Skulden skall läggas där den hör hemma – hos gärningsmännen & dess medlöpare!

Under gårdagen och dagen idag har såväl “etablerade” medier som, inte minst, politiker “med kraft” fördömt de omfattande sexuella trakasserier som, återigen, skedde emot Svenska tjejer under i somras – för 6 månader sedan . Idag läses många rubriker och uttalanden som fördömer detta – men som ändå mer än fördömer de skyldiga -och ger dess offer med familjer den upprättelse samt erkännande de förtjänar – febrilt försöker finna syndabockar till “varför” det inte uppmärksammats tidigare… Man kan nästan tro det är polisen som sexuellt har ofredat, våldtagit och sexuellt trakasserat massor av unga tjejer. Det är dock rätt enkelt – om än oerhört svårt för många “etablerade” – lägg istället hela skulden där den hör hemma, hos gärningsmännen själva!
Men fokus på detta har helt försvunnit, för att endast handla om det enda, om än riktigt allvarliga, fel polisen gjorde av att mörka dels sommarens massövergrepp -och sexualbrott, samt säger sig göra detta även i andra fall pga etnicitet. Men den “etablerade” politiken gör allt för ofta likadant av att uppmärksamma -och se saker för vad dem är, baserat på samma faktorer.
Hur det ens kan komma sig att sexuella massövergrepp där gärningsmännen är utländska/ asylsökande anses vara en “politisk känslig fråga” säger allt.

Flera “etablerade” politiker, liksom de i C nu går ut och kallar händelserna för att vara b.la. “vidriga”! Statsministern kallar detta för ett “dubbelt svek”, Fridolin lackar han också…
Men när det väl begav sig, för ett halvår sedan, var dock ingen intresserad av att fördöma någonting – inte helt otroligt då gärningsmännen var “ensamkommande flyktingbarn”…
Nu blev det dock mer “accepterat” att kunna fördöma, “oavsett bakgrund”, och är på en säkrare nivå ifrån att vara “rasistisk”, då media uppmärksammar och allmänheten visar sig rätt förbannade. På säkert avstånd fördöms det nu åt alla håll i ordalag som “oavsett bakgrund och nationalitet”. Det är, i mina ögon, en större förolämpning emot offren och deras familjer. Offren får inte erkännande baserat vad de utsätts för – när de utsätts för det, beroende på gärningsmannens nationalitet, hudfärg -och etnicitet. Beroende på om media väljer att lyfta det samt beroende på om allmänheten håller med eller inte. Vad man själv anser, ger för erkännande samt upprättelse till offren, vad man själv anser vara oacceptabelt – oavsett vad allmänheten eller media skulle tycka – framstår inte kunna existera. Informationen och kännedomen har trots allt funnits där sedan dag ett. För vissa även en mer detaljerad redovisning för hur endast en kväll såg ut av fem, kvällen då Jeanette och jag drabbades i första hand själva, i -och under många samtal med flera politiska representanter och s.k. “folkvalda”. Jag berättade öppet, fritt och ganska direkt om händelserna i alla forum – såväl intern inom C, gentemot politiska C-företrädare, som för Koalitionsrepresentanter i kommunen. Samtidigt skrev jag också en längre artikel om det.

När detta begav sig, under augusti månad, var jag fortfarande engagerad inom Centerpartiet och dess rödgrönrosa identitet, nations -och könsneutrala Allians. Därav var också kanaler och forum att berätta detta rätt så många. Jag satt med i styrelsen för C Sthlm stad, 3 politiska uppdrag i Landstinget som i Sthlm Stad, samt arbetade som politisk sekreterare i en kommun söder om Stockholm. I den kommunen var C dessutom i koalition med vänsterpartier. Överallt har jag berättat om omfattningen av sextrakasserierna på festivalen -och den tydliga rasism som dessa tog sig uttryck i, framförallt i de forum  – för de representanter – där jag ansåg och på riktigt trodde att skillnad ville göras. Inte minst, se saker för vad de var.
Få tjejer med påtaglig utländsk bakgrund -och utseende utsattes de facto tack och lov. Vilket annars hade resulterat i ännu större omfattning av drabbade tjejer, men samtidigt blev andra saker desto tydligare. Rasismen -och den skeva kvinnosynen inte minst.

Även under en debatt i Tensta C inledde jag med denna problematik, då det trots allt var en debatt om “rasism & integration”. Men en debatt som Riksdagsledarmöter inte ville åka ut till -och ta, utan hamnade hos mig. Trots att jag satt i en helt annan Stadsdelsnämnd och inte hade någon annan koppling till Tensta än goda vänner och lika god mat!
I debatten avfärdades dock min vinkel av rasism och just dessa händelser snabbt, det var “inte den rasismen” som skulle diskuteras, utan “den riktiga” – som BRÅ endast belyser…
Liksom i debatten, som inom den “etablerade” politiken tänkte nog fler av de jag pratade med, som deras Allianskollega från V undrade -och konstaterade i debatten;
Om jag verkligen menade allvar…?! och hur skrämmande det var att jag kallade dessa påstådda offer för “Svenska tjejer”, då jag refererade till brottsoffren av sextrakasserierna vara vita svenskfödda tjejer. Hur detta kan vara “skrämmande” -och/ eller “rasistiskt” kan jag aldrig någonsin kunna, eller ens vilja, förstå! Det var tydligen mer “rasistiskt” av mig, och en större synd än vad tjejerna utsattes för -och varför de utsattes…! Två andra Allianskolleger från V samt MP konstaterade ilsket och upprört – som om det var dem, och inte tjejerna, som blivit personligt förnedrade och förolämpade – att det var “en jäkla tur att Centerpartiet inte stod för den verklighet -och syn som jag belyste -och stod för…”

De visste i det avseendet helt klar mer än mig och jag kan inte mer än instämma idag! I nästa andetag kallade de dock själva mörka kvinnor från Afrika, som diskrimineras i Sverige genom att referera till dessa vara “Afrikanska kvinnor”… Idiotin -och krokbenen på sig själva i all iver av korrekthet från den rödgrönrosa nations, identitets -och könsneutrala Alliansen på alla fronter var total, likaså var mer medlöpande än anti-rasistisk!

Ingenstans – någonstans – i samtalen fördömdes massövergreppen ens för att vara “sjukt”, ingen ville föra det till en politisk (lednings)nivå, se den verkligheten -eller uppmärksammas det på något håll. Vare sig på personliga twitterkonton, på sina facebooksidor eller på sina bloggar eller än mindre ta ställningstagande. Någon sade vid ett tillfälle på C kansliet – “Jo, jag hörde det var tydligen lite stök. Trist…!”  Men att det skulle vara en fråga för något parti att tag i för att fördöma, uppmärksamma samt ge offren upprättelser var aldrig intressant. Tvärtom, fick jag höra “bakvägen” att det rent av förekom anmärkningar på min skrivna artikel om händelsen. Stämmer bakvägen så var detta “SD retorik…” – med andra ord, så är det SD retorik att belysa en verklighet ingen annan vill eller vågar uppmärksamma. Kännedom fanns där redan då att fördöma som vidrig, oavsett nationaliteter av gärningsmännen, med samma “kraft” som nu. Skillnaden är dock att det skulle varit mer genuint och kraftfullt då, än vad som nu endast känns vara en efterhandskonstruerad omsorg -och fördömande när det är mer socialt accepterat och mindre risk för att bli kallad något annat.

Istället för att se sin egen del av ansvaret, tala om sveket emot massor av egna unga medborgare -och lägga vikt vid att ge alla dessa tjejer upprättelser samt inte minst, straffa de skyldiga, så påbörjas istället skuldbeläggande och frånskyllande… Det är tydligen oerhört “känsligt” detta med etnicitet, men skulden i detta fall kan inte läggas någon annanstans än hos gärningsmännen själva. Oavsett vart de än kommer ifrån, när de kom -eller hur de kom så vet samtliga gärningsmän om vad som är rätt och fel! De vet precis vad de gör, gjort -och kanske kommer att fortsätta göra, men väljer att göra det ändå! Deras tydliga agenda av att grovt sexuellt trakassera vita svenskfödda tjejer var spikad från första till sista dagen. Fokus bör ligga på att finna de skyldiga samt vilka konsekvenser agerandet skall få – oavsett historik, bakgrund eller erfarenheter!

Händelserna var ingen sluten hemlighet som stannade innanför Kungsträdgårdens område, många journalister fanns på plats och kunde med all säkerhet också se detta större gäng som drog omkring med sin tydliga agenda, blandat med vakter som omhändertog en efter en samt gråtande, förbannade tjejer som sprang därifrån, eller omsorgsfullt leddes bort.
Utan vare sig säkerheten eller polisen hade denna katastrof varit ännu större, säkerheten genomförde med en sällan skådad skicklighet en tröstande, förstående hand för tjejerna, som till och med lugnande ner föräldrar. En organisation och säkerhetsavdelning som alltid har varit unikt skyddande, pedagogiska -och betryggande i arbetet med ungdomar, med en nolltolerans och fast hand emot alla former av brott i allmänhet, vålds -och sexualbrott i synnerhet.  Detta helt oavsett gärningsmännens bakgrund, hudfärg, nationalitet eller etnicitet!

Informationen har alltid funnits där sedan dag ett – i såväl samtal som på internet. Professorer har tipsar medier och talat om det, likaså polismän och flera andra som upplevde detta på plats, inklusive jag själv. Men då var det helt enkelt inte intressant, trovärdigt eller speciellt synd om tjejerna – då var rädslan för “rasist-kortet” också låg närmare till hands för att ingen annan tyckte det var vidrigt. Skulden kan även läggas på medlöpare till gärningsmännen, dvs de som känt till detta, fick tips eller hörde talas om detta – men ändå valde att vara tysta, blunda -och/ eller se något helt annat än vad massor av unga tjejer, med familjer, råkade ut för – både brottsligt som mentalt.  Ändå är det jag som tydligen har “genomgått en personlighetsförändring”, säger en – tydligen – orolig f.d. “god vän”… Trots att jag endast pratat med denne gode vän max 15-20 minuter under mina 2 år i C, men fick respekt för -och fann honom vara trevlig och slipad, men några nummer byttes aldrig vad jag kan minnas. Däremot hade jag bytt nummer -och tjänster 2 gånger inom hans egna parti, från det nummer han tydligen försökte “nå mig på” -och haft mina sociala medier vilande 6 månader innan han även försökte nå mig där -och trodde att jag hade blockerat honom. Varför skulle någon blockera en så pass nära vän? Under denna tid fick jag heller aldrig något svar av min gode vän på min förfrågan om att få vara med i en C-intern diskussionsgrupp – om integration.

Det verkar, helt klart, snarare som att betydligt fler både har -och idag använder sina “alter-egon” för att skylla på -och försöka ge sken av att de ser brott för att vara brott samt skeva människosyner vara skeva syner –  i första hand. Nästan så man tror att de anser att brottsoffer ska erkännas, uppmärksammas -och få upprättelse direkt, liksom sjuka sextrakasserier direkt ska fördömas – oavsett etnicitet, nationalitet -och hudfärger hos någon av parterna. Dock är det fortfarande rätt tyst från feminist håll om vilka “vidriga svin till män” dessa gärningsmän är, som begår bland de lägsta formerna av brott man kan begå och som har en skev kvinnosyn i allmänhet, mot svenska tjejer i synnerhet!

Istället fokuserar de “etablerade” på en helt annan sak i detta. Enligt de ligger den största skandalen i att, polisen faktiskt gjorde ett fantastiskt arbete på plats tillsammans med en lika fantastisk säkerhet! Främst gentemot de utsatta tjejerna -och deras anhöriga, både under som efter festivalen, men även gentemot gärningsmännen! Där deras vidriga brott hanterades, bemöttes -och slogs ner med en handfast nolltolerans, utan minsta hänsyn till gärningsmännens hudfärger och/ eller etnicitet! Men som ej heller går – eller får förnekas, förminskas samt tystas ner.

De utförde sina arbeten, beundransvärt och exemplariskt, när tjejerna och hela samhället verkligen behövde de som allra mest ! De kan, i mina ögon, inte lastas för att andra, “etablerade”,
(folkvalda)människor och medier valde att blunda, när de behövdes som allra mest!

Jag undrar om Dr. Martin Luther King Jr nu åter skulle säga;
– “Its not the violence of the many that scares me, but the silence of the many!”… 

Dela & Diskutera: