Integrationspolitiken -och mottagandet har legat missriktad i alla år!

 

Den Svenska integrationspolitiken -och inställningen har legat grundligt missriktad ända sedan jag växte upp i ett s.k. “utanförskapsområde”, eller “segregerat område”. Det finns två tre rent kritiska aspekter till den misslyckade integrationspolitiken och integrationen i Sverige som ingen politiker någonsin vågat tala om eller se. Trots att detta har skrikits ut i alla former ifrån dessa områden under alla år så har integration -och utanförskapsfrågan aldrig varit viktigare att de facto se än vad rädslan att kallas “rasist” har varit -och är. Det är dock endast, i mina ögon, tack vare SD som andra partier nu också börjar snegla åt det hållet men ännu är det munkavel och ögonbindel med politiskt överkorrekta budskap som dominerar debatten. Människorna själva i dessa områden kunde identifiera sin verklighet och vardag med just det SD b.la belyste – en integration som också skapat parallella samhällen, i ett samhälle där allt och alla är “rasister” bara man nämner det. Vad som är “rasism” i Sverige har nått alla absurditeter, vem som är det – slår dagligen rekord. Denna syn och uppfattning kring vad och vem som är “rasist(iskt” blir också kontraproduktivt i nyanländas ögon, det skapar en kort som går att slänga med gentemot precis allting. Jag minns väl hur jag kunde slänga med det kortet mot allt och alla som gick “emot mig”. “Emot mig” betydde då alltså oftast, att tillrättavisa, inte hålla med, anpassning, samhällskoder, uppförande, lagar och regler. Vad det inte direkt skapar är en vilja eller syn om att svenskar var ett stolt folk, som man gärna blev en del av. Precis samma kontraproduktiva inställning och syn skapas av vår helt fantastiska uppfattning kring vad som är “stötande”…

Jag talar då om att en suverän nation, dess identitet, folk, flagga, nationalsång -och kultur kan vara “stötande”. Vi tror på fullaste allvar att stolthet och kärlek gentemot det egna moderlandet, som varenda människa på jorden dagligen känner och visar – förutom i Sverige -, är såväl fult som “stötande” gentemot nyanlända invandrare och flyktingar. Jag kan lova att de allra flesta, både idag som “igår”, visste mycket väl att de anlänt till en ny nation som har sina egna koder, kultur, samhälle och språk. Väldigt många tog för givet att saker och ting fungerar helt annorlunda i det nya landet, än vad det gör i hemlandet. Med en ny identitet, nya värderingar, nya sätt att leva samt nytt språk att tala. Ytterst få människor ser detta som någonting “stötande”, utan tvärtom blir snarare förvånade över att raka motsatsen råder. Till och med den som flyr ifrån det mest krigsdrabbade landet håller starkt och uttalat sin nations flagga i hjärtat, utan att för den delen automatiskt anses hata alla andra – som svenskfödda direkt anses göra. Trots att Sverige har så mycket mer att faktiskt vara stolta över – vi hjälper de som flyt krigsdrabbade nationer… Här finner många en fristad! Men långt ifrån många håller kvar den kärleken till Sverige, utan den förbytts sakta men säkert till något man inte vill vara en del av, samt något man inte vill bli. Nysvensk bli aldrig svensk.
Idag är det på många håll snarare ett skällsord att kalla någon för “svensk”, än mindre är det något som alla ser sig vilja vara eller bli. Hur mycket man än inte vill se detta, så går det bra att åka till närmsta segregerade område och fråga – svaren kommer att komma öppet och direkt. Men ändå är detta aldrig någonting som lyfts i debatten – det måste krävas två parter för en lyckad integration. Samhället och den nyanlände! Med vår självbild, uppfattning kring vad som är “rasism” och även vårt allra första mottagande – hur det är politiskt upplagt så är det inte alls konstigt att integrationen är så pass misslyckad och att parallella samhällen idag växer fram.

Dessa saker är direkt avgörande för en lyckad integration, vi måste dels börja vara stolta över vårt eget land, våra sätt att leva, vår identitet och vårt språk för att någon annan skall se den respekten. Det är en enkel mattematik. Men kanske beter vi oss så patetiskt, i mångas ögon – fegt – och politiskt överkorrekt med en moralpanik som blandar äpplen med päron kring vad “rasism” är, just för att vi har den egentliga och faktiska grundsyn på invandrare och flyktingar som vi har…? Bara genom att titta på hur det första och direkta mottagandet går till i vårt land, och att ingen politisk talesperson ens har uppmärksammat detta, beror antingen på ren okunskap, ren feghet eller en ren syn om att invandrare och flyktingar inte är samt tillför Sverige det vi skriker ut om och vill att alla ska tro vi tycker… Socialtjänsten är alla svenska medborgares allra sista livlina i samhället, det absolut sista skyddsnätet när allt annat har misslyckats. Men det är den allra första och i de flesta kommuner enda instans som möter nyanlända… Socialtjänsten har dels en syn på sina “brukare” att dessa är hjälplösa offer, som inte kan klara sig själva – på ett eller annat sätt. Den generella synen på Soc och de som går på Soc – vare sig vi vill/ kan erkänna det eller ej – är “misslyckande” och “misslyckad”!
Varför inte introducera helt andra instanser och förvaltningar, som exempelvis “Kultur & Fritid” – som direkt kan introducera den Svenska kulturen, och fritidssysselsättningar?
Idrottsförvaltningen, som direkt kan introducera kommunens idrotts -och föreningslivet, som kanske är den största och viktigaste spelaren i samhället?
Det kommunala bostadsbolaget? Utbildningsförvaltningen?

Sverige ligger i framkant när det kommer till sociala frågor och ideella projekt, det finns en uppsjö av organisationer som lätt skulle kunna introducera det nya svenska samhället tillsammans med näringslivet och kommunen. Istället för att introducera bidragstagande och en utgångspunkt om att det är synd om alla nyanlända och att de inte kan eller vill klara sig själva, varför introducerar vi inte hur de snabbt kan bli en del av det nya samhället och istället, bidraga? Det handlar till mångt och mycket om att ställa krav och tala om vilka förväntningar man har på nyanlända, det är inte ett dugg konstigt – det sker i princip i varenda nation gentemot sina nyanlända. Vare sig de är flyktingar eller invandrare. Det är så långt ifrån rasism man bara kan komma, men vi har lyckats sätta ett likhetstecken där. Otroligt nog! Socialtjänsten är känd för att skapa mer av ett beroende än att skapa förutsättningar för att stå på egna två, det är ingen skillnad gentemot nyanlända.Självfallet vill de allra flesta som kommer till ett nytt land söka sig till där man känner sig trygg, kan språket och “sätten” att leva på – förorterna är ett levande exempel på just detta. Men utan någon som helst annan introduktion än Socialtjänsten som enda instans att representera Sverige och Svenskar så är det inte heller konstigt att parallella samhällen växer fram!

Dela & Diskutera: