Årsdagen av en idioti som möts av en större

BIld: Göteborgs-postenDen 29 juli är för mig ett datum för alltid kommer att vara förknippat med förlusten av min bror, Tony. Det sägs att tiden läker alla sår, men vissa sår förblir öppna men tiden kan alla gånger ge både perspektiv och insikter. Förlusten, saknaden och sorgen är dock bestående. Det finns de som anser att bara 2-3 år är en “lång tid” efter att någon anhörig försvunnit ifrån en och många anhöriga talar om röster som säger att de borde “gå vidare nu…” Hur “går man vidare”? Man kan lära sig att leva med förlusten av en nära anhörig, men aldrig “gå vidare” ifrån det. En del dör tillsammans – där och då. Sedan påbörjar även något nytt, om man har den insikten av att dels vilja leva för denne och dennes minne, inte “dö för” denne. Jag har nog aldrig varit mer nöjd med mitt liv tidigare än det jag lever idag, den totalförändring i mycket hos mig som Tonys död förde med sig är – märkligt nog – något jag är honom evigt tacksam för också. Idag är namnet Deogan förknippat med mycket mer än huliganism, kriminalitet och annat skit som endast var en sådan liten del av vem Tony var. Hade jag istället valt en annan väg, och “dö för honom”, så hade inget av detta idag skett – ingen hade kanske kommit ihåg namnet eller främst, honom.

Hade jag valt en annan väg så skulle så mycket av det jag idag kan känna, ge -och fokusera på aldrig heller varit möjligt. Idag lever jag för tre saker -och prioriteringar – Familj, Hem & Arbete. Allt detta har jag idag, och efter att ha träffat helt rätt även i relation så känns faktiskt livet idag komplett, mättat och allt som ingår i det är precis också det jag vill leva för! Minnet av Tony följer alltid med, och grunden för att kunna känna denna tacksamhet och mättnad är helt tack vare honom. Även det! Med andra ord, jag har dragit lärdom av -och gjort det bästa möjliga gentemot en – fr mig – hemskt situation. Men fotbollssamhället och samhället i stort har gjort raka motsatsen när det gäller denna problematik inom fotbollen. Idag är Sverige i topp – alla gånger – när det gäller huliganer och dess utveckling.
Svenska huliganer står upp emot de allra flesta andra nationaliteter och rent av söker sig att möta de kanske mest beryktade. De har sina mål, verktyg och syner klara – så pass klara att till och med vi, “det goda samhället”, som skall stå emot och gång på gång säger oss ha en s.k. “nolltolerans” mer tror på deras tillvägagångssätt, än vad vi tror på samhällets egna verktyg och tillvägagångssätt.
Sedan 2002 har utvecklingen gått spikrakt uppåt – för huliganer och firmorna, för oss har den dykt nedåt. Inte mycket har skett, inte många krafttag eller nolltolerans har införts eller än mindre, genomförts, utan vi kanske viker oss mer idag än vi gjort tidigare och lägger skulden på 13-14 åringar att dessa skall “peka ut busarna på läktaren”, medan representanterna som säger detta inte ens vågar lägga på luren eller stänga dörren. Björn Eriksson kom fram med den kanske mest “spot-on” utredning som jag har läst, eller ens hört någon vågat yttra om “krökta ryggar” inom fotbollssverige och uppmärksammde det inflytande som huliganer – vissa mer än andra – de facto har. Men denna var tydligen för jobbig och för “spot on” för att accepteras -och regeringen beställer in en ny, precis likadan, utredning som istället lägger skulden på sångerna som sjungs på läktaren och mycket annat som inte ens är i närheten av dem verkliga problemen eller det verkliga buset. Återigen läggs skulden, roten till allt ont, på Supportar, supporterklubbar och deras yngre tonåringar samt ramsor, bengaliska eldar och knallskott vara roten till allt ont. Är vi verkligen så korkade och/ eller politiskt korrekta att vi, på riktigt tror på detta? Rapporten sågs mest vara politiskt korrekt och ett kvitto på den högborg av moralpanik jag tycker att vi lever i. Eller, är helt enkelt rädslan för stor för att gå emot och, på riktigt, ha en nolltolerans – med allt vad det  nu innebär?

Jag kan förstå att det är obehagligt, obekvämt och inte så roligt att införa en nolltolerans även bakom kameror och i verkligheten också, det är mycket roligare att bara få ha den titeln, lönen och förmånerna att kunna smälla sina hängslen med gentemot sin omgivning att man “jobbar med”… Men saken är faktiskt den att vissa arbeten som representerar fotbollen och alla hundratusentals fotbollsälskare kräver att man även tar sitt ansvar gentemot dessa och det man själv valt att arbeta för/ representera. Tyvärr är det dock många idag som representerar firmorna mer än vad de representerar fotbollen, supportrarna, idrotten, klubben, förbunden, och medborgarna.
– Allt ifrån politiker, klubbrepresentanter, förbundsrepresentanter som lägger skulden på varandra istället för att våga lägga skulden där den faktiskt hör hemma! Hos Tony Deogan själv!

Vila i frid, brorsan! Jag älskar Dig och tackar Dig för allt Du givit mig, i livet som i döden. Men framförallt kanske den insikt Du givit mig, som gjort att jag också idag, fullt ut – med alla sinnen närvarande och kännande för första gången i mitt liv – verkligen känner, på riktigt älskar -och aldrig vill förlora det som bara ligger en halv meter ifrån mig, i skrivande stund. Det tog 13 år – Men dessa 13 år har varit värt varenda dag, för att vinna det jag vunnit idag -och kunna känna, våga känna samt på riktigt -och fullt ut kunna uppskatta, älska samt motiveras av det, varenda dag!

Dela & Diskutera: