Mäns stora fel… – Matematiken är rätt enkel!

… är generellt att det vi anser vara “svagheter”, de facto är inre styrkor. Jag talar om saker som att kunna säga, erkänna samt visa saknad, omsorg, längtan och även oro gentemot den man träffar. Under många år bar även jag på en bild av att det inte skulle vara speciellt “manligt” att visa sig vara “sårbar”, eller ta åt sig för någonting. Den bästa metoden  ansågs vara total likgiltighet i de allra flesta lägen, även då vi håller på att explodera som allra mest och bara vill skrika ut vår saknad eller hur mycket vi tycker om – rent av – älskar den vi träffar. Och ja, jag utgår ifrån en heterosexuell relation då jag är heterosexuell själv och kan inte ens sätta mig in i hur det måste vara att ha en relation med 2-3 samtidigt. Dock kanske även denna tanke gäller för alla. Det handlar inte om att jag är homofob eller emot den s.k. “utvecklingen” av relationer… jag accepterar -och respekterar dessa, men själv kan inte förstå mig på dessa eller dras till dem. Så var det med det!
Jag tror – och har själv en gång som sagt fungerat likadant – att vi män tror att desto mer likgiltigt vi står, desto mer män är vi. Idag kan jag dock se en skiljelinje mellan vad som jag anser vara manligt och vad som är inre styrkor samt självkännedom. Jag har dock aldrig varit mycket för det där berömda “spelet” – där man bara skall avvakta med att höra av sig, sitta och räkna timmar innan man ens kan höra av sig och högst poäng ges till den part som får den andre att “undra” mest… Jag var om inte VM, så alla gånger SM-mästare på detta spel. Men det handlade inte om att jag själv valde det, utan idag – med facit i hand – handlar det om två saker. Dels eget ställningstagande av vad som har fungerat och inte i beteendeväg, dels hade jag helt enkelt inte träffat den Kvinnan. Vid den träffen var/ är det omöjligt att ens försöka tänka så.

Vill man träffa en kvinna eller man för den delen, om man är kvinna, under korta heta stunder för kort sikt så kan det spelet också vara effektivt, åtminstone är det min erfarenhet. Man skapar en illusion av en själv och den andre vilka dessa är – och låter den andres fantasibilder av vem Du är ta över mer än att Du de facto själv visar vem Du är, genom samtal och träffar och att vara tillgänglig. Man skapar inte en genuin saknad efter personen, eller bygger en långsiktig grund av trygghet och tillit – utan raka motsatsen. “Saknaden” består inte av saknad efter personen, utan är en saknad byggd på oro och funderingar om huruvida den personen fortfarande vill ses eller höras.
Problemet med detta är bara att den dagen då man bestämmer sig för att vara “mer seriös”, vilja “bli” mer tillgänglig -och/ eller lär känna varandra på ett personligare stadium än den “svårtillgängliga” är det allt för ofta verklighetens bild kommer ikapp, och illusionen visar sig vara någonting annat. Vi bygger alltså upp en grund och “längtan” av spänning, oro samt fantasier -och som så ofta är fantasin oftast värre/ mildare/ lugnare än verkligheten… 9 av 10 gånger har jag både upplevt, sett och hört hur detta fallerar och rinner ut i sanden. Men är det kortsiktiga sexuella relationer man är ute efter att vilja bygga en attraktion gentemot, så var det rätt effektivt!

Jag påbörjade min egen resa inom mig själv till att bli, tänka samt vara den jag är idag, det självarbetet tog mig ca 12 år och handlade om mer än mina förhållningssätt gentemot min partner. Detta blev dock det “sista” självarbetet, efter att ha skalat bort det jag inte ville ha i livet samt bygga min egen grund för framtiden av både hem och arbete. När detta var satt, landade fokus på det “sista” av mina tre livsfokuseringar – en ny Familj! (Skilde mig för snart 4 år sedan).
Då jag inte var ute efter någon oseriös relation, utan en seriös sattes tankarna insikterna igång på högvarv. Jag hade under en lång tid både sett och hört de fel som både jag själv gjorde samt hela tiden såg att vänner och bekanta gjorde. Vi glömmer ofta, eller vågar inte, inse att det som kanske tar som mest emot att säga är också det som både stärker och gör någon glad.
Ofta sägs saker, som “Jag älskar Dig!” – inte för att man verkligen gör det själv och vill förmedla detta, utan helt för att söka en egen bekräftelse av att få henne att säga “detsamma!”
Hur genuint blir detta? Hur genuint är det? Älskar Du verkligen henne då, eller älskar Du att få höra henne säga det till Dig? Skillnaden är enormt stor, och skillnader som dessa – små saker oftast – som vi män oftast är så ruttna på valde jag att den dagen jag träffar “henne” så skall jag implementera detta nya förhållningssätt. Att “henne” sedan skulle visa sig vara Jeanette, den mest fantastiska kvinnan på jorden som tog mig med sådan storm att jag idag är helt förlorad i henne, hade jag då ingen aning om. Men gentemot henne blev det omöjligt att göra, visa eller säga något annat. Vi är ruttna på att tala om, visa och/ eller bekräfta. Vi är ofta ruttna på att lyfta upp den “finaste och viktigaste” vi har och vi är ofta ruttna på att visa den uppskattning hon förtjänar i form av att ha den – förhoppningsvis – unika plats hon har i våra hjärtan. Jag talar om enkla simpla gentlemanna- saker…

Att se sin kvinna man säger sig älska samt valt att leva med/ träffa sitta obekvämt, frysa, bära tungt är möjligen, i dagens samhälle, “små saker” – men jag skiter fullständigt i vad “samhället” säger och lyssnar till mitt eget hjärta  – dvs henne – och vill inte se detta! Jag vill se henne kliva in i vår bil, exempelvis, utan att behöva öppna dörren. Jag vill se henne sitta på den sköna soffan och inte på den stela stolen på restaurangen och jag vill se henne kunna titta på sin mobil (exempelvis) på väg hem ifrån mataffären. JAG mår bra av att se detta, JAG blev fostrad till att både ge och se detta – så det är delvis för min egen skull men självklart mest för mitt hjärta jag gör detta! På mitt kontor hänger en fotoram av en större modell – A3 – det är det första man ser så fort man kliver in till kontoret. En stor inramad bild på henne! Det gör mig både glad och motiverad varenda morgon när jag kliver in och skall börja arbetsdagen, även om jag var som tröttast.
Det sätter också en direkt prägel på vem det är jag ser vara allra finast och viktigast! Jag tänker på henne direkt och precis hela tiden, vilket jag också förmedlar. Idag…
Det är inte alltid lätt, framförallt när den egna osäkerheten kan slå in, men oavsett om saker inte skulle besvarat eller om hon vare sig tycker om, saknar eller tänker på mig så gör ju de facto fortfarande jag det!

Jag är helt övertygad om att en stor del av problemet som vi män gör är att vi till varje pris vill “spegla” hennes känslor och tankar. Jag kan direkt säga att skulle hon idag tala om för mig att hon vill sluta ses, så skulle jag också ha blivit förstörd. Det är en av dessa skillnader, tidigare kanske jag aldrig skulle ens erkänt detta utan sagt mig tycka detsamma fast egentligen brista i tysthet – eller rent av bara trycka bort det helt ur skallen. Är detta att vara sann emot sig själv? Jag kan förstå att man trycker bort om man blir bedragen osv, då föraktet och självrespekten troligtvis blir större än saknaden – men i “vanliga fall”? Jag vill ju fortfarande ses, jag tycker fortfarande galet mycket om och jag tänker ju fortfarande på henne – direkt hela tiden…
Mina känslor styrs inte av hur eller vad någon annan person känner, utan helt mig själv! I vanliga fall talas det brett om hur bra det är att kunna tänka själv, stå på egna två osv osv… Men när det kommer till kärleksrelationer och känslor är detta något vi – många män som jag känner/ känt i synnerhet – är livrädda för att göra. Faktum är dock det, även om nu J skulle be mig sluta höra av mig till henne så skulle jag givetvis respekterat detta men också varit rätt fri i känslan av att faktiskt kunna vara ledsen, sakna och tänka. Faktum nummer två är också, den dagen då jag varit ledsen, saknat och tänkt klart så kommer jag tillbaka starkare än någonsin, då jag låtit mig själv bearbeta förlusten av världen finaste kvinna och kan då se på den tiden med en vetskap om att jag faktiskt sade allt, gjorde allt och visade allt jag kunde för att fortsätta. Men man måste vara två för att dansa tango, likaså Bugg, och i skrivande stund står jag tack och lov inte inför det mardröms scenariot, men är medveten om att det kan komma, – utan snarare inför scenariot av att börja dansa Bugg med henne. Även detta är något jag aldrig skulle ha tänkt på själv, men en upplevelse med henne är såväl en upplevelse med henne. Hon var den som sade till mig någonting i stil med att känslan för sängkammaren börjar ute vid spisen… dessa ord har fastnat likt klister på ett papper i mitt medvetande. Det var också bland annat detta jag som jag landade i bland mina insikter.

I lika många, 9 av 10, gånger så brukar vi män efter 6 månader “smekmånad” börjat tappa stinget av uppvaktning och komplimanger etc – nästan som om den första perioden endast var spel för gallerierna av att “binda” fast. Man kanske blir mer avslappnad och sig själv, men jag känner endast att en upptrappning sker ju längre tiden går. Rent logiskt, med tiden blir hon också mer och mer Din respektive – det är väl ändå denne som sitter, eller iaf skall sitta, på den allra högsta tronen hos oss? Lite som med allt, ju längre vi haft det desto mer börjar vi älska det och när vi älskar det kan vi inte trappa ner på uppvaktningen, tankarna eller komplimangerna? Det känns då lite som motsatsen. Jag må i mångas ögon ha en “förlegad” syn på detta med manligt och kvinnligt, men då för det vara så – jag ser och vill inte se vare sig henne eller andra saker som “könsneutrala” och jag tror, i ärlighetens namn, att vi är få som på riktigt uppskattar könsneutralitet än manligt/ kvinnligt. Men i mina ögon gäller detta främst för män, att visa sin kvinna vart hon har honom och vart han står. Få henne att känna sig bekräftad, uppmärksammad och såväl den finaste samt viktigaste på jorden – OM man nu ser henne så/ som det. Självklart behöver alla människor bekräftelser, även jag behöver bekräftelser – jag jobbar som föreläsare, författare och politiker och det säger väl allt – men även i relationen. Den stora skillnaden nu är dock att både enbart söker samt får all slags bekräftelse från en enda person. Henne! Inte lite från fler, utan all mot en! Detta gör även mig starkare och att endast söka samt mättas av uppmärksamheten ifrån henne gör henne också till hela min värld – Resten blir obetydlig. Bekräftelse fungerar lite som bränsle, får man en accelererar såväl motivation som säkerheten men i huvudsak anser jag att det är vi män som skall leverera huvuddelen av denna mot henne. Oavsett om hon inte svarar eller bekräftar varenda gång – så kan vi inte vara rädda för att vi de facto känner och tycker som vi gör. Oavsett om det inte är besvarat eller upphör vara besvarat så blir oftast hon glad av att få läsa eller höra detta, såvida vi inte gått för långt och inte respekterat tidigare “lämna ifred!”, så klart!

Men för att summera detta, av alla män som jag vet varit i relation och som slutat vara den där uppmärksammande mannen efter 6 månader och istället blir den där mannen som dels slutar se samt uppskatta den fantastiska kvinna han har vid sida och som dels tror att hon inte klarar sig utan honom – har den absoluta majoriteten av kvinnor dels själva lämnat och klarat sig betydligt bättre än männen vid separation. Många män kan helt enkelt inte ta detta och säger sig då “förändra” sig över en natt. Min erfarenhet är att kvinnor inte säger rakt ut, utan många vill kanske se lite egen tankeverksamhet från mannen, men tyvärr är vår lyhördhet lika med skit. En dag får hon nog, som i sina ögon har skickat signaler under en längre tid – men som vi aldrig ens har greppat, innan det är för sent. Då brukar det också oftast vara för sent! Så, sluta upp med att vara osäkra inom oss själva och visa henne hur mycket hon betyder. Inte endast med ord – utan kanske allra främst av handlingar! Vem är den viktigaste – visa det! Ursäkter går alltid att finna, men då är också ursäkterna viktigare än henne och orden faller lika tungt som en sten i vatten.

Även vi män saknar, längtar, blir ledsna, osäkra, älskar och känner – genom att visa detta för en enda person samt kvinna i hela världen, som är den enda personen i just hela världen som får ta del av hela Dig på det mest självutlämnande och ärliga sättet skapar också en gräddfil för henne – den Du själv har valt att leva med – in i Ditt liv. Du ger henne en unik väg, som ingen annan i hela världen, kanske någonsin får ta del av, se eller höra. Ge henne förstahandsinfo om allt som rör Dig/ Er innan du ens talar om den för Dig själv! Vi kan så mycket bättre!
Lyft upp henne till skyarna, för det är precis dit vi bör se henne sitta på sin tron – vi vet om, innerst inne, hur förstörda vi skulle bli om hon valde att lämna… Så, uppskatta, tala om, visa, känn, tyck – även när det känns som mest jobbigast och svårast – medan Du fortfarande kan. I morgon kan det vara för sent! Hur mycket Du än “ändrar” Dig över en natt och då börjar skrika ut om hur mycket Du tänker på -och saknar henne, visar hur mycket Du tycker om/ älskar, ger komplimanger som går hand i hand med hur Du känner samt uppvaktar henne som den drottning hon är och den enda som kan ge Dig en framtid, så är risken att det DÅ istället för att vara en styrka, de facto då bli en svaghet…

Våga älska och våga vara kär – det är en helt fantastisk känsla att kunna vara det -och inte minst, få känna sig vara det fullt ut!
En känsla och förhållningssätt som jag är oerhört tacksam över att jag kom till insikt med, då jag aldrig skulle vilja missa det under mitt, förhållandevis samt oförutsägbara, korta liv här på jorden.
Jag vågar nog ändå säga, som ett tips, att även om J skulle vilja sluta träffa mig – vilket är något av det värsta tänkbara – så är jag ändå ett vinnande koncept på spåret.
Egentligen inte för någon annans skull än min egen självkännedom, inre styrka samt välmående  – men när dessutom kvinnan vi träffar aldrig ens behöver fundera på vart vi står, tycker eller tänker gentemot henne – så blir förhållningssättet i mina ögon komplett. Är detta dock något vi inte vill att hon skall veta om, så vänligen bortse ifrån dessa “tips” av min egen och högst personliga syn.
– Då kan Du heller inte älska henne eller se någonting seriösare än kortvariga attraktioner, baserade på illusioner och undran.
Med J är det i alla fall för mig rent av omöjligt att spela något annat spel än “Vem är den finaste & viktigaste!”

Avslutar med några, ungefärliga, ord från min bror, han sade till mig under ett tjafs jag hade med en dåvarande flickvän, och som uppstod endast på grund av att jag gjorde alla fel de flesta män gör:
-“Var som ett fromt lamm mot din tjej som är den enda som kan ge dig en framtid och de få människor du verkligen älskar – var som ett lejon mot allt och alla andra. Tommy, du måste bygga en känsla runt henne av att hon är den mest unika personen i hela världen…”
Idag finns det ingen jag lyssnar på mer än på hennes ord – i såväl arbetet som i det privata!
Tyvärr agerar många av oss män enligt raka motsatsen och “hon” är den sista som får reda på, vi lyssnar på -och som vi tittar på…

Jag hoppas att en död mans ord, kan väcka lite liv i något som är så mycket starkare och finare än någon annan känsla vi kan tänkas ha -samt ge varandra!

Istället för att gå in för att göra henne svartsjuk – gör henne säker!
Istället för att göra henne osäker – gör henne som säkrast!
Istället för att söka svar från detta, som bara kan leda till osämja och knas mellan Er – Tala om att Du vill “känna henne” just nu – som bygger kommunikation och trygghet!
Mod & styrka är i mina ögon inte att blunda och skita i – det är snarare feghet. Mod & styrka är i mina ögon att våga se, känna och tala om! Den styrkan kan Du också föra över till “Er”!

Så, med andra betydligt kortare summerande ord, matematiken är rätt så enkel:
Vill Du bygga något starkare med henne – visa henne då vem, hur -och vad Du är. Men kanske framförallt, vem, hur -och vad hon är, för Dig!
Vill Du bygga en kortsiktig attraktion byggt på illusioner under en korta perioden innan Ni båda ruttnar – gör raka motsatsen!

– Helvete vad jag saknar -och tänker på Dig, Jeanette!

Dela & Diskutera: