? Jag kan bara spekulera över vad som verkar mest troligt och logiskt – troligen går detta ihop då många svenska city-feminister själva väljer bort att leva i den mångkultur som, inte minst S egen politik har skapat under decennier, och som är är lika koncentrerad som den är segregerad. Om man upprörs över -och ser kvinnoförtryck mot kvinnan i en ros i centrala Stockholm – en av de absolut finaste gester av uppvaktning mänskligheten känner till – så vet jag inte hur upprörd man skulle bli där?  Å andra sidan handlar det då på riktigt mer om kvinnors rättigheter, friheter -och jämställdhet.

Det som är näst mest ironiskt är att Svenska city-feministers försök till att “stå upp” emot vad som anses vara “förtryck” i en ros eller i en öppnad dörr, blir än mer löjlig när tjejerna i många förorter sedan barnsben varit mer självständiga. Metro kolumnisten beskrev detta troligen allra bäst, när även hon likt många med oss från dessa områden ser vad den Svenska city-feminismen försöker sig på. Att vara vulgär, frispråkig -och på riktigt självständig har alltid och sedan väldigt länge varit en vardag bland många tjejer i många förorter, med språk och agerande som aldrig har passat vare sig i övriga samhället eller i dess finrum. Där det alltid snarare har varit en självklarhet att “ta plats” när de klivit in vilket rum som helst. Dock utestängs dessa tjejer – också – då deras feminism anses vara “problematisk” i ögonen på en som ser de största problemen ligga i att bananen är en kvinnoförtryckande frukt. De får höra att de går rakt i patriarkatets “fälla” när de går i korta klänningar samt rakar sina ben… Skillnaden är dock snarare att de känner -och är stolta över sin kvinnlighet samt har en verklighetsuppfattning som säger att det faktiskt finns män och kvinnor, där feminismen inte handlar om att utradera könen eller hata det andra i ingenting annat än ren intolerant extremism.

Men båda dessa flickor, tjejer och kvinnor – dels de som lever i kontrollerade förtryck av kulturella, religiösa eller strukturella skäl samt deras grannar och väninnor som sedan 80-talet har stått upp för sig själva på ett betydligt mer realistiskt sätt än blundar den Svenska feminismen för. I mina ögon borde dessa förortstjejer vara rena förebilderna för city-feministerna. Precis som hon också avslutar sin kolumn om detta – hur kan tjejerna från dessa områden bli inspirerade av något de själva har skapat? Om man nu anser att ingenting annat än hat, intolerans -och rasism är något att inspireras av? Det har gått så långt i Sverige att många pojkar som växer upp inte har en aning om hur de ska uppvakta en tjej på bästa sätt, en ros eller en öppnad dörr – inte minst en restaurangbjudning kan snarare vara raka motsatsen, idag och istället vara de säkraste korten på att hon inte skulle höra av sig. Med de flestas goda sinne… Det är ett vansinne som aldrig verkar ta slut! Det  mest ironiska av allt, är också de motsägelser svenska vänsterfeminismen gång på gång utgör. Där de själva bestämmer vad som är hat, intolerant och rasistiskt.
Män har även fått “skit” och bekräftats vara “svin” allihop just för att de inte “gjorde mer” under samma dag som den mannen delade ut rosor – i mitt fall tänkte jag inte ens på den dagen, men jag tänker på -och uppvaktar Jeanette, våra tre tjejer dagligen för att de är de starka beundransvärda livbärande kvinnor de är -och skall växa sig till att bli. Möjligen är medvetandet idag också allt för stort hos många män att det inte spelar någon roll hur man uppvaktar eller vad man säger till -och om kvinnor idag – en ros kan vara precis lika förtryckande som ett “dra åt helvete”…

I vilken annan situation som helst så skulle det stå solklart i jämförelse vem som är den intoleranta, bittra, hatiska samt rasistiska personen. I mina ögon kommer våld alltid att vara våld, rasism alltid att vara rasism och intolerans alltid att vara intolerans. Det är vare sig en vit svensk uppfinning eller endast existerar i Sverige – en snabb titt på vår omvärld har folkmord, krig, våldtäkter, avrättningar samt flykter skett endast under min livstid flera gånger, på grund av just detta – Bosnien, Rwanda, Kongo, Syrien, Irak… Men dessa kan enligt den svenska vänsterextremismen ändå inte vara intoleranta, hata eller vara rasister. Ytterligare en bekräftelse på att de själva väljer att leva långt ifrån den segregerade verklighet som de gärna vill att andra skall leva i, men de prata om och se sig vara företrädare för. Vad som är vad bestäms inte -och kommer aldrig att i mina ögon få bestämmas av denna vänsterfeministiska extremism, som rättfärdigar allt våld mot högern vara “rättfärdigat”. Vad är skillnaderna? Såvida man inte utgår ifrån -och endast ser hudfärg, kön eller politisk åsikt hos vem som säger vad före demokratiska spelregler, jämställdhet samt  åsikts -och yttrandefrihet. Den svenska vänsterfeminismen är, helt klart, en av de mest extrema, intoleranta, radikala samt rasistiska ideologier som jag har sett,  med en liten skillnad mot nazismen, kommunismen och jihadismen.

SSU och Socialdemokraternas representant, Marwa Karim, som även arbetar för partiet såsom kampanjledare anses löjligt nog vara socialt “accepterad”, av såväl partiet som samhället och i medier. Trots att hon, likt Teodor Stig-Matz, personifierar och mer stolt än skamset står för hatet och intoleransen själva. Vilket de kan för att deras, otroligt nog, ses vara av en “god” sort.
Jag undrar givetvis om hennes egen partiledare och högste chef, Löfvén känner sig road av att vara hatad i egna led och anklagad för att vara en våldtäktsman? Eller bestäms det också av en själv  samt selekteras ut vilka “alla” är utefter kön, nationalitet, hudfärg samt åsikter…? Det är min övertygelse i alla fall och är – även per definition – ingenting annat än vidrigt hat, rasism och intolerans, som inte hör hemma i ett öppet demokratiskt modernt samhälle. Är det så vi ser vårt samhälle, är det också hög tid att efterleva detsamma och trycka bort hatet och rasismen – Från både höger som vänster, från både religion som egna åsikter!

-“Jag är en stolt manshatare. För ni är äckliga varelser som lever på vår jord.” (Den dagen män slutar våldta, kommer jag sluta hata)
“Alla människors värde är utgångspunkten för SSU” och Socialdemokraterna.

 

 

 

Dela & Diskutera:

Nyheter 24´s egen “väderpresentatör”, Teodor Stig-Mats, är möjligen en utbildad meteorolog, eller så är han talande för nivån samt vikten av kunskap m.m. kring hur de förmedlar såväl nyheter som väder på tidningen. Inte minst – i mina ögon skeva – debattartiklar skrivna av samma väderpresentatör, samhällsdebattör och skribent. B.la.en där han ville fylla Sverige med IS-soldater som han ansåg hade mer “stil och klass”. Dessa skulle enligt skribenten ersätta hela SD samt alla dess sympatisörer – med andra ord, föredrar således han en religiös, intolerant totalitär diktatur före demokrati och parlamentariskt folkvalt parti samtidigt som han, med andra ord, hatar “olika” och vill inte leva med åsikts -och yttrandefrihet. Den direkta örfilen han gav till alla dess offer för oliktänkande – miljoner människor som både flytt, förslavats samt avrättats pga andra trosuppfattningar, är homosexuella och kanske rent av tycker precis som Teodor själv, ekar fortfarande.

Det mest motsägelsefulla av allt är dock att dörren står helt öppen för Matz-Stig att lämna sitt eget land som tillåter honom tycka, tänka samt säga precis vad han vill -och allt annat han hatar, fast ändå skriker sig hes förespråka – beroende på personers hudfärger – för att leva i ett liv med hans uppfattning av “stil och klass” i Kalifatet. Men det steget tar aldrig vare sig han eller någon av hans “vänsterfeministiska” gelikar… Vilket jag aldrig förstått – Varför inte flytta till de länder som de anser vara rena paradisen och som har mer “stil och klass” än Sverige… Världen är ändå gränslös enligt de, eller är de länder för outvecklade och undermåliga för de med tanke på att de faktiskt kan, men inte gör…?

Enligt många liberalfeminister existerar trots allt inte heller några som helst kulturella eller strukturella skillnader i vare sig kvinnosyner eller värderingar…Han kan ta del av det livet redan i morgon, vilket är ett säkrare kort för honom att leva med sin uppfattning av “stil och klass” än att de skulle styra Sverige. Vilket med nuvarande regering, å andra sidan, inte omöjligt. Vilket kanske är det man väntar på? Fast å andra sidan igen, förespråkas samtidigt inte ett “klasslöst” samhälle också? Etiketterna trasslar verkligen inte sig själva i en ideologisk retorik som knappt han själv verkar förstå. Inte minst pissade han på ord som demokrati, allas lika värde och att “gilla olika” och hyllade snarare intolerans, ren rasism, allas olika värde baserat på detta samt så långt ifrån demokrati man bara kan komma. Samma etiketter, ord, värderingar, syner -och innebörd som annars är rätt populära för skribenten med supportar att snabbt slänga med vara “rasistiska”, “homofobiska”, “kvinnoförtryckande -och föraktande”samt intoleranta. När N24 skribenten trots allt insåg hur rasistisk och intolerant han avslöjade sig vara – även inför allmänheten,  redigerades snabbt artikeln om…

Den 3 mars skrev han återigen några rader som jag inte kan förstå riktigt hur detta rimmar med allas lika värde, att gilla olika eller det minsta med någonting av den liberala feministiska vänster han rätt tydligt “står för”. Eller så är helt enkelt den ideologin så pass snurrig och motsägelsefull att de så ofta som det – i mina öron och ögon framstår – fäller krokben på sig själva.
Då skrevs om det tydliga föraktet emot Kungahuset, men det mest smaklösa av allt är den bitterhet Teodor – eventuella samtliga av hans ideologiska vänner – så tydligt besitter som även kan få de att se rött över spädbarn och dennes födelse, när han endast dagar efter visar vilken “man” han är genom att – attackerar ett nyfött barn…  Som han minsann “inte tänker gratulera”. Inte heller föräldrarna, syskonen samt far -och morföräldrarna – en hel Familj – som precis fått tillökning. Oavsett till vilken familj barnet föds in i -och till, så trodde jag ideologin han bär ser människan och inte någon hudfärg, titel eller annat? Vad menas annars med själva innebörden av “allas lika värde”? “Oavsett bakgrund” och att där inte finns några kulturella eller strukturella skillnader?

Det finns vissa saker som är bland det mest lägst stående en människa kan göra. Våldtäkter, pedofiler samt angrepp mot barn är några. Oavsett vilket liv vår – Sveriges – nyfödde prins och Teodors egen alltså – vare sig han vill det eller inte – kommer att få, så ses inte lyckan eller mänskligheten överhuvudtaget av att ett liv är fött och skall börja sin resa mot sitt – jämförelsevis mot jordens historia – korta liv. Om Stig-Mats väljer att slänga bort sitt på att vara bitter på medmänniskors lycka är det upp till honom, istället för att gå mot egna mål, fokusera på dessa och sina egna relativr få dagar på jorden – varav hälften redan gått förlorade. Ibland är det bättre att vara tyst än att uttrycka sina åsikter, om man nu ens kan kalla sådant respektlöst förakt, både emot IS offer samt emot ett (nyfött) barn och hela dennes hela Familj vara en “åsikt”, mer än vad det är en lågt stående varelsers bitterhet. Oavsett om man gillar Kungahuset eller inte – oavsett om jag gillar en fiende eller inte så har han – alla dagar i veckan – mina varmaste gratulationer och lyckoönskningar!

Teodor Stig-Mats skriker för hesa halsar att människor inte kan rå för vart de är födda, och således inte kan “rå för” om de besitter i våra ögon skeva värderingar… Enligt skribenten verkar dock prinsen ha fått bestämma helt själv. Med detta som underliggande argument anser han också att Sveriges gränser  skall stå okontrollerade och vidöppna. Jag undrar hur många dagar Teodor själv har upplevt det segregerade trångbodda utanförskapet som föder parallella samhällen och kokar av en destruktivitet som är helt avskuret från övriga samhället? Det finns inget mer avtändande, smaklöst eller patetiskt än en “Man” som föraktar sitt eget till den grad att han helt förlorar sig själv, sin bakgrund, sina rötter och sin identitet – vad och vilka som gjort honom till den han är! I Teodors fall – Sverige! Det skulle inte förvåna mig om han både ser och anser att kvinnan “lika gärna” kan öppna -och hålla upp dörrar för honom, köra fram bilen, bjuda honom på middag samt, bär hans väskor och kassar…?

Vare sig han vill eller inte, så har vi ett Kungahus, inte endast Kungahuset utan hela Sverige har precis fått en till prins. En prins som redan nu, några veckor gammal, har bidragit mer till hela landet i både ekonomi, intresse samt turism än vad Stig-Mats någonsin kommer att göra. Likaså för Teodor S-M att ens kunna fortsätta gå till frontalangrepp emot samma värderingar han säger sig stå för -och övertygat hävda könsneutralitet vara mer naturligt än naturens egna lagar. Så, det är onekligen på sin plats att han både ber Kungahuset om ursäkt, men framförallt till Prinsen och hans mamma och pappa – vilka symboliserar det land som tillåter honom göra precis detta. Samt gratulerar eller åtminstone överväga att hålla käften, rent ut sagt!
Det mest sorgliga är, att han verkar på riktigt inte ha en aning om hur det skulle vara – inte minst för honom själv – om Sverige fylldes med -och prinsen ersattes av “IS-krigare”.
Han skulle dels inte kunna vara, säga, tycka eller ens tänka något av det han gör idag. Allt han representerar och säger sig “stå för” – både på riktigt och i ord – gör honom med största sannolikhet vara prioriterad fall för de att kasta ner från ett hustak. Vilket vare sig SD eller vår nyfödde prins aldrig skulle göra emot honom, eller ens förbjuda honom till!
Var det inte mer av Svenska värderingar -och kvinnosyner än de av en religiös, intolerant och totalitär diktatur som både Stig-Matz -och hela den feministiskt liberala vänstern stod för?
I mina ögon har han dock – inte under ett, utan två tillfällen – snarare bekräftat både sig själv och hela den snurriga “liberalfeminismen” snarare personifiera den rasism, intolerans och kvinnosyn de säger sig vara förkämpar emot. Gratulationer, tacksamhet och stolthet gentemot såväl Kungafamiljen och Prinsen – men inte minst Kungahuset och Sverige vore verkligen på sin plats!

Möjligen är denne skribent alldeles för ung för att förstå vad han själv ger sig in i för konstateranden, att han inte har någon aning om vare sig ideologier eller dess värderingar står rätt klart.
Det är en sak att skriva för att väcka debatt, skapa reaktioner eller lyfta kontroversiella ämnen – det är en helt annan att förespråka – rent av uppmuntra – terrorism, förolämpa dess mördade, flyende som förslavade offer och gå till angrepp emot (nyfödda) barn. Likaså att förolämpa sin egen hemnation och sina medmänniskor verkar skribenten inte ha en aning om hur många med annan bakgrund än svensk skakar på sina huvuden åt – vilka är, vad jag misstänker, de han försöker ställa in sig hos inte minst, men ställer sig lika långt ifrån som han – i mina ögon – står verkligheten…
Det är också en helt annan att fritt – få – sprida sin direkta rasism, hat och intolerans – oavsett vilket håll den än kommer ifrån!

Jag vet inte vad sin skrämmer mig mest, hans spridande av ren rasism, intolerans, diskriminering, förakt -och skeva människorsyner eller att han får det utrymmet av -och på en större medieplattform som Nyheter 24? Vad jag dock anser vara det allra mest skrämmande, är att det är så accepterat och mer politiskt korrekt än en självklarhet av att känna just stolthet, tacksamhet -och kärlek…

Dela & Diskutera:

Det råder såväl (akut) läkarbrist i Sverige som ständiga alarmerande rapporter samt varningar om stress som leder till utmattning och utbrändhet. I vårdguidens egen samt senaste tidning uppmärksammas detta till och med på första sidan, där en ung kvinnas stress förbisågs inom vården – eller inte ens kunde uppfattas eller förebyggas överhuvudtaget – och som ledde till hjärtinfarkt. 34 år gammal! Vad som konstant är den stressades och dennes anhörigas stora mardröm, som man tar för givet att vården skall känna till, kunna se samt förebygga – men som vården i allmänhet och Åsö Vårdcentral i synnerhet inte ens kan se eller förstå om den så sitter framför ögonen och de får se, höra samt uppleva de tydligaste varningssignalerna kring detta, som den färskaste lekman skulle se allvaret i -och vikten av förebyggande åtgärder. Tyvärr är det dock endast vården som kan remittera och vårdcentralen man hänvisas till i första hand.

Det som för oss på Åsö Vårdcentral på Södermalm i Stockholm skulle bli – och som för samtliga medborgare, i synnerhet, skall vara en trygghet, hjälp och inte minst, en självklarhet som skattebetalande medborgare där högre skatter ofta motiveras med finansiera vår berömda ”välfärd”, men som inte ses vara så överbelastat trasig att den i praktiken – endast finns på papper att vilseleda sig själv med samt visa för omvärlden att vi (fortfarande) har. Där verkligheten snarare är den att egna medborgare bortprioriteras. Besöket på Åsö Vårdcentral kring denna samhällsalarmerande problematik blev en skrämmande bekräftelse på just detta och att man idag snarare måste (orka) vara frisk, för att ens kunna vara –och/ eller bli sjuk – Som Svensk medborgare alltså!  Precis – som i så många andra länder – skall det vara en direkt självklarhet att egna medborgares trygghet, välfärd som omsorg alltid skall prioriteras!  Även för den egna medborgaren kan en enda dag vara lika kritisk för vård, undersökningar, säkerställande samt förebyggande åtgärder. Regeringens direkta beordrad till samtliga departement att ”senarelägga samhällssatsningar” – med andra ord, b.la att bortprioritera/ ”pausa” välfärden för de egna medborgarna känns inom minst inom vården där bristen på kompetenta läkare kanske är som mest kännbart hos vårdcentralen.

Det egna drivet hos en patient som numer krävs för att erhålla den vård hon/ han har rätt till, betalar skatt för och rent av blivit lovad av vården själva är det få sjuka – eller friska för den delen – som ens orkar med. Färre hinner eller orkar inte heller uppmärksamma vanvård, bristande, utebliven eller inkompetens inom vården. Många tar för givet att läkaren ”vet om” och gör sitt bästa och få tror sig inte ens ha någon chans till att få sin rätt tillgodosedd mot vården eller ens bli tagna på allvar – Vilket också vårdens chefer och ”läkare” vet om samt verkar utnyttja… Åsö Vårdcentral stod för den kanske mest skrämmande uppvisningen på bristen av professionella läkare samt en sjuk vård, där ordlekande titlar verkar vara viktigare än kunskaper samt bemötande. Exempelvis, ”Specialist i Allmänmedicin”, som kan uppfattas kunna lite om plåster och lite om sår. Vad är egentligen en ”Specialist i Allmänmedicin”? Vad är ”Allmänmedicin”, när behovet av en specifik läkare/ kunskap emot ett specifikt besvär måste finnas. Den vetskapen –och tryggheten för en patient som uppsöker vården, framförallt pga en specifik orsak och inte ”allmän medicinskt”, är det högst relevant – för att inte säga helt avgörande – att få reda på. På samma sätt som passagerare tar för givet att en kunnig utbildad pilot flyger planet och inte överlåter spakarna till flygplatsens vaktmästare. Såren som inte syns på kroppen för omplåstring verkar i alla fall de allmänna ”specialisterna” på Åsö Vårdcentral vara helt okunnig samt nollställda kring.

Psykisk ohälsa och stress är ett av Sveriges mest omfattande problem med ständiga rapporter om dess signaler och förödande konsekvenser. Den i Sverige största orsaken till sjukskrivningar, främst bland kvinnor. En av orsakerna varför den också är lika komplex och svår greppbar är för att den drabbade ofta kan vara svårmotiverad till att ens tala om det, inte vilja inse fullt ut, förskönar och förminskar samt inte alls ser fram emot att uppsöka vården på egen hand. Har man turen kanske en anhörig eller partner bryr sig tillräckligt mycket för att fixa detta åt – och dra med patienten! Detta trodde jag, i Sverige 2016, var en självklarhet att greppa, i synnerhet inom vården.  Är dessutom patientens erfarenheter av vården att den snarare förvärrar genom okunskap och fastnande i ett förvarande beroendehjul- inte sällan neddrogad – för ständigt återkommande meningslösa ”återbesök” som upprepar samma saker –och där patienten måste upprepa samma saker till olika läkare varenda gång istället för att någon tar en minut att läsa tidigare journaler, så blir det än svårare. Vilket inte heller kan vara någon överraskning för en vårdcentral att kännas vid efter senaste årens allt sjunkande och trasigare vård. Det kräver dock att man som ”läkare” förmår sig ta någon minut till att överblicka en patients journal –och medicinska historik inför ett besök…  Uppenbarligen står Svensk vård i allmänhet – Åsö Vårdcentral i synnerhet – fortfarande helt oförmögna till detta och lägger allt ansvar på patienten. Hur sjuk eller (o)motiverad patienten än är, så ser de alla som uppsöker vården ensamma eller med en partner vara fullt villiga, förmögna samt friska.

Möjligen faller en patients hälsa, prioritet och intresse i takt med en ”läkares” eller hel vårdcentrals bristande kunskaper om sår som inte syns på kroppen och inte kan plåstras om, för att slutligen ge valet mellan en klubba eller klistermärke. Två olika ”läkare” på Åsö Vårdcentral kunde inte uppfatta eller ens misstänka psykisk ohälsa när den så satt några meter framför de och dessutom, motvilligt men självmant, berättar om smärtor i såväl bröst som hjärta och besvär med andningen – dvs de mest starka tydliga och oroväckande varningssignaler som är direkt kopplat till stress och utmattningssymptomer. Ingen av dessa ”läkare” ansåg det heller vara intressant eller viktigt att läsa patientens journal inför besöket, vilket snabbt skulle vittnat om en längre historik av sjukskrivning för detsamma, som nu började krypa tillbaka. Det kräver dock en läkare som har mer koll på även psykologisk medicin än skrubbsår.
Skrämmande, samtidigt mest avslöjande, med Åsö Vårdcentrals bristande kommunikation, okunskap och ointresse för deras patient var att en annan läkare på samma vårdcentral (!) endast 5-6 månader tidigare direkt ville sjukskriva samma patient, för samma sak redan då. En lekman förstår även att ingen patient – i synnerhet inte en som lider av stress eller annan form av psykisk ohälsa – inte orkar berätta, om och om igen inför en ständigt ny och okänd person – varje nytt besök! ”Läkare” eller inte. Varför det över huvud taget ens förs journaler, anteckningar och utfrågningar över telefon känns mer vara för det ”ska vara så”, inte för patientens helhetsbild. I min vilda fantasi trodde jag det var en självklarhet att göra som ”läkare”, inte minst för att få en helhetsbild och ens kunna se situationens allvar idag, beroende på ”igår”.

Icke desto mindre kan det vara helt avgörande – för patientens skull ur flera avseenden och avsett hur ”jobbigt” det än är att göra sitt jobb. Syns inget fel så verkar det inte heller kunna anses vara akut eller allvarligt. Ingen tanke lyfts heller till att det oftast finns orsaker till varför en vuxen människa följer med en annan vuxen patient, varför en partner följer med sin partner, bokar dennes tid och förklarar dennes situation… Vid en snabb titt på journaler hade även det varit mer förståeligt än ”konstigt”. Första samtalet inför första besöket förstod en sjuksköterska snabbt situationens akuta allvar, samt kunde med patientens historik inse faran med återkommande symptomer. Förståelsen för att säkerställa hjärtats värden, inte minst för patientens trygghet, var lika hög som för förståelsen av patientens lilla motivation till att återigen uppsöka vården, eller inför en ny okänd läkare berätta flera års medicinska historik – för 200:e gången…

Läkaren intygades dock, ”givetvis, vara insatt som kunnig på just detta område. Trots en oacceptabel långt lång väntetid på 4-5 veckor, gavs pga ihärdigt påtryckande av situationens allvar, oaccepterad väntetid samt hot om omlistning – en tid inom två dagar. Är det så det måste gå till?  Läkaren på Åsö Vårdcentral, Griselle Wiberg, markerade ifrågasättande varför vi undrade om hon hade läst patientens medicinska historik…? Hon hade ingen som helst aning om vad besöket handlade om, inte heller såg ”läkaren” något blod på kroppen… Trots tydliga förklaringar – varningssignaler – av fysiska som psykiska besvär, trots ingående förklarande om en tidigare långvarig – väl dokumenterad – sjukskrivning pga stress och utmattning, så gjorde ”läkaren” klart att patienten inte hade någon egen talan om det egna tillståndet.  Än mindre kunde patienten själv ”välja EKG” för att säkerställa hjärtats värden… Patienten skulle endast sitta tyst och
”endast svara på läkarens frågor och göra som läkaren säger”…  – ”Läkarens” bedömning – ”återkom om 3 veckor före nytt blodtryck!”…

Denna bedömning gjordes trots att hjärtklappningar var ett uttalat återkommande problem, liksom förklarande av en hög stresskänslighet samt pågående stress –och utmattning som till och med orsakade smärtor i bröst och besvär med andningen, minnet och en ihärdig – ibland akut fallande – trötthet. Ingenting av detta ansågs dock vara allvarligt. Bedömningen gjordes av en ”läkare” som inte har minsta aning eller kunskaper om vare sig stress, psykisk ohälsa eller dess konsekvenser.
Där tar vården stopp för osynliga – icke desto mindre – förödande och direkt livsviktiga besvär, som vården själva rapporterar om utgöra en av landets mest omfattande och farliga problematik.
”Läkaren” bidrog ironiskt nog själv till ett steg närmare en infarkt än vad ”läkaren” kunde förebygga en. Vad skulle ha hänt om kollapsen var ett faktum morgonen, timmarna, därpå?
-”Det är så här det är, Tommy. Det är så här svensk vård fungerar! Du måste vara frisk och orka för att kunna få vård…”

Patienten, som känner sig själv och egna smärtor samt symptomer allra bäst lyssnades det inte till alls, det var uttalat direkt irrelevant för en ”läkare” att ta in för en bedömning…
Det mest självklara – EKG – som alla andra doktorer och läkare jag talat med snabbt konstaterar vara det mest prioriterade efter sådana ”tydliga och starka varningssignaler” var på Åsö Vårdcentral helt irrelevanta och därav EKG uteslutet. Chefen för Åsö Vårdcentral, Åsa Barnekow, fick jag kontakt med efter ett dygn. Endast den jakten och diskussionen skulle en omotiverad och/ eller sjuk person sällan orka ta. Även hon ställde sig beklagande och konstaterade att vi hade haft otur just det besöket, med den läkaren. Även om ett besök kan vara direkt avgörande så accepterade vi chefens ursäkter och förklaring i en ny förhoppning samt, av chefen själv löfte, om ett EKG – som även enligt henne var direkt ”självklart”. Tillsynes verkade chefen inse situationens allvar – återigen utlovades en läkare som ”dagligen arbetar med –och förstår stress”, 2 dagar senare – klockan 17.00.
Patientens motivation och förhoppning om ett smidigt EKG-besök gick på reservtankens ångor.
Vi togs emot 20 minuter efter avtalad tid, av ”läkare” Martin Frykholm, som lika snabbt visade sig vara lika nollställd, stressad, opåläst och oinsatt – inför allting. Besöket faställde regeln snarare än undantaget om en bristande sjukvård där titlar inte avslöjar vare sig kunskap eller kompetens.

På bröst-brickan stod; ”Specialist i Allmänmedicin”… Ännu en gång fick patienten upprepa allting, innan ”läkaren” gick iväg för att se vilken dag det fanns möjlighet att göra ett EKG test – dock ”tidigast dagen därpå!”… När vi påtalade att det var just av den orsaken som vi var där nu, blev ”läkaren” istället smått irriterad och trodde att EKG var någonting som vi – spontant, ”där och då ville göra” mer för nöjes skull.
– ”Det måste funka för verksamheten också…!!”… Vetskapen om att det var vad verksamheten hade lovat –och bokat upp oss för existerade inte, inte heller något han ville lyssna till eller ens trodde på. Vilket gjorde att ”läkaren” istället hotade med att… ringa polisen (!?) för att jag ”störde verksamheten”. Givetvis steg irritationen till högre nivåer, dock vare sig med skrik eller olagligheter… Endast genom att starkt ifrågasatta en utebliven, kritiskt viktig och – av de själva utlovad – vård…
Läkarna på Åsö vårdcentral visade rätt tydligt det viktigaste för de är att säkra ”återbesökande” 200 kronor, plus resurserna för varje besök som vårdcentralen erhåller av Landstinget, än om patientens hälsa. Framförallt när problematiken blir för komplex och utanför deras kunskapsområden – osynliga besvär eller om vårdcentralens lika bristande verksamhet ens orkas ifrågasättas så vill Åsö Vårdcentral snarare ringa till polisen. Vore tiden på dygnet ”fel” för ett EKG-test, så var det inget som förklarades heller. Samtidigt, bokade vårdcentralens egen chef upp oss för EKG den tiden… Om nu kompetensen är så pass bristande hos ledning, vem avgör då kompetensen som möter patienten?

Finns inte kunskapen – säg det! Ska vi söka oss vidare – säg det! Inte heller existerar minsta tänk, i annat än på papper, kring vikten av förebyggande åtgärder. Men för att kunna se denna vikt måste man också förstå ett besvärs symptomer och framförallt, konsekvenser. Är detta ett brott att ifrågasätta vården inte kan, ser eller förstår – så är jag absolut skyldig! Dock undrar jag vad som skulle ha sagts till polisen? Att vi besöker deras Vårdcentral, blir upprörda samt ifrågasätter varför vi inte får den vård vi är där för och rent av blivit lovade av samma vårdcentral? Jag misstänker att den myndighet som är mer lämpad samt intresserad av detta är IVO. Vi lämnade denna vårdcentral, för sista gången, utan någon som helst uppföljning, råd, rekommendationer eller omsorg/ vägledning för patientens hälsa. Det enda viktiga var att ifrågasättandet och patienter med mer komplexa besvär än plåster på sår försvann!
De dialoger med patienter som Åsö vårdcentral endast verkar vilja ha – eller snarare monologer – är med de som inte orkar, har motivationen, modet eller kunskapen till att ifrågasätta samt kräva sitt medborgliga värde samt rättighet. Äldre, ensamma, orkeslösa eller omotiverade medborgarna, alla som inte kan språket, inte har någon som orkar ifrågasätta samt utkräva berättigad vård är såklart vårdens ”bästa” patienter, inser jag idag.

Vad som vården själva går ut med vara en prioriterad samhällsfara och omfattande problem – främst för kvinnor – står den handfallen inför själv. Vackra ord vill verka vilseleda en sann bristande kunskap och kompetens, i alla fall på Åsö Vårdcentral.  Även denna patient är en kvinna – som jag älskar mest av allt på jorden. Inte minst för att hon är den hon är – och precis lika insiktsfull, medveten och en krigarinna ut i fingerspetsarna som hon är vacker och fantastisk. Men hon har erfarenheter ifrån vården av att vara precis så här, hon är knappast ensam! Endast vården själva –och dess chefer kan förändra detta. Inte ett ljud har hörts, beklagande yttrats, ombokning erbjudits eller minsta intresse undrats från någon på Åsö Vårdcentral – allra helst chefen – som personligen lovade utebliven såväl kunnig läkare som vård i form av EKG. De har inte minsta aning om –eller intresse för hur det har gått eller hur det går för patienten…
Det har gått 3 veckor sedan fiasko besöken nu.

Hon kunde – enligt riktiga medicinska specialisters bedömning – kopplat till de starka symptomer, ha rasat endast timmen efter det sista besöket. De har helt enkelt inte vare sig intresset, kunskapen eller vetskapen – mer än att patientens – av de själva – utlovade vård samt EKG uteblev.
Vad Åsö VC än såg för orsak och brott till att ringa polisen så vet jag i alla fall vad som bör sägas till b.la. Inspektionen för vård och omsorg, inte endast för den jag älskar, utan även för den Du älskar och för den ingen (tillfälligt eller permanent) älskar!

Dela & Diskutera:

Nu var det Expressens tur att släppa en video med utsmugglade bilder ifrån Kalifatets Ar Raqqah, vilket även står som dess huvudstad. Bilderna och vittnesmålen om bland annat och inte minst kvinnors situation är endast några i raden tillsammans med massavrättningar, kidnappande -och förslavande av tusentals oliktänkande -och troende, däribland Kristna, Kurder och Yazidier som omvärlden, bortsett från Ryssland, väljer att blunda för. Trots hundra år av invasioner av väst i Mellanöstern i namnet av “mänskliga rättigheter” och “demokrati” som även Svenska regeringar rättfärdigat tittar en “feministisk” Svensk regering bort när dess värderingar verkligen behöver stås upp för som allra mest. Det har stått ganska klart sedan dag att flyktingströmmen från Irak och Syrien beror på IS framfart, vilket fick vår regering att se en “humanitär stormakt” bygga på att ha vidöppna, okontrollerade gränser in till ett av Europas minsta länder, trots det befintliga växande segregerade utanförskap, som bildar allt fler och fler parallella samhällen – Inte minst för att det råder en minst sagt patetisk uppfattning kring vad som är “rasistiskt”.

Dock ses det inte vara något fel med att det i praktiken blir till förvarande, koncentrering samt gömma och glömma nyanlända till egna utanförskapsområden, utan någon som helst fungerande eller obligatorisk integrations, etablerings -eller inkluderingspolitik? Argumenten för b.la. detta är att människor flyr avrättningar, kidnappning och, i princip allting, som vår feministiska regering säger sig stå upp -och “kämpa” för, vilket i deras ögon också gör de till att vara en “humanitär stormakt”.  Samtidigt väljer den “humanitära stormakten” att blunda för, inte ens yttra ett ord om, alla hundratusentals flickor, tjejer samt kvinnor och människor som lever i, exempelvis Kalifatet. Inte minst de tusentals Yazidier, Kurder samt andra oliktänkande som har kidnappats -och förslavats. Av dessa, en förkrossande majoritet flickor, tjejer och kvinnor…

Jag har aldrig hört en annars högljudd feminist skrika lika högt om dessa hundratusentals kvinnors öden – och mäns kvinnosyner – vara lika representativt för något, som jag många på en gång skrek ut i kör att några få f.d. medarbetares skeva kvinnosyn inom SD – som sparkades och fick lämna organisationen av samma orsaker – vara representativt för hela SD. Att de dessutom snabbt blev utdömda av ledningen varken hörsammades eller vägdes givetvis inte in…
Det verkar inte hela situationen i Syrien heller göra, för Svenska feminister ligger hoten mot kvinnor samt förtryck endast i könsneutrala toaletter, könsneutrala leksaker, färger, könsneutrala män och kvinnor och inte minst – roten till att ont i SD och det i särklass största hotet mot kvinnan är, svenska vita män.

Hur långt Sverige har kommit -och hur vår omvärld ser ut, där få vita män existerar som bestämt att kvinnor inte får visa sina ansikten, köra bil, gå ute ensamma eller rent av straffas för att de våldtagits verkar inte heller vara relevant i sammanhanget eller ses. Precis som Yazidiska kvinnor i skrivande stund lever förslavade, av ingen annan orsak än för att de är Yazidier brukar argumenten emot vita män rättfärdigas endast kunna vara roten till det onda pga “Slavtiderna”. Vad man dock inte heller väger in, vill se eller anser vara relevant är att hela slavhandeln initierades och startades av -och i precis samma geografiska område som Yazidierna nu lever förslavade – Mellanöstern, kallad den “Arabiska slavhandeln” som tog sin början redan runt år 650 (!) och pågick hela vägen fram tills 1960 talet… vilken var oerhört omfattande med uppskattningsvis mellan 10 – 20 miljoner förslavade människor, som existerar än idag på vissa håll varav en vi med all säkerhet – de facto – vet om existerar i skrivande stund, men som vår “feministiska” regering väljer att blunda för.

Den Arabiska slavhandeln rättfärdigat inte på något sätt någonting annat eller den vidriga slavhandeln som skedde i Europa och Amerika – men den suddas inte bort för det, är mindre slavhandel – utan det handlar om att se vidriga människosyner, rasism och intolerans vart än den existerar och kommer ifrån. Inte ens när Europa vittnar om riktade sexuella masstrakasserier endast på grund av att kvinnorna är från väst så bibehålls den feministiska ideologin. Feminister tystnar snabbt gentemot en strukturellt skevare kvinnosyn från delar av andra delar av världen än Sverige – med andra intoleranta människor än Svenskar, där kvinnan står lägst i kurs, och rent av försvarar den kvinnosynen – rasismen – genom att rikta om fokus till vad “svenska män gör…”
Att ens kunna försvara och inte det kraftfullaste förkasta vidriga sexualbrott – oavsett vem som utför det – är lika vidrigt som att acceptera det.

Det är precis detsamma som att jag inte ser våld vara våld, kan endast vara våld om andra människor än mina kompisar utövar det.
Å andra sidan anser vänstern att allt våld emot höger är accepterat och rättfärdigat våld, vilket också förklarar den mjukare tonen gentemot rasism, intolerans och  sexualbrott helt beroende på vilka som begår dessa? Frankrike bad uttryckligen Sveriges regering – den “humanitära stormakten” – om hjälp efter att landet råkade ut för sitt andra terrordåd inom loppet av 2 år, det var inte mycket begärd hjälp av en stat som kallar sig själva vara en “Feministisk Humanitär stormakt” och som ofta skyltar med hög moral, bekämpandet av intolerans och starka värderingar emot resten av världen med syfte av att läxa upp de. Om inte Frankrikes hjälp var en orsak, så borde alla gånger alla tusentals förslavade människor – kvinnor – vara det långt innan. Vilket förutsätter att skeva kvinnosyner och intolerans inses kunna komma från andra håll än Sverige!

Men inte ens det kunde vår “feministiska & humanitära stormakt” tänka sig att göra, därmed satte sig ner snarare än stod upp för mänskliga rättigheter, kvinnors förslavade friheter – som lever i otänkbara förtryck – samt sina egna ideologier. Sveriges rödgröna “feministiska regering” valde när det väl kommer till handling och inte endast skrikande uppdateringar på sociala medier att inte stå upp emot eller, på minsta vis, bekämpa intolerans, oliktänkande, kvinnoförtryck eller extremism. Den lilla hjälp de gick med har ännu inte skickats. Jag undrar hur Europa och inte minst Frankrike kommer att se på Sverige, den dagen då vi behöver hjälp från vårt närområde, i samma union, samma kontinent och som delar våra värderingar? Med tanke på att vi i princip inte ens kan försvara oss själva längre så är tanken skrämmande…

Istället läggs alla resurser samt flest prioriteringar för att dess förövare, intoleranta extremister som själva valt att säga upp sina medborgarskap, lämna landet och svära trohet till en stat samt ideologi som de inte endast står för, utan även beväpnat strider för. Emot Sverige, demokrati, tolerans och allting som Sverige samt nuvarande regering säger sig stå för… Men regeringen ser den fasta hand som resten av omvärlden, inte minst Mellanöstern, anser vara nödvändig som “stötande” och för att de som förslavar, förtrycker -och mördar inte skall känna sig “stötta” snarare välkomnar, tillåter och erbjuder dessa företräde med bostäder och arbeten. Inte en liknande insats har gjort -eller görs för de egna medborgare som i åratal gått arbets -och bostadslösa, de som betalar sin A-kassa och inte sin AK47:a. Inte heller skreks det lika högt eller ens reagerades gentemot det utbreda kontrollerade hedersförtrycket som existerar i Sverige.

Det har alltid existerat och med en politik samt ideologi som förespråkar obegränsad, vidöppen och okontrollerad invandring från delar av världen där dess syn -och levnadssätt snarare är självklara regler än undantag – utan någon integrationspolitik alls så är det i mina ögon direkt otroligt hur de tror synen, levnadssättet samt värderingarna skall upphöra…? Många länder har levt med en sådan samhällsaccepterad inställning och syn under betydligt längre tid än vad Fi samt Miljöpartiet har existerat i Sverige – utan någon motvikt. Det verkar, på riktigt, finnas en tro om att samtliga som passerar Sveriges gränser, i samma sekund de passerat per automatik, förvandlas till feministiska könsneutrala liberaler som älskar såväl homosexualitet, HBTQ och Svenskar.

En kan inte sluta undra om en socialistisk liberal feministisk vänsterideolog-och syn väljer vilka de skall stå upp för -och inte? Där såväl icke svenskfödda tjejer samt kvinnor helt blundas för när de förtrycks och lever under“patriakala” skeva strukturer – för svenska feminister verkar ju endast Sverige vara spelplanen för deras ideologi i “kampen” för kvinnors rättigheter och friheter, där inga andra än vita Svenskfödda män som kvinnor vare sig ses, hörs, fördöms eller stås upp för…

Dela & Diskutera:

I den allmänna samhällsdebatten och mainstream, både media samt mer politiskt korrekta såväl politiker som politiska “etablerade” partier,  har pojkar och män under åren drivits till att mer vara flickor och kvinnor, samt tvärtom. Debatten och “kampen” om jämställdhet är som så många andra frågor i Svenska samhällsdebatter,  svarta eller vita. Endast att välja en produkt som är “made in Sweden” före en som är “made in Taiwan” skulle inte förvånande kunna landa i att vara “rasism”, likväl som om jag säger mig älska Jeanettes kvinnlighet lätt stämplar mig vara en “kvinnohatande -och förtryckande mansgris”. Det urvattnade rasist-kortet har jag pratat om i föreläsningar sedan 1999, skrivit om lika länge både i samtliga böcker samt i insändare och debattartiklar. För att belysa hur skevt det landar kan man även belysa hur skevt detta med kön, könsroller, gentlemannaidealet – s.k “jämställdhet” landar – i Sverige.

Utanför Sverige skakas det på huvudet åt att det snarare är en regel att kalla varandra för – i deras öron – “Hönor”. Alla lever vare sig inte i Sverige eller den ankdamm vi gör i många fall där vi istället för en stolt tacksamhet över att vi inte delar mycket av omvärldens problem, nästan känns som att vi måste skapa problem. Många människor som kommer ifrån krigsdrabbade länder tar sig för pannan över “problem” som en, minst sagt “verklighetsförankrad”, feministisk liberal vänster i Sverige prioriterar -och “kämpar” för, b.la problematiserandet av -och “kampen” för att ändra naturens samt biologins lagar. Inte minst att de flesta arter på jorden, så även människor, föds i två kön. Kvinnor och män. Även i djurriket existerar såväl skillnader som till och med gentlemannaidealen snarare, även att arten snart skulle dö ut om inte båda kön existerade än att vilja förändra och anse hanen vara “onödig”. Då talar jag inte om att kvinnor inte kan utföra samma arbeten eller erhålla lika löner, utan skillnader som naturens lagar – och inte jag eller någon annan “tycker” det skall vara. Exempelvis den att män kan inte amma…

Det är också – däremot – direkt rasistiskt och går emot alla naturens lagar samt biologiska verklighet att “män inte behövs”, är roten till allt ont samt är svin hela bundet! Glömskan av att deras egen existens -och ideologi inte hade existerat utan minst en man i deras liv verkar vara stor, eller så anser samtliga med denna “toleranta” ideologi helt enkelt att deras pappor, bröder och söner är svin och vars existens är helt onödiga. Det mest skrämmande var under en Julmiddag, då en kvinna med just denna ideologi stolt deklarerade just detta, bredvid henne satt hennes 14 årige son.´Jag undrar hur han måste känna sig…? Trots detta anses de i den svenska samhällsdebatten inte vara rasistiska extremister, detta direkta uttalade hat är alltså mer socialt accepterat än att säga sig älska sitt hemland… Undantaget samtliga – förutom vita svenska män… Nyanlända (unga) män som växt upp i, länge levt med -och kommer från delar av världen med strukturella synsätt och en kvinnosyn som skulle få den mest manshatande feminist att svimma av hopplöshet, samt vars agerande och tankesätt personifierar hela orsaken till feministens mansförakt anses dock många gånger vara “kulturellt förståeliga”. Samtidigt som de i en annan debatt – kring just dessa krockar av synsätt och värderingar – konstaterar att det inte “existerar kulturella skillnader” i vår värld.

I alla år har det funnits lika många starka, självständiga tjejer och kvinnor i Stockholms förorter som stått upp för sig själva med en oberoende attityd som liberala vänsterfeminister förespråkar och strävar efter, precis lika mycket och länge som det fortfarande existerar tjejer och kvinnor som lever i kontrollerade förtryck! Men ingen av dessa, vare sig männen, flickorna, tjejerna eller kvinnorna uppmärksammas – vilket också gör det svårt för mig att ta detta på allvar. Feminismens förebilder borde alla gånger vara tjejerna i segregerade områden inte minst, men dessa tystas istället och den svenska feminismen tror sig stå för något nytt kvinnligt beteende, men blir oftast extremt verklighetsfrånvarande urspårat. Det kanske mest skrämmande är att samhällsdebatten accepterar detta lika mycket den accepterar vad som är “rasism” i Sverige – men rena självklarheter i omvärlden och “förståeligt, vackert och starkt” för första som andra generationen invandrare att känna.

Hade “kvinnokampen” endast handlat om en realistisk, mindre extrem och radikal, jämställdhet för lika löner, samma uppskattning och lika värde i samhället m.m. så är jag helt med och den svenska “feminismen” skulle tagits på lite mer allvar – idag vet jag inte vad som är “svensk feminism”, det varierar från att hata män, män bör amma till lika löner – beroende på vem man frågar.
Hur en familj väljer att dela upp sysslor, barn och ekonomier m.m. i hemmen vet Fi, Löfvén, Romsolin, Sjöstedt eller Schyman ingenting om förutom sina egna och har således ingenting med de sakerna att göra. Eller så tror de på riktigt att allas liv ser ut -och fungerar precis som deras, med samma möjligheter, värderingar, inkomster, tid, miljöer, intressen och arbeten.

Väckarklockan av att även många kvinnor ser roller och vill leva efter vad de anser vara manligt som kvinnligt verkar man inte ens kunna uppfatta. Lika lite som det uppfattas att människor som inte ser ut eller kommer från deras bild av den onda kan tycka annat. Gentlemannaideal är en sådan typisk fråga och en som i mina ögon dels blir skrämmande hur respekt, kärlek och beundran kan förvandlas till att vara hat, förakt och skev kvinnosyn. Dels är den också talande för hur något fint kan förvandlas till något hemskt – i deras ögon – som få vågar säga emot för att inte bli fullsmetad med alla tänkbara etiketter. Faktum är dock den att – även – i denna fråga är rätt många från andra länder än Sverige konservativt lagda och ser gentlemannaidealen som självklara. Män som kvinnor!

Jag har en misstanke om att gentlemannaidealen snarare är mer önskat bland män i Sverige än vad det är idag, där män är för dåliga på att vara just gentlemän. Det finns många kvinnor – framförallt vet jag en vars värderingar och åsikter är mer avgörande för mig än samtliga svenska feministers, som uppskattar, vill ha det samt känna sig såväl uppskattad som uppvaktad av ett gentlemannaideal.  Det är precis vad det handlar om – uppskattning, uppvaktning, respekt, kärlek och beundran! Inte minst gentemot den kvinna man älskar och som utgör hela orsaken till varför man vill kliva upp på morgonen för att snabbt somna om kvällen, för en ny dag med henne.

Möjligen är avsaknaden och den större osäkerheten än självklarheten på idealet i Sverige och för många män inte heller så konstigt, då man från tidig ålder matas med det vara “förnedrande” för tjejen/ kvinnan (!) att hålla upp dörrar för henne och killar nästan tvingas leka med rosa dockor medan flickor tvingas leka med blå bilar. Föräldrar till dessa skuldbeläggs fort om de hanterar sina barn som killar och tjejer. Könsneutrala toaletter, dagis, skolor och könsneutral mat där bananen inte helt omöjligen skulle kunna kan dömas ut vara “kvinnoförnedrande” för den som äter den prioriteras före lära pojkar vara män -och respektera, lyfta samt beundra kvinnan.

Förvirringen måste vara total för så många barn och ungdomar – men även dagens män i Sverige – , som växer upp med en inställning om att de mest enkla självklara saker som att, exempelvis, öppna -och hålla upp dörrar för sin kvinna, bära väskor och kassor, grundsyn av att ta notan samt hämta och lämna snarare demoniseras och stämplas vara “kvinnohatande”.  Men det är aldrig något jag kommer att lyssna till, köpa eller acceptera – allra minst så länge det fungerar för oss och framförallt så länge det uppskattas av Jeanette – inte hela den feministiskt kvinnohatande världen, medier, samhällsdebattörer eller ens grannen! För det är vad det de facto handlar om, för mig, “oss” och i de allra flesta fall.

Att känna sig uppskattad (är trots allt även individuellt) och att få uppskatta är också som att få känna sig manlig respektive kvinnlig, utan att detta automatiskt grundar sig förnedran eller “taskig kvinnosyn” samt, återigen, inte per definition vad någon annan anser det vara än enbart vi själva. Att uppskatta sin kvinna är -och kommer aldrig vara någonting ont, “förnedrande”, “förminskande” eller “kränkande” i mina ögon. Inte heller hennes kvinnlighet, att jag uppskattar den eller vår syn på min manlighet. Det slår mig, återigen, snarare vara rätt motsägelsefullt att kalla och förvandla någonting som för de allra flesta med detta synsätt bottnar i uppskattning, respekt, stolthet. Inte minst, beundran och kärlek – till Kvinnan…

Jag slås ofta av misstanken att de som anser gentlemannaidealen vara “förlegade” eller rent av “kvinnohatande” själva kanske aldrig har fått uppleva den sortens uppskattning och uppvaktning? Kanske endast träffat de män som de själva vill att alla skall vara – helt neutrala eller inte se eller bry sig om mannens roll av att lyfta, beundra samt älska sin kvinna – men då blir “svin” och bitterheten därav skall även förbjuda alla andra? Människan fungerar trots allt inte – av naturen – så neutralt som många vill tvinga oss till att göra.

Det finns gott om män som slutar se, bry sig, uppvakta eller uppskatta sin kvinna efter endast veckor eller månader, som mer går in för att kvinnan aldrig skall veta vart hon har honom – vare sig i hjärtat, tankar eller geografiskt – eller inte ens anser det vara hennes sak att veta om. Ett större spelande än de på Svenska spel av att tala i -och upprätthålla stoltheter, inte säga/ visa för mycket, inte säga/ visa först -och/ eller inte något som kan anses vara “svagheter” – men som snarare bygger stärker – samt medvetet gå in för att göra sin kvinna osäker, svartsjuk eller orolig.
Jag har under många år av mitt liv också varit en precis en sådan man, men vare sig hon eller jag ansåg det vara något vinnande koncept, än mindre tal om någon beundran, respekt eller kärlek. Jämförelsevis, mer neutralt likgiltigt snarare… Det tog många år och ett envist självarbete för att bryta andra destruktiva beteenden och tankemönster, där en sann och kontinuerlig uppskattning, uppvaktning och beundran för min kvinna blev ett av resultaten och jag skulle aldrig ändra mig nu eller byta bort det för ett äldre eller annat tänk. Framförallt inte till ett neutralt likgiltigt sådant, där hon måste gissa sig till om hon är uppskattad, veta vart hon har mig eller att hon är den enda – alla tider på dygnet, i alla tänkbara situationer jag bara kan – allt från blommor till att hålla upp dörrarna för henne, bära kassarna eller köra fram bilen!

Kanske krävs det – i Sverige, med vår samhällsdebatt och åsiktskorridor – vissa insikter för att se, prioritera samt på riktigt vilja visa sin kärlek och totala uppskattning av – förhoppningsvis – den enda kvinnan som står vid en sida i vått som torrt? Som lyssnar till, ser -och känner en som ingen annan och är den enda som pratar till en i ett genuint intresse av “oss” och inte sig själv eller någonting annat. Den enda som – förhoppningsvis – mannen ser till vara den första att dela skratt som tårar, roliga som mindre roliga stunder. I mitt fall Jeanette, för andra – förhoppningsvis – den enda kvinnan som kan utgöra ens framtid, familj, trygghet, motivation -och starkaste grund på alla plan under ens – förhållandevis – få dagar man har tillsammans på jorden.
Där man antingen kan välja att tjafsa om att män inte skall öppna dörrar, bjuda på middagar, bära kassar, köra fram bilen och massera, eller så kan man bara låta de män och kvinnor som uppskattar och vill ha det så också få leva så, medan man själv som automatiskt och endast ser kvinnohat -och förnedrande i sådan mentalitet med största sannolikhet inte ens kommer att komma i närheten av män eller kvinnor med sådan inställning…?

På samma sätt som män och kvinnor som ser och värderar ett gentlemannaideal – helt enligt egna uppfattningar, och likaså uppskattar manligt som kvinnligt – snarare anser det vara attraktivt, charmigt, sexigt -och raka motsatsen till en “förlegad kvinnohatande förtryckssyn” naturligt kommer att finna -och leva med varandra. Precis lika självklart som att alla skall acceptera samt respektera värderingar för polygami, HBTQ, månggifte, homosexualitet m.m. så även för alla som uppskattar gentlemannaidealen. I mina ögon är det direkt otänkbart att inte hålla upp dörrar, bära kassar, erbjuda jackan och köra fram bilen. Inte för att jag inte tror hon kan eller vet – hon både kan och vet 100 gånger mer än mig – mycket just därav också. Utan främst för att hon är den hon är – Jeanette! Kvinnan jag lever med och för allt hon är hos mig, ger mig och betyder för mig!

Om det funkar -och passar oss, samtidigt som kvinnliga feminister hellre håller upp dörrar för sina män, eller feministiska män hellre vill att deras kvinnor håller upp dörrar för de, vill se sin kvinna bära kassar, köra fram bilen åt de eller ge sin jacka till honom om han fryser, så är väl det kanon? Gör det! Kan det inte bara få vara så, eller måste alla vilja, tycka, tänka, leva samt värdera saker som de? I mina ögon, en win-win för alla när alla får leva med -och hur de vill! Och, tur är väl det att vi “gillar olika”?

För det finns trots allt andra “problem” även i det svenska samhället som förtjänar såväl utrymmet som förkastandet – trångboddhet, arbetslöshet, bostadsbrister är några. Kontrollerande kvinnoförtryck -och skeva kvinnosyner är andra!

Dela & Diskutera:

Orden och etiketterna “rasism”, “rasistiskt” och “rasism” är nog de mest uttjatade, urvattnade och missbrukade. Men som i Sverige också kanske är bland det mest okunniga, fritt tolkandes och innefattar precis allting som har med minsta kritik eller ifrågasättande kring invandring och en s.k “integrationspolitik” att göra – som dessutom aldrig har varit värt namnet, utan i decennier snarare har segregerat – koncentrerat och förvarat – invandrare, flyktingar samt låginkomsttagare till egna utanförskapskapsområden. Som tillåtits bildat parallella samhällen till det Svenska, samtidigt som den “etablerade” politiken och politikerna – dvs de som inte anses vara ”rasistiska” – år efter år sedan jag föddes 1979 har tagit samhällets hand ifrån område efter område och inte ens velat vistas där i någon form själva. Vare sig privat eller ens för att tala med befolkningen. Den ”etablerade” politiken, eller politikerna, har aldrig nått ut till dessa områden eller människor.
De har endast valt att lyfta ”mångkultur” när det passat den egna agendan, men aldrig nämnt hur segregerad, trasig, trångbodd den samtidigt är. Vardagliga eldsjälar och organisationer som år efter år sliter med att hålla unga killar och tjejer utanför våld, droger och kriminalitet samt motivera de till ett liv i samhället, lägger ner mer tid på att jaga finansiering för att kunna fortsätta än vad de prioriteras. Så mycket har den ”etablerade” politiken brytt sig. Detta långt innan SD kom in i Riksdagen, det är inte heller SD som i decennier suttit vid makten och skapat detta stora, allt växande, segregerade utanförskap, trångboddhet, arbetslöshet, hopplöshet och segregation – det har gjorts på grund av att man sett det vara ”antirasistiskt” att obegränsat okontrollerat släppa in allt och alla för att sedan koncentrera dessa till egna områden, utan någon som helst integration och där ”anpassning” setts vara ”stötande” samt ”rasistiskt”…

Att endast se –och bygga sin ”antirasism” på vidöppna okontrollerade gränser samt mottagande för att sedan gömma, förglömma samt koncentrera nyanlända till isolerade utanförskapsområden som man själv inte vill leva i fungerar möjligen endast i Sverige – inte minst kombinerat med den åsiktskorridor som snabbt fryser ut, talar illa om och slänger ett gäng etiketter på den som reagerar kring detta. I 14 år arbetade jag aktivt, förebyggande samt på heltid med att förebygga våld, droger och rasism, inte minst i –och för dessa områden. Dock bestod arbetet ofta av helt andra former rasism och motsättningar mellan invandrade folkgrupper av religiösa, kulturella samt etniska skäl – inte minst den emot svenskar själva -som aldrig har vågats setts, debatterats eller ens uppmärksammats vara rasism i samhällsdebatten. Arbetets fokus låg på att få in hela områden och dess invånare, våra egna Svenska medborgare, till att vara en del av samhället och kunna identifiera sig mer med nuvarande hemland, dess värderingar och livsstilar – för att leva i liv här – än exempelvis en terrororganisation.
Detta är dock svårt när man endast talar om en form av rasism som existerar lika lite som Svenskar i vissa områden, vilket bygger på synen av att rasism är en Svensk uppfinning som endast Svenskar kan vara –och visa!

När den obligatoriska militärtjänstgöringen togs bort blev det ännu ett slag emot integration och för segregation. Aspekterna i denna var detsamma som hos ett kompisgäng i ett, exempelvis, segregerat område där skratt, blod, svett, tröstande, uppbackning, och inte minst, moral samt disciplin utgjordes gentemot landet snarare än endast ortens. Likaså identiteten, där vetskapen av försvarande av landet – sitt hem och sin familj – ofta gjorde sitt! Arbetet var svårt pga ett politiskt korrekt ”etablerat” samhälle, som såg lättkränkthet i rena självklarheter och ”rasism” i allting, från vikten av att lära sig/ kunna svenska till att anamma den Svenska identiteten -och samhället. Stoltheten och identiteten av hemlandet, inte minst. Vilket snarare resulterar till att socialt handikappa människor, isolering och beroende. Retoriken med vackra ord av hur man vill framstå är en sak verkligheten i detta fall en helt annan.
Avsaknaden av –och istället rasistförklarandet av även den egna Svenska nationalsången, språket och medborgarna – resulterar snarare i skrattande åt –och förlorande av respekt för såväl Sverige som Svenskar, som man sig snabbt istället lär sig att utnyttja och missbruka. Kombinerat med koncentrerande till segregerade utanförskap… är det rätt enkelt att räkna ut hur inställningen blir! Kanske är det också den egna skulden och skammen som denna lättkränkta samt politiskt överkorrekta mentalitets trånga åsiktskorridor existerar?

En mardröm för ”etablerade” politiker är att människor – även – i dessa områden skall börja tänka själva! Så länge politiken och ”etablerade” media talar om för människor vad som är bra och dåligt – vad som är rasism och inte – precis som de röda i alla år har sagt de vara ”allra bäst”, samtidigt som de har isolerat, koncentrerat och segregerat. Det är i mina som att en pyroman säger sig vara bäst lämpad till att släcka elden. Till skillnad ifrån den ”etablerade” ordningen som verkar förakta stolthet och identitet så existerar den i hög grad i vilken förort som helst, där stoltheten och kärleken till det egna området också skapar ens starka identitet – oavsett kön, hudfärger, hårfärger, bakgrunder – detta kan inte vara mer ointressant eller irrelevant!
Den knallröda feministiska vänstern gör dock en jätteskillnad på allt detta! Kategoriserar, etiketterar, stämplar och indelar! Vilket decennier av koncentrerandet till utanförskap har visat –och fortsätter att visar, trots en befintliga segregation, utanförskap, arbetslöshet, hopplöshet och bostadsbrist fortsätter de att öka, istället för att minska inflödet – för att överhuvudtaget ens kunna minska utanförskapet för alla de som i åratal stått lika långt ifrån det Svenska samhället som de på andra sidan jorden.
Att blunda för sina egna är inte att vara en ”humanitär stormakt” – i vilket annat avseende som helst, allt från familjen till kompisgäng och nätverk skulle sådan mentalitet rent av kallats för ”svikande”.

Det handlar inte om hårfärger, hudfärger, bakgrunder eller födelseland! Vilket ”etablerade” till varje pris vill att folk skall tro det handla om. Det handlar inte det minsta om att ”köra ut” alla med svart hår heller. Det handlar om en syn, inställning och känsla – ett samhälle att leva i –  som redan existerar i många förorter samt i de flesta nationer. Det handlar om medborgarskapets värde, identitet samt respekt. I förorter är de territoriella gränserna hårt definierade av de boende, stoltheten är påtaglig som föder starka band som mer kan liknas syskonskap – sammanhållning och identitet! Där tryggheten, välfärden, intresset för –och prioriteringen av alltid kommer i första hand – inte sista!
Den mest självklara mentalitet i alla andra sammanhang. Som de allra flesta nationer, samhällen, områden, orter – till och med föreningar, nätverk samt grupper – blir stärkta av och mer stolt än skamset lever för flaggan, loggan, samhället, området eller märket. Vilket också bygger sammanhållning, samhörighet -och identitet. För vilket som skall gynna mig och min familjs liv i.
Om denna syn, inställning samt politik anses vara ”stötande”, ”rasistiskt” och fult av någon, så undrar jag vad dennes syn på samhörighet, vänskap, familj och inte minst lojalitet är…? Varifrån finner den styrkan, sammanhållningen, identiteten, modet, motivationen, drivkraften samt kärleken?

Sverige står rätt ensamma om att kärlek, stolthet, identitet -och prioritering av de/ det egna automatiskt anses förvandlas till att hata allt och alla andra! Det har dock endast med kärlek, stolthet och identitet att göra – precis som den jag känner för Hallonbergen, samt de i – och från Hallonbergen!
Där jag växte upp, fick mina första vänner, fick mina erfarenheter ifrån -och där jag insåg att brödraskap inte behöver vara biologiskt. Hallonbergen, i Sverige – som i sin tur hjälpte många människor fly verklig nöd från krig, elände samt svält från delar av världen som aldrig annars skulle fått – men nu får. Om inte detta är något att vara oerhört stolt över, så är något oerhört fel i mina ögon. Det ironiskt, lätt skrattretande, med detta är att Sverige är ett land att vara galet stolta över som erbjuder, skyddar, innehar samt är så mycket mer än vad många andra länder inte erbjuder, är eller har för sina medborgare. Allt ifrån fred, gratis – till och med obligatorisk – utbildning, sjukvård, till mat och vatten. För att inte nämna demokrati, politiskt, religiös, yttrande –och åsiktsfrihet där allt från könsneutralitet till radikaliserad extremism tillåts mer än att tala om biologins och naturens lagar samt att leva i ett Svensk samhälle med Svenskan som primära huvudspråk – i Sverige…!

Samma mentalitet inom en familj brukar ofta talas om vara förödande, någon faller lätt utanför i destruktiva beteenden, missbruk eller svårigheter Det snarare vara en självklarhet att se till sina egna först för att dels bygga en stark grund och dels fortsatt bidragande till en fortsatt välfärd –och, för den delen, fortsatt värdigt humant mottagande av människor som flyr sina liv. Samma mentalitet i ett kompisgäng, förening eller nätverk leder oftast till, av de flesta, fullt förståeligt direkt uteslutning. Ibland värre än så! Endast som anställd på ett företag är prioriteringen, synen och arbetet för det egna företaget samt dess anställda främst är direkt självklarhet som det är en förutsättning för att fortsätta ha ett arbete att gå till – och för företaget att överleva, såväl ekonomiskt som verksamhetsmässigt. Jag själv är född, uppväxt och lever mitt liv i Sverige! Hela min familj – de jag lever och arbetar främst för – lever och är födda i Sverige. Alla fyra barn, biologiska som bonus, samt Jeanette.  Det är i Sverige våra liv har formats, formas -och med största sannolikhet kommer att levas i.
Vilket för mig gör Sverige till mitt hemland! Är det endast hudfärgen som definierar vem som är svensk? Vem är då rasisten? Under min korta tid inom den ”etablerade” politiken insåg jag snabbt och fick direkt förklarat för mig att invandrartäta områden inte alls var intressant, ens prioriterat eller ett alternativ för Centerpartiet, exempelvis, att ens åka till. Ett kommunalråd för en kommun sedan 12 år hade inte satt sin fot längre in i kommunens invandrartäta utanförskapsområde än till dess centrum. Dagen efter valet var det inte heller längre intressant att träffa medborgarna i det området, som hade bokats upp för möten innan valet…

Samtidigt, Paula Bieler beger sig, som enda kända Riksdagsledamot och integrationstalesperson till Husby på självaste valdagen för att träffa områdets förstagångsväljare… 2 månader senare hade de ”etablerade partiers” integrationstalespersoner, framförallt Centerpartiets, avsagt sig en debatt om ”integration & rasism” (!?) i Tensta Centrum…
Hela min Familjs – tillsammans med mitt eget – liv och framtid kommer att utspelas och avgöras i Sverige, oavsett vilket land mina föräldrar kommer ifrån så känner jag en obeskrivligt större samhörighet, identitet och även lojalitet med Sverige och Svenska medborgares prioritering samt allra bästa. Inte minst gentemot ett sådant tryggt och välmående samhälle som bara möjligt för alla fyra barnen att växa upp, leva samt existera i. Jag kan knappt mina föräldrars språk och har ingen aning om hur det samhället är att leva i. Jag vet dock att flera av dess värderingar inte passar in i det Svenska samhället, däribland förbudet av att vara tillsammans –eller gifta sig med någon en av annan etnicitet, inte minst Svensk(a). Vilket även Aftonbladet uppmärksammade nu, år 2016, vara ett samhällsproblem… Dock finns inte orden ”rasism” eller ”rasistiskt” att finnas någonstans!

Mina föräldrar hade en tanke när de kom till Sverige på tidigt 70-tal som arbetskraftsinvandrare och väl bestämde sig för ett liv här. Tanken var att deras barn skulle integreras och vara ”svenskar”, i Sverige – för de var det självklart och en förutsättning för att studera, arbeta, socialisera samt verka i landet. I Indien var vi Svenskar – i Sverige var vi icke svenskar – helt baserade på vår hudfärg, inte det minsta på värderingar, synsätt, identiteter, språk eller liv. Väldigt många från vänster håll, Socialdemokrater, vänsterpartister som även ”Alliansliberaler” har genom åren snabbt undrat vart jag kom ifrån – de såg en hudfärg. Det är i sådana fall som i mitt, i mina ögon, mer märkligt att inte arbeta för, leva för, känna stolthet över eller se Sverige som hemland – Inget annat land kommer att påverka mig eller min familj, tillsynes inte heller som vi kommer att leva i –och/ eller vara en del utav! Vad känns mest logiskt? Anser man nationalitet är baserat på en persons hudfärg och ingenting annat, så är det rasism i mina ögon! Att vara socialkonservativ, är någonting helt annat! Bara som en liten avslutande notering, till saken hör att ingen kollega inom SD, under mina snart 4 månader här har frågat mig vilket ursprung jag har, vilket land jag kommer ifrån eller vilket bakgrund jag har?

Gemensamma nämnaren är att vi alla är Svenska medborgare med ett synsätt som både prioriterar, familjen jag lever med, nationen vi lever i -och det svenska samhället, kultur, identitet och värderingar som vi i. Med en välfärd för minst dess medborgare, våra medmänniskor, som vi alla lever med! Oavsett hudfärg, födelseland, bakgrund eller etnicitet! Det är i mina ögon eller majoriteten av världens medborgare inte ett dugg märkligt att de egna medborgarna i ett land – även i Sverige – prioriteras landets välfärd över icke medborgare. Men – endast – i Sverige låter detta “konstigt”, officiellt. Samtidigt, en klar majoritet av alla de jag känt, träffat samt känner med annan bakgrund än svensk kan både förstå samt själva lever utefter dessa ideologiska synsätt.
Att göra det – även – gentemot Sverige, landet man själv lever i med sin familj och landet där ens barn växer upp, kommer att leva, formas -och utveckla sina framtider i, är vare sig “fulare” eller mer “rasistiskt”. Än mindre är det “störande” emot icke medborgare, nyanlända, första eller andra generationen invandrare som ofta besitter exakt samma åskådning!
Om detta är ”rasism”, så säger man samtidigt att en oerhört många människor av såväl världens som svenska segregerade områdens medborgare är ”rasister” – Säkerligen fler därtill, som också ser biologins och naturens lagar vara mer realistiska, verkliga samt viktiga än feministiskt liberala vänster lagar. Exempelvis, av att inga skillnader alls råder mellan män och kvinnor, allt och alla är könsneutrala/ könsneutralt, där jag både ser mig själv vara en man som b.la. fullkomligt älskar Jeanettes kvinnlighet -och henne för den Kvinna hon är. Vad som är “kvinnohatande” med detta kan endast vänstern svara på. Jag och många med mig kommer heller aldrig ens förespråka eller prioritera att tjejer skall leka med blå bilar eller trycka en rosa docka i händerna på pojkar.

För dessa liberala vänsterfeminister, som också vill bestämma vad Nationalistisk socialkonservatism är, är dessa saker viktigare än att fördöma eller ens våga prata om svenska tjejer som utsätts för ren rasism i form av sexuella trakasserier -och övergrepp endast för att de är svenskor. Lika lite som kvinnliga svenska medborgare som lever i kontrollerade förtryck de samtidigt säger sig vara “emot” – i Sverige! I alla frågor de skriker sig så högt vilja bekämpa förvandlas lika snabbt till “kulturella skillnader” eller “religionsfrihet” så fort gärningsmannaprofilen inte stämmer inte på att vara den “medelålders vita mannen”. I mina ögon är dock våld fortfarande våld, droger är fortfarande droger och rasism är fortfarande rasism oavsett gärningsmannens, missbrukarens eller rasistens hudfärg, bakgrund, ideologi, trosuppfattning eller etnicitet.  Faktum är att de allra flesta, som jag känner samt träffat, oavsett bakgrund och etnicitet, inte minst i invandrartäta områden vare sig uppskattar eller ser inte allt eller ens något vara “könsneutralt”. Än färre vägrar, exempelvis, att säga “hen”… Utan ser, tycker och säger “hon” och “han”.
Många förstår samt själva lever med en Nationalistisk socialkonservativ grundsyn – Tyvärr oftare gentemot ett annat land än Sverige, vilket dock inte alls är speciellt konstigt med tanke på att ett sådant synsätt i -och endast gentemot Sverige i decennier har demoniserats, medvetet feltolkats och fascist-förklarats, av såväl “mainstream” medier, samhällsdebattörer som av den socialdemokratiska feministliberala vänsteralliansen!

För många svenskfödda medborgare till den grad att de inte kunnat, vågat eller vågar ens tala om det för att inte demonförklaras, förlora “vänner”, samt uteslutas ur allt ifrån fackförbund (!), kompisgrupperingar, uppdrag -och föreningar… På grund av en skev och medvetet feltolkad innebörd i Sverige, men som däremot i vår omvärld, av väldigt många människor snarare helt eller delvis ses som självklart, vackert och laddat med stolthet, kärlek samt respekt. Inte minst, identitet! Pga egna tolkningar -och okunskap av vad någonting de facto betyder samt innebär demoniseras och utesluts det snabbt, trots en “yttrande, religions, politisk -och åsiktsfrihet” som det viftas högt gentemot omvärlden att vi “har”…
Samtidigt pratar ofta feministiska liberalvänster om “allas lika värde” och tävlar i både SM och VM om profilmärken om vem som “gillar olika” allra mest…
Det är dock väldigt tydligt att allas lika värde endast omfamna “alla” de med samma ideologi, tycker -och ser likadant! “Olika” handlar inte det minsta om att “gilla”, eller ens uppskatta, olika åsikter, synsätt eller ideologier, utan enbart om “olika” hudfärger och etniciteter.

I Sverige har tyvärr nations, identitets -och könsneutrala vänsterkrafter snabbt och intensivt skuldbelagt, missbrukat -och medvetet feltolkat kärlek, stolthet, nation, identitet och tradition till att automatisk och samtidigt vara hat mot något/ några annat ännu mer…
Socialkonservatismen förespråkar att samhället har ett ansvar för att alla – samtliga – Svenska medborgare skall ha en värdig levnadsstandard, där b.la. samhället skall se över farliga arbetsmiljöer, sjukdomar och vill integrera medborgare som arbetare i gemenskap av nationen som vi alla lever samt arbetar i. Detta, b.la., för att motarbeta revolutioner och konflikter, däribland inte känna en större identitet och sympatier med, exempelvis, IS än med Sverige och sina medmänniskor. Till skillnad från vänstern, som både skyddar extremism och radikalisering, låter den få växa samt ser på när föräldrar förlorar sina barn under “religionsfrihet” … Så, om detta anses vara konstigt, fult, märkligt eller (än mer patetiskt) “rasistiskt”, tillsammans med ett synsätt och förespråkande av tradition, familj och social stabilitet så undrar jag om man vet med sig hur många människor man anser vara märkliga, konstiga, fula och – än mer patetiskt – rasister, i världen som i Sverige? Dessa ser, tänker och tycker dock “olika”…

Nationalismen ser att varje nation har rätt till en egen fri och självständig stat, och har ingenting med “rasism” att göra överhuvudtaget – förutom den Svenska tolkningen samt djupa kunskapen om den, som snarare framställer sig vara precis lika ointelligent som att konstatera samtliga fotbollssupportar vara huliganer, eller förortsbor vara invandrare och kriminella…
Socialkonservatismen som ideologi utgör en kombination av – höger och vänster (!) – på den politiska kartan, som förespråkar socialt ansvarstagande och social stabilitet, bejakande av lag och ordning, individualism samt gemenskap! Med respekt för nationen och individen i ett samhälle av trygghet och tradition, för medborgaren och alla våra familjer att leva i!
Det självskrivna tolkningsföreträdet och tolkningsrätten är en sak – verkligheten är en helt annan, på samma sätt som de mest verklighetsfrånvarande politiska krafter – skrämmande nog – är de som på riktigt ser könsneutrala människor, vill att män skall kunna amma samt bestämma sin egen kön…! Krafter som får unga pojkar och flickor att vara så förvirrade av vad de är, hur de skall uppföra sig, vad de skall leka med -eller hur, och vad de får gilla, oavsett om de gillar det eller inte. Där skrämmande nog pojkar skall vara flickor, och flickor pojkar – samma sak med män och kvinnor. Lika skrämmande är att till och med gentlemannaideal har man lyckats förvandla till att vara mer “kvinnohatande” än en självklar respekt och beundran för sin kvinna…
Trots alla decennier av sådan “verklighetsförankrad” vänsterpolitik -och ett politiskt korrekt mainstream tyckande präglat av moralpanik samt lättkränkthet, , som skall vara “den bästa politiken för…” och känneteckna den av en humanitär stormakt så ligger Sveriges psykiska välmående, inte minst bland kvinnor som barn och unga, på topp – i världen..! Segregerade utanförskapsområden -och medborgare har ökar lika påtagligt som skola, vård och äldreomsorgen sjunker som en sten i vatten för varenda år! Sverige tappar fler medborgare än någonsin till terrorstämplade organisationer samt stater, som de känner större identitet och samhörighet med samt och lojalitet till, än Sverige och Svenska medborgare.

Men som tur är, så är vi fortfarande många – både i Sverige och i världen – som exempelvis fortfarande vill behandla vår kvinna som den Drottning och enda Kvinna hon är, samt enda personen i världen som åtminstone jag sväljer all stolthet inför, dagligen vid alla tillfällen vill visa hur viktig hon är för mig och hur mycket jag älskar! Bland annat genom ord, uppskattning samt ageranden – däribland mycket av det som idag kommit att kallas för “förnedrande”… På samma sätt som stolthet, prioritet och kärlek gentemot – endast – Sverige förvandlats till att vara “rasistiskt”!
Men jag kommer fortsätta fostra min son till att b.la. hålla upp dörrar för, idag sin syster, i morgon sin tjej och övermorgon sin fru  – på samma sätt som jag fortsätter fostra min dotter samt tala med tjejerna om att förvänta sig detta. Vi är många som går emot bilden av vilka vi skulle vara, stå för -och tycka i rätt många frågor som är helt bestämd och satt av andra, som inte förstår sig på den alls. Vi är många även i invandrartäta områden som mer och mer börjar öppna ögonen, tänka själva och faktiskt inse att vänstern inte för vår talan som de tagit för givit sig göra och som många, mig själv inkluderat, trott de göra allra bäst utan att egentligen veta varför.

I vanliga och andra fall är det trots allt få som låter elden fritt tolka och bestämma vad vattnet är utan att både se – och känna på vattnet med egna ögon. Vissa inser till och med att – även – det Svenska vattnet kan odlas med, vattnas med, drickas -och kan släcka både törst samt bränder med. Inte – per automatik – mer än detta symboliserar översvämningar, skador samt dränker!

Dela & Diskutera:

Det räcker inte endast att skrika sig hes vara “antirasist”, klistra lappar på sin profil om “allas lika värde” och kräva vidöppna, okontrollerade gränser med obegränsat antal nyanlända ingen har en aning om vilka de är -eller vad de har för avsikt. En sådan idioti har jag aldrig ens sett eller hört någon från vänstern eller den politisk korrekta Alliansen själva ha för inställning mot sina egna hem – långt ifrån de trångbodda segregerade utanförskapsområden som de allra flesta själva väljer bort all leva i -och därmed sällan ens kan förstå problematiken i och med detta föra med sig.
Jag trodde länge under uppväxten att de röda var de absolut rätta för oss, de enda som brydde sig om oss och resten var “rasister” – det var den propagandan samt mantrat som pumpades ut av allt och alla, allra helst av vänstern själva. Men i decennier och en absolut majoritet av mina 36 år har också de röda setat vid makten i Sverige och styrt, de som skulle vara de rätta för oss, “de enda” som brydde sig om oss i förorterna har istället visat sig prata högt och agera helt annorlunda – av att vara de kanske mest rasistiska, i mina ögon, som ställer folk mot folk. Deras styrande i decennier har otvivelaktig resulterat i att vilja se invandrare, flyktingar och låginkomsttagare – inte stå på egna två – utan vara utanför samhället samt helt beroende av staten. Resultatet efter decenniers styrande av samma politik – deras politik – är att de koncentrerat invandrare, flyktingar -och låginkomsttagare till egna områden – som snabbt fallit -och fortfarande faller i utanförskap. Samma politik förespråkas fortfarande vara “den bästa”.

Genom att likställa “krav” och “anpassning” till ett (ofta helt nytt och annorlunda) samhälle med att vara “rasism” (!) så har de i verkligheten, bland annat, socialt handikappat tusentals icke svensktalande människor, varav många av dessa till att helt vara beroende av någon annan för att ens kunna gå ut på egen hand och köpa mjölk. Vad de anser vara “stötande” är snarare hjälpande och ingenting alls som någon anser vara konstigt. Endast med ord och politiskt korrekta röster har antirasismen ekat högt och det verkar som att stora delar av landet, inte minst i förorterna, inte har sett handlingarna utan endast lyssnat till den som skrikit högst. Hur kan det komma sig att Sverige, år 2016, har massor av utanförskapsområden där barn och unga växer upp, utan att känna minsta samhörighet med Sverige eller det Svenska samhället, kan språket eller känner en större identitet med Terrorgrupper än med landet de bor i?

I alla år har den s.k. “integrationspolitiken” endast handlat -och talats om själva mottagande av nyanlända och så många av dessa som bara möjligt. Eller omöjligt – vare sig samhället klarar av detta eller ej – i jakten på att kunna kalla sig vara “humanitär stormakt” mot omvärlden. Men vad omvärlden dock inte ser är hur samma “humana stormakt” med sin obefintliga “integrationspolitik” från sekund nyanlända passerat gränsen glöms bort – koncentrerats, förvarats -och gömts i en förort där människor som talar samma språk och levt efter samma kultur lever. I år efter år har dessa alltid motiverats utgöra en “nödvändig arbetskraft” som Sverige behöver i framtiden, men få hinner ens komma i närheten av att bli en del av samhället, eller lära sig språket. Inte minst då majoriteten redan från början koncentreras till befintliga utanförskapsområden där nyanlända snarare känner igen landet på andra sidan jorden de flyttat eller flytt ifrån, än känna sig ha kommit till ett nytt, annorlunda, land.
Sällan talas det om vad som måste göras för de som anlände igår och inte minst den infödda befolkningen som går arbetslösa, bostadslösa samt står lika långt ifrån det Svenska samhället som någon på andra sidan jorden. Alltid talas det om -och tas fram insatser för “nyanlända”.
Insatser i form av vård, byggande samt framtagande av såväl bostäder som arbetsplatser har aldrig prioriterats egna medborgare – då är allting svårt och omöjligt, men uppenbarligen går det att ta fram både resurser, boenden samt arbeten.

Även den mest naive måste till slut inse att vi nått läge där vi måste stoppa ett flöde av nyanlända för att verkligen kunna få med alla som redan befinner sig i landet och laga/ täppa till de samhällshål som redan existerar, för människors och individens egen skull, lika mycket som för samhällets och landets – utan att parallella samhällen behöver uppstå, där människor en gång flytt andra sidan jorden för att behöva fly samma sak igen – i Sverige… vilket endast är ett exempel på en verklighet som råder! Men enligt Svensk politisk överkorrekt politik spelar det ingen roll hur många hål som än finns på en hink, när de själva inte ens ser hinken eller behöver uppleva de pölar som bildas utanför  – då är bara att fylla på med mer vatten och tro att det en dag löser sig självt. Det räcker inte med att skrika sig vara antirasist, dels måste en inse och på riktigt förstå vad rasism är!  Antirasism är också att se samt vilja alla människors bästa och verka/ arbeta för att täppa igen utanförskap, inte öka på det med fler människor som står utanför samhället. Såväl Samhällena som människor glider allt längre och längre ifrån det Svenska och det gynnar inte någon. Det har snarare varit en isolering av en mångkultur som man skriker högt om när det passar en egen agenda, men inte vill leva i själv eller aldrig ser vara så segregerad, isolerad och trasig att såväl Svenskar som det Svenska språket och samhällsvärderingar är sällsynt.

För att få med – samtliga –  svenska medborgare, oavsett födelseland eller bakgrund, snarare än att fortsätta på samma spår av att koncentrera olika folkgrupper till egna utanförskapsområden, måste resurser riktas dit tillsammans till att upprätthålla välfärden – inte ta resurser från samtliga områden och “senarelägga” välfärden för Svenska – egna – medborgare för att lägga allt på finansiera mottagande. Ett mottagande som utan en integrationspolitik värt namnet dessutom stärker, repeterar -och ökar på redan på tok för stora segregerade utanförskap.

Det såväl vänstern och Alliansen och det politiskt korrekta Sverige både tror, ser samt är övertygade om vara “stötande” är trots allt för en majoritet av världens befolkning rena självklarheter – att både kräva av andra samt själva utkrävas av för ett samhälle att fungera. Dock lär man sig snabbt i Sverige, som nyanländ, att det är samhället som skall anpassas till den nyanlände individen och inte den nyanlände individen till Sverige. Hur skeva eller olika kulturella som strukturella skillnader än är – lyckas även skeva kvinnosyner, ren rasism och sexuella trakasserier försvaras, tystas ner -och förklaras av de som säger sig vara “emot rasism” allra mest.

I deras Sverige tillåts man ändra nationalsången och skämmas över -och/ eller tonar ner den egna Svenska identiteten, självrespekt och stolthet , som snarare skulle vara direkt olämpligt, olagligt eller otänkbart att ens tänka tanken på att göra eller tänka. Lika direkt olämpligt som att anse det vara “rasistiskt”… Men kanske skäms vänster alliansen i Sverige – tror alla är så lätt-kränkta, är så överpolitiskt korrekta, tonar ner det Svenska samt känner sådan påtagligt skuld och skam över den egna Svenska identiteten, språket samt kulturen just för att de – i decennier – vet med sig ha haft en mer rasistisk agenda än vad de själva tror av att ha -och fortfarande vill koncentrera invandrare, flyktingar samt låginkomsttagare till (fortsatta) liv i utanförskap?

Dela & Diskutera:

Det har alltid, internt inom Sverige och främst bland vänstern, mer stolt än med självinsikt talats om den yttrande –och åsiktsfrihet vi lever med i det Svenska samhället. Att många människor som inte vill bli utsatta för personangrepp eller totalt sågade till fotknölarna knappt vågar säga sin egentliga mening på sociala medier eller mer offentligt kan inte komma som någon överraskning för någon. Jag har själv en gång vandrat från vänster till höger och själv agerat enligt en inställning där alla som inte tycker enligt vänstern – är roten till allt ont och hot mot mänskligheten. Detta dock under en tid då jag inte tänkte så mycket själv, utan lät samhället tänka åt mig – tänkte mer enligt som man, i Sverige, ”skall tänka”. Fram tills b.la. den dagen då en god vän sade åt mig att han aldrig tänker prata politik med mig, för att jag helt enkelt inte kunde acceptera andra åsikter. Vad jag verkligen så trångsynt? Absolut! Som uppväxt i ett av deras skapade segregerade utanförskapsområde var det röda mer en självklarhet, utan att – egentligen – veta varför.  Det bara var så, det röda gick mer i arv än vad den insågs!
Politiken talade dock aldrig till oss, engagerade oss eller brydde sig om oss. – Den talade endast om oss när det passade och den politiska arenan var länge helt ny. Tills jag dels började tänka själv samt engagera mig så lärde jag känna den allt mer. Många människor jag träffade i sjuklöverns partier tyckte och tänkte helt eller delvis annorlunda – egentligen – men var direkt livrädda för att uttala detta och officiellt tyckte en sak, inofficiellt en helt annan. Rädslan för att ens uttrycka detta, eller än mer – byta parti till ens rätta och egentliga ideologi – är fortfarande otänkbart för många och betydligt större än att vilseleda medborgare som väljare. Rädslan insåg jag snabbt ligger främst i konsekvenserna för den vänstern kallar för ”yttrande –och åsiktsfrihet” – demokratins grundstenar!

Precis som i de flesta segregerade utanförskapsområden som vänstern och socialdemokraterna mer eller mindre tar för givet har ensamrätt på – trots att det är deras politik som under decennier har koncentrerat och förvarat invandrare, flyktingar samt låginkomsttagare till och därefter sakta med säkert tagit samhällets hand ifrån samt tillåtit parallella samhällen bildas, radikalisering ökas under ”religionsfrihet” och helt blundat för – bland andra – faktumet att människor som en gång flytt till Sverige ifrån religiös extremism även i Sverige tvingas uppleva – och leva med detta.
Den har helt blundat för en omfattande rasism, inte minst mellan invandrare folkgrupper av etniska, religiösa samt kulturella skäl som har skadat människor, rent av mördat -och tvingats andra att flytta – medan den enda rasismen som de känner till är den de vågar tala om.

Den har sällan själv levt i, eller ens upplevt och än mindre själva bor, i den mångkultur som inte genomsyrat hela landet – vilket man ofta kan få uppfattningen av när såväl vänstern som Alliansen själva väljer att lyfta –och tala den ”Svenska mångkulturens styrka” när det passar deras agenda. Mångkulturen kan göras oerhört stark och bidra till ett samhälles utveckling, om den följer – och eventuellt kompletterar landets egen i första hand, där de bästa av världar kan stärka ett helt samhälle – inte isolera, koncentrera samt segregera till egna områden där landets egen kultur, egna språk samt infödda befolkning är mer sällsynt och frånvarande än självklart. Det är inte mångkultur – utan segregation! Där anpassningskrav, språk, sociala koder, kultur – en integration värt namnet – snarare anses vara ”stötande” och ”rasistiskt” än bidragande och hjälpsamt – för alla parter. Såväl delar av min egen släkt, många vänners samt deras familjer var –och är helt avskurna från samhället. Socialt handikappade och beroende av andra människor för ens kunna fråga efter mjölk eller vägen hem.

Vi har redan tillräckliga kvitton på vad vänsterns och den socialdemokratiska politiken resulterar –och har resulterat i. Där allt fler samt hela områden snabbt faller i utanförskap och bildar parallella samhällen till det Svenska. Vad vänstern, socialdemokratin eller deras Allians dock inte nämner är att den mångkulturen också är en – av de själva skapad – isolerad och koncentrerad mångkultur till vissa områden, med en betydligt högre grad av trångboddhet, kriminalitet, arbetslöshet, segregation och utanförskap än vad den är – eller bidrar till någon del ett Svenskt samhälle. En effektiv ”mångkultur” som en integration, på riktigt och värt namnet, kräver dock att man ser – även – Sverige och Svenska medborgare ha en egen kultur, identitet och ett eget språk! Dessutom, att vara stolta över och som är den primära… Vilket känns alldeles för långt bort ifrån dagens självförakt –och förminskande av såväl det egna landets kultur, språk och identitet som egna medborgares rättigheter, välfärd och trygghet.

Många ser upp till USA i mångt och mycket, i alla delar av samhället – från företagande, mode, språk, vanor till, till och med gängkultur, getto-attityder med mera. Nästan så man kan tro Svenska medborgare är mer stolta Amerikaner än Svenskar, vad som dock slår mig är en obeskrivlig skillnad som blir lätt motsägelsefull. Det är sällan man hör någon medborgare – oavsett födelseland, bakgrund eller hudfärg – i USA, från gatan, näringslivet, statliga myndigheter, politiker till gangsters som inte säger eller ser sig själva vara (stolta) ”Amerikaner” och älska sitt land. Den gemensamma nämnaren för majoritetens av såväl Amerikas som resten av världens medborgare är stoltheten de bär för de land de lever i –och är medborgare av. En rak motsats till Sverige, där vi ser denna och beundrar den hos medborgare i alla andra nationer, men kallar – och ser vår egen vara ”rasism”…
Den stoltheten som finns bland grabbar och tjejer i – och ifrån sina respektive ”orter” – oavsett födelseland, bakgrund och hudfärg -, är en precis lika stark, vacker och beundransvärd som faktiskt är en del av en persons identitet. Vem man är, kommer ifrån –och vart man lever! Vilket kan säga en hel del om en person! Fast även detta kräver dock insikter av att där existerar kulturella som strukturella skillnader, inte endast värdsliga!

Ingenting av detta är speciellt konstigt, märkligt eller på något sätt ”stötande” för någon annan än den i en politisk korrekt bubbla, mycket är snarare rena självklarheter bortom våra gränser men innanför råder ändå en yttrande –och åsiktsfrihet där människor snabbt tas bort som vänner på sociala medier (detta verkar vara en större katastrof för många än att förlora kontakten med samme vän i verkliga livet), utfryses av s.k. ”vänner” på grund av åsiktsskillnader – ”olika” och till och med på arbetsplatser samt utesluts ur fackförbund – bland annat för att endast stå för samt yttra någonting av detta ovannämnda. Rasist-stämpeln är den kanske mest missbrukade, urvattnade och tröttsamma – samtidigt som samma vänster både tillåter och uppmuntrar en annan genom att kalla för både religionsfrihet och ”kultur”. Exempelvis, länge gömde jag mig också bakom – men icke desto mindre alltid såg dubbelseendet i – vad som kallades och ansågs vara ”kulturellt accepterat” när vänner, bekanta samt egna släktingar endast kunde, fick samt ville gifta sig med en man/ kvinna från det egna landet. Av ingen annan orsak än hon/ han – eller dennes föräldrar – var ifrån det egna landet, delade kulturen samt talade språket.

En Svensk(a), eller för släkt i England, en Britt(iska) vore –och fortfarande är helt oacceperat och otänkbart många gånger. Tusentals Svenska män som kvinnor lever idag, i Sverige – sitt eget land, i vad som anses vara ”kulturellt accepterat” i en trång vänstervriden smal åsiktskorridor som aldrig själva vågar eller tillåter någon att det minsta ifrågasätta annat än Sverige och Svenskars beteenden. Trots att dessa tusentals lever ett ”oaccepterat liv, i en total oacceptens – där han/ hon är helt gömda, okända samt hemlighetshållna ifrån partners resterande familj – endast av en orsak, de är, exempelvis, Svenskar/ Britter. Med andra ord, rasism! Åtminstone skulle det alla dagar i veckan hetat så om rollerna var ombytta…
Få i den smala vänsterkorridoren skulle se det vara –och/ eller kalla det för ”kulturellt accepterat”.  Lika få vänster samt allians ”feminister” som står upp för – eller ens vill se -, b.la., dessa kvinnor som lever ”oaccepterade liv” och som aldrig ifrågasätter det lilla värdet som hon får –och lever med i och med att hemlighets hållas från släkt och omvärld, vars existens snarare dols, förminskas, förnekas och ursäktas än beundras och lyftas upp av stolthet för sitt sanna värde, både som människa, kvinna/ man, medborgare samt – inte minst och allra helst – partner! Direkt knäpptyst om dessa ”systrar”, trots att hemlighetshållandet inte sällan kan vara livsnödvändigt för att vare sig han eller hon skall råka illa ut – pga kärlek… och, vad de anser vara ”allas lika värde”!

Växande religiös radikalism och radikalisering som öppet står för mycket – exkludering (rasism), icke demokrati, starkare ”patriarkala” samhällen, ojämställdhet – som vänstern säger sig vara emot och tycker sig se hos, inte minst. ett folkvalt demokratiskt riksdagsparti vara roten till allt ont samt det största hotet mot samhället – trots att det är deras egen politik, ideologi samt världsåskådning som setat vid makten i decennier och resulterat i ett allt segregerat utanförskapssamhälle! Möjligen är det också den egna vetskapen om allt detta som skapar den trånga åsiktskorridoren som snarare snabbt väljer personangrepp före sakfrågor, där allt och alla som säger emot eller är av annan åsikt direkt demoniseras, stämplas full av etiketter vara värre än mördande terrorister?

Vad som många människor på sociala medier, på gatan, fester, caféet m.m. har känt i massor av år, av att inte våga eller vilja säga sin egentliga mening pga etiketter och utfrysning, avslöjades nu vara en stark kultur i självaste vardagsrummet hos Vänstern. Där till och med de egna utsätts för utfrysning, mobbning och trakasserier från högsta nivå av vänsterpolitiker, på självaste Landstingskansliet, om dessa inte håller med, säger emot eller inte tycker samt tänker som de. Till den grad att flera stycken valt att sluta. Men det förvånar mig lite, desto mer bekräftar hur mycket de egentligen gillar  ”olika” och ser ”Alla (som håller med) likas värde!”.

Dela & Diskutera: